Kapitel 7
Sandras perspektiv
"Hjälp! Hjälp!" skrek jag så högt jag kunde. Trots att min hals gjorde ont kunde jag inte sluta. Någon försökte kidnappa mig från skolgården och ingen var där för att rädda mig. Var är mänskligheten nuförtiden?
Det är helt skrämmande och omänskligt.
"Sluta skrika," morrade mannen bredvid mig. "Försöker du spräcka halsvenen?" Hans ord lät mer som en anklagelse.
Jag vände huvudet och gav honom en hård blick. "Vad i helvete tror du att du håller på med? Tror du att jag kommer att bli glad över det här? Vet du att kidnappning är olagligt?" Om blickar kunde döda skulle han vara död nu.
"Olagligt?" Han lutade huvudet. "Inget är olagligt när det gäller mina önskningar. Och vid det här laget antar jag att det redan är bevisat."
Mitt hjärta hoppade till. Vad är det för slags man? Han är inte alls rädd. Snarare sa han detta så avslappnat som om det var en vanlig rutin för honom. Är han inblandad i något kriminellt kidnappningsfall? Eller en del av maffian?
"Om du inte släpper mig, kommer jag att ringa polisen," försökte jag hota. Om det fungerar skulle jag ha tur. Men när jag tittade på hans uttryck, som var tomt på känslor, trodde jag verkligen inte att det fungerade.
Istället lutade han sig mot mig och log snett. "Du kan ringa vem du vill, men innan dess måste du se om du kan göra det," viskade han. Hans varma, mintiga andedräkt föll på mitt ansikte och mitt hjärta slog snabbare.
Helvete, min kropp är en förrädare som jag aldrig visste att jag hade. Hans nära närvaro påverkar mig starkt. Hans bekanta doft fyllde mina näsborrar och fick min kropp att reagera omedelbart. Hur kan denna främling ha en sådan effekt på mig?
"Släpp mig," väste jag och rörde mig bort från honom. Att vara nära honom är farligt och jag är inte intresserad av att hantera farliga saker just nu.
Han log snett. Ett slags leende som fick mitt hjärta att fladdra. Jag kan inte förstå vad jag känner just nu. Jag borde hata honom, jag borde förakta honom, eller hur? Men varför reagerar min kropp annorlunda på honom? Det är mer som att min kropp inte är under min kontroll.
"Det finns ingen chans att du kommer att få en sådan möjlighet igen. Du sprang iväg efter att vi delade vår vilda fantasi. Jag trodde vi kunde prata om det på ett fredligt sätt när du nyktrat till, men du försvann. Jag måste fortfarande straffa dig för det," log han. Ett ondskefullt leende.
Jag gapade. Sa han just det rakt i ansiktet på mig? Vild fantasi? Han kom ihåg den natten. Är det inte bättre för honom att bara glömma det? Folk gör så, eller hur? Umgås en natt och glömmer nästa morgon som om inget hänt? Det är normalt, så varför kidnappar denna man mig helt plötsligt?
Jag harklade mig. Jag behöver säga något bra om det misstaget. "Lyssna, vad som än hände den natten var bara en effekt av alkohol. Jag kan inte ens minnas något om den natten. Dessutom var det bara en engångsgrej. Låt oss bara glömma det och gå vidare," log jag. Kanske kunde han förstå nu.
Han tittade på mig med mörka ögon. Hans ögon brann som eld och jag kände mig brinna där inne. Sa jag något fel?
"Engångsgrej?" Han spände käken. Plötsligt grep han hårt tag om min käke och drog mitt ansikte mot honom. "Jag gör inte engångsgrejer, älskling, om det är vad du tänker. Jag vet att jag var den första som tog din oskuld och det kommer att förbli så till slutet. Bara jag kommer att ha den där fina lilla fittan din. Förstår du?" Varje ord kom med ett väsande som studsade på min hud när han andades.
Mitt hjärta föll på en sekund. Vad är det för vulgär man? Att prata sådana smutsiga ord rakt i mitt ansikte? Mina kinder blev heta och jag kände hur jag rodnade våldsamt. Gud, ingen man hade någonsin pratat så. Och ändå fylldes min mage med fjärilar. Hans smutsiga ord hade en sådan reaktion igen. Förrädiska kropp...
Ja, han är den första i allt - damen i mitt sinne hånade utan någon medkänsla.
