Kapitel 5 Föredrar du kirurgisk eller medicinsk abort?
Elizabeth studerade hans ansikte noggrant, letade efter några konstiga uttryck.
Inget mer av den där tomma, zombie-blicken.
Just då var Michaels ögon låsta på Elizabeth.
De brann av ilska, hat och en gnutta förvirring.
"Susan!" Elizabeth rusade nerför trapporna som en katt med svansen i brand. "Susan, Michael är vaken! Han pratade! Han är verkligen vaken!"
Hennes bröst hävde sig, hjärtat bultade som galet.
Michael var vaken.
Hennes sinne blev helt tomt.
Detta var verkligen oväntat.
Susan ringde doktorn och livvakterna.
Villan var full av folk.
Ingen hade förväntat sig att Michael skulle vakna.
"Michael, jag visste att du skulle vakna!" Mary skyndade in och grep hans hand, tårar av glädje strömmade nerför hennes ansikte.
Doktorn undersökte honom och sa till Mary, "Det här är otroligt! Herr Thomas vitala tecken är alla bra. Om han kan fortsätta med lite rehab kan han i stort sett återhämta sig helt."
Efter att alla hade lämnat rummet gick Elizabeth in.
Hon plockade nervöst med sina kläder, för rädd för att titta på Michael i sängen.
Vibben Michael gav ifrån sig nu var rent ut sagt skrämmande.
Han lutade sig mot sänggaveln, ögonen kalla och skarpa, borrade in i henne.
"Vem är du?" Hans röst var djup och skrämmande.
Elizabeth var så rädd att hon knappt kunde andas.
Susan böjde huvudet och förklarade försiktigt, "Herr Thomas, hon är din fru. Fru Mary Thomas ordnade för henne under din sjukdom. Hennes namn är..."
Michaels läppar rörde sig knappt, hans röst iskall, "Få ut henne!"
Elizabeth blev så skrämd att hon snubblade bakåt några steg.
Han var som ett odjur som just vaknat. När han var medvetslös verkade han inte så skrämmande, men nu när han var vaken, strålade faran ut från honom.
Susan drog ut Elizabeth ur rummet och stängde dörren.
När hon såg Elizabeth som såg ut som en skrämd hjort försökte hon trösta henne, "Fru Thomas, oroa dig inte. Herr Thomas vaknade just och kan behöva lite tid att bearbeta detta. Du borde sova i gästrummet i natt, så tar vi itu med det imorgon."
Elizabeths sinne var en röra; hon hade aldrig trott att han skulle vakna.
Hon var helt oförberedd.
Med den intensiva och iskalla blicken Michael just hade gett henne, hade hon en magkänsla av att han inte skulle acceptera henne som sin fru.
Hon måste vara redo att lämna Thomas-familjen när som helst.
Även om hon var hans fru, tekniskt sett, var detta deras första möte. Det var förståeligt att han skulle vara fientlig.
Nästa morgon klockan åtta.
Elizabeth gick mot matsalen. Innan hon kom nära såg hon Michael sitta i en rullstol.
Hans händer kunde röra sig tack vare regelbundna muskelövningar.
Han satt där rak i ryggen.
Hon satte sig vid matbordet med en känsla av obehag.
Susan räckte henne besticken.
Han hade inte sagt ett ord.
Hon kunde inte låta bli att snegla på honom.
"Mitt namn är Elizabeth," sa hon, nervöst.
Michael tog upp sin kaffekopp, tog en långsam klunk och sa med den plattaste tonen, "Jag hörde att du planerar att föda mitt barn?"
Elizabeth blev så rädd att hon frös till.
"Föredrar du kirurgisk eller medicinsk abort?" sa han, lugn som en filbunke, men orden var iskalla.
Elizabeth visste alltid att Michael var hänsynslös.
Men hon trodde inte att han skulle vara så hjärtlös.
Hennes gaffel och kniv hängde i luften, hennes hjärta i tumult.
Hennes ansikte blev blekt.
Susan tyckte nog att konversationen var för skrämmande, så hon glömde sina manér och förklarade, "Herr Thomas, det där med barnet var fru Mary Thomas idé. Det har inget att göra med fru Elizabeth Thomas."
Michaels blick skar till Susan, "Nämn inte fru Mary Thomas."
Susan tystnade.
Elizabeth, "Michael..."
Michael, "Vem sa att du fick kalla mig vid mitt namn?"
Elizabeth blev ställd en sekund, "Vad ska jag kalla dig då? Älskling?"
Michael blev tyst.
Hon såg hans läppar pressas till en tunn linje, hans ögon brann av ilska.
Innan han kunde explodera, sa hon snabbt, "Jag är inte gravid. Min mens kom."
Michael sa ingenting, tog bara en till klunk av sitt kaffe.
Elizabeth skyndade sig att äta klart sin frukost. Hon var på väg tillbaka till sitt rum för att hämta sin väska och dra.
Att vara under samma tak som honom var verkligen obekvämt.
"Elizabeth, gör dina papper redo. Vi ska skiljas snart." Hans röst var kall som is.
Elizabeth stannade i sina spår, inte alltför förvånad, "Nu?"
"Inom några dagar," sa han.
Mary blev för upphetsad igår kväll och hamnade på sjukhuset med högt blodtryck.
Michael ville inte stressa Mary mer.
"Åh, jag är redo när som helst." Hon gick snabbt tillbaka till sitt rum.
Ungefär fem minuter senare kom hon ut med sin väska.
Oväntat dök Anthony upp.
Anthony stod respektfullt vid Michaels rullstol.
"Michael, mina föräldrar åkte till sjukhuset för att se mormor. De bad mig kolla till dig." Anthony placerade gåvorna han hade med sig på soffbordet.
Michael gav en blick till livvakten bredvid honom.
Livvakten fattade vinken och plockade upp gåvorna Anthony hade med sig och kastade ut dem.
Anthony fick panik, "Michael! Jag tog med gåvor till dig. Om du inte gillar dem kan jag skaffa något annat. Snälla, bli inte arg!"
Innan han hann avsluta, gick livvakten fram och sparkade honom i benet.
Anthony föll till golvet med en duns.
Elizabeth vågade inte säga ett ljud.
Hon hade ingen aning om varför Michael var så våldsam mot Anthony.
"Förväntade du dig inte att jag skulle vakna, eller hur? Anthony. Förstörde det dina planer?" hånade Michael.
Anthony knäböjde på marken, fasthållen, oförmögen att röra sig, och skrek, "Michael, vad pratar du om? Jag är gladare än någon annan att du är vaken. Jag har hoppats varje dag att du skulle vakna snart!"