KAPITEL 5: SÅLD TILL MAFFIABOSSEN
Sophies perspektiv
Alla satt redan på sina stolar och pratade med varandra när jag äntligen kom fram med håret över hela ansiktet eftersom jag hade sprungit för att hinna i tid. "F-Förlåt att jag är sen," sa jag när jag satte mig bredvid Sebastian. Han log så fort han såg mig.
"Det är okej, Sophie. Det viktigaste är att du kom," sa pappa.
"Ser du dig själv just nu, Sophie? Vi har middag med en väldigt viktig person och du sitter där i en vit t-shirt och ett par svarta jeans med håret som ser ut som om du just vaknat?" sa min styvmamma plötsligt till mig.
Jag sänkte huvudet, "Förlåt, jag kom direkt från skolan så jag hann inte byta kläder."
"Det är okej, Sophie. Även om du hade på dig trasor skulle du fortfarande sticka ut," sa Sebastian plötsligt, så jag knuffade till honom när jag såg Sera och Samantha blänga på honom.
"Är du dum? Du ser ut som oss, så om du säger att vi är fula, säger du att du är ful också," svarade Samantha.
Pappa harklade sig plötsligt. "Sluta med det barnsliga grälet, okej? Vår besökare kommer snart, så fixa till er."
"Jag undrar fortfarande vem den besökaren är," sa moster Natalie.
"Du får träffa honom senare," svarade pappa bara.
Jag rättade till min tröja och kammade håret med fingrarna. Jag har också funderat på den där besökaren. Jag undrar vem det är eftersom han verkar vara så viktig för min pappa. Även om jag också ser honom dricka vatten varje minut, ser han så nervös ut och jag vet inte ens varför. "Sophie, jag har komponerat en ny låt igen, du borde höra den!" viskade Seb till mig.
"Verkligen? Kan jag höra den nu?"
"Såklart!"
Seb tog då fram sin telefon och var på väg att sätta sin hörlur i mitt högra öra när vi plötsligt hörde höga fotsteg komma i vår riktning. Alla vände sina huvuden mot ingången till restaurangen. Pappa reste sig plötsligt upp och vi följde alla efter honom.
Män i svarta kostymer gick mot oss. De ser alla bekanta ut för mig, men jag kan inte komma ihåg var jag har sett dem. "De ser ut som ett gäng, eller kanske agenter," viskade Seb.
Sedan formade de en linje och gjorde en väg i mitten. En lång man började gå i mitten, bara hans fotsteg kunde höras. Han hade på sig en svart smokingväst som passade perfekt till hans muskulösa kropp. Hans svarta hår var bakåtslickat och glänste som om det hade blivit vaxat. Han höll en cigarett i sin högra hand medan han blåste ut rök.
Jag stirrade på hans ansikte, och det var först då jag visste vem han var. Mina ögon vidgades när jag pekade ett finger mot honom. "D-DU?!"
Alla tittade på mig, inklusive mannen. Han såg förvånad ut när han såg mig också, han kastade sin cigarett på marken och log självsäkert. "Vi möts igen."
"K-Känner du honom, Sophie?" frågade pappa mig.
"Ja, pappa, han var den mannen som—" Jag kunde inte fortsätta vad jag sa efter att ha insett att det var så pinsamt. "Jag menar... ja, vi träffades redan igår..."
"Pappa? Menar du att den kvinnan också är din dotter?" frågade mannen pappa.
Pappa nickade, "J-Ja, hon är min yngsta dotter."
"Din dotter, huh? Hon ser inte ut som dig," sa idioten medan han tittade på mig. Jag blängde på honom och tittade på min pappa som bara nickade till mig och log.
"Varför sätter vi oss inte först? Den här restaurangen serverar utsökt mat, jag är säker på att du kommer att gilla det, eh...”
"Vincent. Du kan bara kalla mig Vincent," sa han.
Tant Natalie nickade med ett leende, "Vincent, vilket stiligt namn. Jag heter Natalie, jag är Alberts fru. Och de här två flickorna är mina döttrar."
"Hej Vincent, jag heter Stephanie."
"Och jag heter Sera."
De två tittade på Vincent och log, men den där typen ignorerade dem bara och riktade istället blicken mot mig. "Varför presenterar du dig inte också?"
"Jag heter Sophie," sa jag utan att titta på honom.
"Sophie, vackert namn," sa han.
Pappa harklade sig igen, "Ska vi beställa något att äta?"
"J-Ja, låt oss kalla på servitören," höll tant Natalie med om.
Minuterna gick och vi hade redan börjat äta. Jag kunde inte fokusera på min mat eftersom jag kände Vincents blick på mig från hans plats. Bara den tanken fick mitt blod att koka av ilska. "Han ser ut som en maffiaboss, tycker du inte?" viskade Seb till mig igen.
"Du har rätt, han ser ut som en nymfoman," sa jag och vi båda skrattade.
"Förresten, Albert, har du redan berättat varför vi är här?" Vincent talade igen. Varför pratar han så där med min pappa? Han har verkligen inga sätt och ingen respekt.
Pappa höll nästan på att sätta i halsen så jag gav honom ett glas vatten. "Tack, Sophie."
"Ät bara långsamt, pappa."
"Åh, så du har inte sagt det än?"
"Sagt vad?" frågade tant Natalie.
Vincent korsade armarna. "Din man är skyldig mig en stor summa pengar. Han kunde inte ge mig sitt företag så vi kom överens om något annat istället."
"P-Pappa är skyldig dig pengar?" frågade jag och tittade på pappa för att bekräfta det. "Är det sant, pappa?"
Pappa tittade på oss, särskilt på mig, innan han nickade, "D-Det är sant."
"Men det är omöjligt, pappa, vi har inga skulder. Varför betalar du honom inte bara? Vi har ju massor av pengar ändå," sa Seb.
"Så ledsen att säga det men även om ni betalade mig med alla pengar ni har, skulle det inte minska ens femtio procent av hans skuld."
Mina ögon vidgades. "P-Pappa, är det---
"Ja, det är sant. Jag är skyldig honom allt, V-Vincent var den som hjälpte mig att bygga vårt företag. Vi kunde bygga det tack vare honom..."
"Pappa..."
"Men vilken överenskommelse gjorde ni om vi inte kan betala dig den enorma summan pengar?" frågade tant Natalie.
Vincent lutade sig tillbaka i sin stol med armarna i kors, "Han sa att han var villig att ge mig en av sina döttrar."
Vi alla blev chockade. Vi tittade alla på pappa och han sänkte bara huvudet, vilket bekräftade det. "Albert, hur kunde du göra så mot våra döttrar?!"
"Pappa! Varför gjorde du så?! Du gick med på det här med den här mannen?!" skrek Seb.
"Jag är så ledsen... Jag hade inget val... Jag är så ledsen..." Pappa fortsatte att mumla.
Vincent ställde sig plötsligt upp, "Så, kan jag få betalningen nu?"
"Vincent... kan vi inte bara prata om det här? J-Jag har redan ändrat mig, j-jag betalar dig bara. Jag bryr mig inte om du tar mitt företag ifrån mig... bara ta inte... ta inte någon av mina döttrar från mig..." Pappa vädjade.
"Du borde ha sagt det tidigare. Jag har ändrat mig nu; jag vill inte ha pengar eftersom jag redan har det. Jag vill ha din dotter," sa Vincent.
"V-Vincent..."
"Jag tar den kvinnan bredvid dig," sa Vincent medan han tittade på mig.