Kapitel 6
Sandras perspektiv
Vilken ursäkt jag än ger henne kommer hon inte att köpa den. Jag ransakade snabbt mitt sinne för att komma på en bra ursäkt för att övertyga henne. När det handlar om att få Cat att tro på en historia är det verkligen svårt.
"Varför frågar du mig det? Jag var full, hur skulle jag veta vad som hände efter det? När jag vaknade på morgonen var jag redan i mitt rum. Jag trodde att det var du som lämnade av mig," sa jag och låtsades bli arg. Men innerst inne hoppades jag att hon bara skulle släppa det här ämnet.
Cat rynkade pannan. "Det gjorde jag inte," sa hon och såg förvirrad ut. "När jag kom tillbaka var du inte där. Sen—"
"Okej, låt oss släppa detta. Eftersom hon var okej finns det inget att prata om," sa Ben och avslutade ämnet, vilket jag var tacksam för. Äntligen, ja.
"Ja, jag tror du har rätt," nickade Cat och jag andades ut i lättnad. "Men jag måste säga att du missade kvällen. Jag trodde vi kunde njuta av den tillsammans eftersom vi är de enda med begränsade vänskapskretsar."
"Förlåt," log Ben. "Jag visste inte att det skulle ta så lång tid att ordna saker där. Jag kunde inte bara lämna henne utan att försäkra mig om hennes säkerhet."
"Det är okej Ben, du behöver verkligen inte känna någon skuld. Dessutom var festen för tråkig. Det fanns inget att se alls," skakade jag på huvudet.
"Wow, titta på dem, minns de att detta är ett universitetsområde och att de åtminstone borde visa lite respekt för platsen?" Cat pekade mot ett bord och himlade med ögonen. Jag vände huvudet och såg Shaelyn sitta i Liams knä, prata och skratta med sina vänner som inte verkade bry sig alls.
"De brydde sig inte ens om att alla tittade och deras uppträdande verkade mer som en smutsig show i andras ögon," skakade Ben på huvudet.
Jämfört med deras tidigare aktiviteter var detta ingenting alls. När jag tänker på vad som hände i förrådsrummet tycker jag att de visar lite respekt här.
"Strunta i dem. Efter allt är det deras frihet att göra vad de vill," ryckte jag på axlarna.
"Verkligen," fnös Cat, "är det deras frihet att till och med visa live porr?" Ben skrattade plötsligt.
"Ibland undrar jag varför hon ens bär den där klänningen? Det är bättre för henne att inte bära något alls. Allt kan ändå ses så det spelar ingen roll om hon bär något eller inte," tillade Cat med en frustrerad suck. "Om hon kunde, skulle hon gå runt naken, eller hur?" Den här gången skrattade Ben och lutade huvudet bakåt.
"Vad är så roligt?" Hon blängde på honom. "Jag är seriös här."
"Jag kan inte låta bli," sa han fortfarande skrattande.
Jag himlade med ögonen åt dem. "Varför ger ni dem er uppmärksamhet? Jag sa att ni skulle strunta i dem. Dessutom, efter sista tentan behöver ni inte se dem längre. Så bara slappna av."
"Rätt," nickade hon. "Jag skulle vara glad."
"Och du, sluta skratta innan flugor hittar ett nytt hem i din mun," sa jag och Ben slutade genast. Han tittade på mig som om jag var något hemskt. Jag log inombords.
"Låt oss gå, jag är redan klar," reste jag mig.
"Hej vänta, jag kommer," reste sig Cat och Ben också. Vi gick mot dörren men någon blockerade vägen.
Jag suckade innan jag vände mig om. "Vad vill du, Shaelyn?"
"Hej Sandra, jag har inte sett dig på länge. Hur har du haft det?" Hon gav ett hånleende.
"Bättre än du, antar jag," svarade jag.
Hennes uttryck förändrades plötsligt. "Vad menar du?"
"Behöver jag förklara det? Jag lever bättre än du. Förstår du inte en så liten sak?" Jag rynkade pannan. Jag vet att jag brukade vara en nörd men efter fuskhändelsen gav jag upp att leva så. Dessa typer av människor förstår inte saker förrän de får en rejäl smäll i ansiktet.
Shaelyn såg rasande ut men plötsligt log hon. Jag såg Liam gå mot henne och dra henne närmare sig. Hans ögon vandrade mot mig och han flinade. Utmanar de mig?
"Kom igen Sandra, var inte så otrevlig," sa Shaelyn. "Jag är bara orolig att du kommer att vara ledsen eftersom Liam valde mig över dig. Du vet, vi njöt så mycket av Alla hjärtans dag. Och vi fick veta hur mycket vi älskar varandra," lade hon sitt huvud på hans axel och visade deras kärleksfulla handlingar som bara irriterade mig.
"Shaelyn, jag har en lektion att gå till. Om du är här för att sjunga din romantiska historia kan du göra det fritt men åtminstone inte störa andra med det," sa jag och ignorerade hennes drömmande blick.
