Kapitel 8 Hon rörde vad hon inte borde ha rört
Michael var på väg att explodera, hans käkar var så hårt spända att de kunde knäcka en valnöt.
Elizabeth blev kritvit, "Jag såg inte rätt. Jag öppnade det och stängde det snabbt! Jag svär, jag menade inte att göra det. Jag blev så rädd. Jag vet inte ens hur jag klickade på det."
"Tyst!" Han snäste, hennes ursäkter gjorde honom bara mer förbannad. "Stanna i rummet! Tills skilsmässan är klar, får du inte lämna det där rummet!"
Elizabeth, stirrande på Michael, höll tyst.
Oavsett vad hon sa var det meningslöst.
Hon höll munnen stängd och gick tillbaka till sitt rum.
Hon sa inget mer, för att inte göra honom ännu mer arg.
Elizabeth stängde dörren bakom sig.
Michael stirrade på den stängda dörren.
Med smalnande ögon och sammanbitna läppar sa han till Susan, "Ge henne ingen mat."
Planerade han att låsa in henne och svälta henne?
Susan ville säga något, men när hon såg Michaels ilska kunde hon inte få fram ett ord.
I familjen Thomas var Michael chefen.
Susan kunde bara sucka och gå därifrån.
Två dagar senare.
Marys blodtryck var tillbaka till det normala, och hon fick klartecken att åka hem.
Det första hon gjorde var att besöka Michael.
När hon såg Michael uppe och gå, kände Mary en tyngd lyfta från sina axlar.
Med ett avslappnat leende frågade hon, "Michael, hur mår du? När tror du att du kan vara på benen igen?"
Michael sa, "Doktorn säger att jag läker bra. Mamma, det är något jag behöver prata med dig om."
Mary verkade veta vad som skulle komma, hennes leende bleknade lite, "Är det här om ditt äktenskap? Jag arrangerade det bröllopet, och Elizabeth är frun jag valde åt dig. Hon är en bra tjej. Du borde försöka komma överens med henne. Förresten, var är hon? Jag såg henne inte när jag kom in. Har Elizabeth gått ut?"
Michael gav Susan en blick.
Susan fattade vinken och skyndade sig till Elizabeths rum.
Hon var också orolig för Elizabeth.
De senaste två dagarna hade Michael inte låtit någon ge henne mat eller vatten. Vem visste i vilket skick hon var nu?
Susan öppnade dörren, och Mary kikade in, hennes käke föll.
Inne i rummet satt Elizabeth ihopkrupen i en boll, med knäna uppdragna och lutade svagt mot väggen.
Hennes hår var utsläppt och lite rufsigt.
När dörren öppnades vände hon huvudet och såg Mary.
När Mary såg henne så här, rusade hon in.
"Elizabeth! Det har bara gått några dagar. Vad har hänt med dig? Hur har du hamnat så här?" Mary tittade på Elizabeth, hennes ansikte var kritvitt, och Marys blodtryck steg. "Säg mig, har Michael, har Michael skadat dig?"
Marys röst skakade när hon talade.
Elizabeth hade gått ner massor i vikt.
Hon var aldrig tung från början. Trots att Susan lagade alla möjliga rätter åt henne varje dag, höll hon sig smal.
Men nu hängde hennes ljusa nattlinne på henne som en säck.
Hon var ännu smalare än tidigare.
Hennes ansikte var blekt, och hennes läppar var spruckna.
Hennes en gång så ljusa ögon såg nu döda ut.
Hon var ett totalt vrak.
Hennes mun rörde sig som om hon ville säga något, men inget kom ut. Hon hade varit inlåst och svultit i två dagar, utan något att äta.
När hon blev törstig drack hon kranvatten.
I detta tillstånd var hon nästan utsvulten till döds.
Hennes ofödda barn var förmodligen redan borta av hunger.
På ett vridet sätt var det en lättnad. Hon skulle inte behöva oroa sig för om hon skulle behålla barnet.
När hon tänkte på det kändes det som om Elizabeths hjärta blev kramat och slitet itu av ett par gigantiska händer.
Det gjorde så ont att hon knappt kunde andas.
Det visade sig att hon brydde sig om sitt barn.
Susan kom med en kopp varm mjölk och höll den mot hennes läppar, "Fru Elizabeth Thomas, drick lite mjölk först. Oroa dig inte, fru Mary Thomas är här nu, du kommer få mat."
Mary rynkade pannan djupt, "Kan någon berätta vad som pågår? Vad har hänt med Elizabeth? Hur har hon blivit så smal? Varför låste Michael in henne? Vad gjorde Elizabeth för att göra honom arg?"
Hon gick snabbt till vardagsrummet och konfronterade Michael, "Michael, Elizabeth är frun jag valde åt dig. Hur kan du behandla henne så här? Har du tänkt på mina känslor?"
"Om det inte vore för dig, tror du att jag hade behållit henne så här länge?" Hans röst var kall och likgiltig.
Hon hade rört vid något hon inte borde ha gjort, och han hade inte brutit hennes armar, vilket redan var en stor nåd.
"Michael, Elizabeth är en bra tjej. Jag förväntar mig inte att du ska älska henne. Jag vill bara att ni två ska stanna tillsammans, även om det bara är till namnet!" Mary blev mer upprörd ju mer hon talade, hennes bröst hävde sig, och hennes kropp började svaja.
När Michael såg att Mary inte såg väl ut, signalerade han snabbt till livvakten bredvid honom.
Livvakten skyndade fram för att stötta henne och hjälpte henne till soffan.
"Du kan inte sparka ut Elizabeth! Om du vill skiljas, fine, men du borde hitta en kvinna du gillar. Jag kan inte låta dig leva ensam längre!" Mary hjälptes till soffan, men hennes huvud blev allt yrigare.
Trettio sekunder senare, lutade Marys huvud sig och hon föll ihop på soffan.
Efter att just ha blivit utskriven samma morgon, rusades Mary tillbaka till sjukhuset.
Michael hade inte förväntat sig att Mary skulle bry sig så mycket om Elizabeth.
Det var inte bara Elizabeth han ogillade, han motstod alla kvinnor.
I rummet, efter att ha svalt en kopp mjölk, piggnade Elizabeth till lite.
Hon hade hört allt som hände utanför.
Mary skickades tillbaka till sjukhuset.
Elizabeth, som hade svultit i två dagar, var svag överallt, men hennes beslutsamhet att skilja sig var starkare än någonsin.
Hon snubblade till vardagsrummet och mötte Michael.
"Jag vill skiljas," sa hon, hennes röst var lite hes, men hennes blick fast.