"Du är en äcklig man som bara har en smutsig mun att prata med," snäste jag, tydligt försökte jag skjuta bort de farliga tankarna från mig. Jag måste hålla mig lugn annars kommer jag att förlora allt.
"Var försiktig med dina ord älskling, för jag skulle mycket gärna vilja visa dig hur smutsig min mun kan vara och kanske kommer du att gilla det också," varnade han med sitt irriterande flin. Och innan jag kunde svara tillbaka grep han tag i baksidan av mitt huvud och kraschade sina läppar mot mina.
"Mmmmm....." Jag försökte skjuta bort hans ansikte från mig men han höll fast min handled i en hand och lämnade mig hjälplös. Han kysste mig hårt. Riktigt hårt. Han bet mig i läpparna och sög så hårt att jag kunde höra ljuden. Han krävde att få komma in och när jag vägrade nöp han min underläpp hårt vilket fick mig att flämta och utnyttja tillfället genom att glida in med sin hårda-varma tunga i min mun. Hans kyssar var så dominerande att det fick min kropp att skälva och jag kände att mina ben förvandlades till gelé. Men han slutade inte sin tortyr och fortsatte att suga på min tunga medan han rörde sin tunga i min mun och gjorde anspråk på allt territorium som sitt.
Efter en lång tortyr som kändes som evigheter slutade han äntligen. Jag flämtade efter luft som nästan lämnat min kropp. Men den där besten till man satt där lutad mot sätet med ett nöjt leende lekande på sina läppar. Mina läppar värkte och jag kunde känna att de redan var svullna. Jag kände ilskan stiga i mitt bröst medan jag blängde på honom. Hur vågar han sitta som om ingenting har hänt när han nästan dödade mig med sin kyss.
"Hur vågar du?" skrek jag och pekade med pekfingret mot hans ansikte. "Hur vågar du kyssa mig utan mitt samtycke?"
"Vad är det att våga? Jag kysste dig för att jag ville. Jag behöver inget tillstånd för det. Kom ihåg det tydligt älskling, du är min," hävdade han arrogant. Vad var det för slags svar? Och hur kunde han göra anspråk på mig så där?
"Det kallas en kyss?" gnisslade jag tänderna, "kalla inte din tortyr för det. Det är skamligt."
Han smalnade sina ögon "självklart är det. Det var ett straff för att du förbannade mig. Om du bara är en snäll flicka så kommer jag att belöna dig mer senare."
Snäll flicka? Detta ord fick min kärna att dra ihop sig. Herregud, vad händer? Varför exciterar dessa dåliga vibbar min kropp så här?
"Du är ett odjur. Du kidnappade mig först och sedan kysste mig med våld här. Vem tror du att du är? Din arroganta jävel-"
"Uh-uh det skulle jag inte göra om jag var du älskling," sa han innan jag kunde avsluta. "Kom ihåg att om du yttrar några fler förbannelser så kommer nästa sak jag stoppar in min tunga i inte bara vara din mun utan det kommer att vara din söta lilla fitta som väntade på att jag skulle ta den."
Jag stoppade allt som uppmanade mig att skjuta ur min mun omedelbart. Hans hot är inte falska, det vet jag väl. Jag är inte redo för någon tortyr. Även om jag inte minns mycket om den natten men sättet han kysste mig just nu kan jag tydligt säga att han inte är en mild person alls. Han gillar att tortera, eller hur?
Och du gillar det inte? - den förrädiska damen i mitt sinne frågade igen.
"Hur kunde du säga sådana ord? Har du ingen skam i kroppen?" Jag kunde inte tro honom. Han är verkligen perversionens kung.
Han log "Jag är mer än så älskling. När vi kommer hem ska jag visa dig hur smutsig min mun kan vara."
Mitt andetag fastnade i mitt bröst när jag hörde honom säga hem igen. Vad säger han? Hem? Vems hem pratar han om?
"Hem?" Jag rynkade pannan.
Han nickade "ja hem, där du kommer att bo från och med idag. Där du kommer att uppfostra våra barn," hans svar var så naturligt. Jag glömde på något sätt att han är min kidnappare.
Och jag kände något krascha inuti mitt bröst. Han skämtar, eller hur? Hem? Barn? Aldrig i min vildaste fantasi hade jag tänkt på det. Att stanna med en man som jag bara tillbringade en natt med? Han har blivit galen. Vilken sorts situation är jag i och
Är han?
Eller är det jag?