"Du låter mer svartsjuk för mig?" Hon log hånfullt. "Det behöver du inte vara. För Liam var aldrig din och för en stilig man som honom är din typ inte rätt val."
Är hon vid sina sinnens fulla bruk? Hörde hon ens vad jag just sa? Plötsligt ökade frustrationen i mitt bröst. Jag steg närmare henne och såg rakt in i hennes ögon.
"Jag tänker inte slösa min tid på att vara svartsjuk på någon som inte kan respektera andras känslor. Men jag måste säga dig något." Jag lutade mig närmare henne. "Jag tror att du behöver välja en bättre plats nästa gång." Jag backade undan.
Jag log inombords när hennes ansiktsuttryck förändrades. "Efter allt är det inte bra att alltid gömma sig bakom skåpen, vet du."
Liam och Shaelyn såg chockade ut medan jag lämnade dem och gick ut ur kaféet.
"Vad är det med det ansiktet?" Cat hoppade framför mig. Vi var redan ute ur kaféet och stod på den stora campusgården.
"Vad?" frågade jag.
"Vad hände bakom skåpen?" frågade hon. Hennes ögon var ljusa och jag visste att hon hade fått min hint om Liam och Shaelyn.
"Du tänker för mycket," försökte jag gå vidare men hon blockerade min väg igen.
"Nä, nä, nä, du går ingenstans förrän du berättar allt för mig," skakade hon på huvudet.
Jag suckade. "Du tänker inte släppa det?"
"Nix," flinade hon.
"Okej, jag såg i morse att-" innan jag kunde avsluta, körde två svarta bilar in på gården. Det gnisslande ljudet fick oss att titta mot dem. Några kraftiga män steg ur bilen och sist en man klädd i svart blazer, blå jeans och vit skjorta. Mina ögon fastnade på honom och jag vet inte varför, men det kändes som om jag hade sett honom förut. Men jag kan inte minnas var exakt?
"Åh gud, vem är det? Så snygg," nästan skrek Cat. "Är han en nykomling? Åh min gud, om han ska gå här måste jag hitta ett sätt att göra honom till min pojkvän," stirrade hon på mannen. Nåväl, det var inte bara hon, jag kunde inte heller ta ögonen från honom.
"Vilka är de?" frågade Ben bredvid mig.
Mannen lät blicken svepa över campus och till slut landade den på mig. Jag kände hur min kropp skakade och plötsligt ville jag springa och gömma mig för honom av någon okänd anledning. Han gick mot mig och hans ansikte blev tydligare. Det ansiktet är så bekant. Jag hade känslan av att jag var i en mycket farlig situation.
Spring Sandra! Spring! Mitt sinne skrek. Jag tog ett steg tillbaka med avsikt att springa. Jag borde lämna platsen först.
Han är samma man från den natten, eller hur? Den suddiga bilden av hans stiliga utseende flög genom mitt sinne. Om jag inte har fel, var han mannen jag sov med den natten. Men varför är han här? Jag var så redo att vända mig om och springa men innan jag kunde ta ett steg var han redan framför mig och grep min handled. Hur kan han vara så snabb? Är han på riktigt?
Jag hörde Cat flämta högt. Hon måste vara chockad, men just nu kunde jag bry mig mindre om henne.
"Vart tror du att du ska?" Hans djupa röst nådde mitt öra.
"Vad gör du? Släpp mig," försökte jag frigöra min hand från hans grepp. Men det var för starkt.
"Det är fan nej," nästan morrade han.
"Hej, vad gör du? Släpp henne," Cat och Ben försökte stoppa honom men de hölls tillbaka av de kraftiga männen.
"Släpp dem," nästan skrek jag.
"Så bekymrad, älskling?" Mitt huvud snärtade mot honom. Han log hånfullt mot mig. "Glöm dem, du borde tänka på dig själv nu."
"Vad vill du?" Jag gnisslade tänderna. Vad vill den här mannen nu?
"Åh, du frågar det först nu?" Hans leende blev bredare när han lutade sig lite och viskade, "Jag vill ha dig, älskling. Och nu följer du med mig."
Innan jag kunde säga något lyfte han upp mig och slängde mig över sin axel och gick mot bilen.
"Släpp mig," slog jag honom på ryggen och försökte frigöra mig men det var som att slå på en vägg som inte ville röra sig alls.
Jag kunde höra Cat och Bens rop medan jag från ögonvrån kunde se att Liam och Shaelyn också kom ut ur kaféet. De såg också chockade ut. Min syn blev svart när jag trycktes in i bilen. Jag försökte öppna dörren men den var låst. När han kom in innan han stängde dörren helt. Det var som att stänga min väg ut.
Han vände sig mot mig och log hånfullt. "Det är dags att åka hem."
Och jag kände som om min värld hade kollapsat plötsligt utan någon väg att fly.