Read with BonusRead with Bonus

Kapitel 122: Nåd

Jag satte mig vid bordet med Alana och Maizie i hörnet vid fönstret. Det fanns ingen snö här, men luften var definitivt kylig och sipprade in genom fönstret. Men jag kände knappt av det. Jag kände mig bedövad inombords. Hur kunde jag ha varit så dum att tro att jag var något speciellt? Jag var inget...