Prolog&Kapitel 1-
Jag ville ha en man som kunde få mitt hjärta att slå snabbare, jag ville tillhöra någon med hjärta och själ. Jag vill vara någons sanna partner vars värde inte bara ligger i min kropp, utan också i mitt sinne och ambition. Tanken på att jag skulle leva hela mitt liv och dö i samma lilla stad utan att verkligen leva gjorde mig förkrossad, men jag gick igenom de förväntade rörelserna även om det tog en liten bit av min själ varje gång. Lite visste jag att äventyret jag alltid sökt var på väg. Jag kanske kommer att ångra mina höga drömmar och längtan efter mer.
Kapitel 1-
Skeppets gungande gjorde mig inte längre illamående och för det var jag tacksam, det oändliga kräket hade tömt mig. Lukten av spyor i hytten hade bara förvärrat problemet. Min största obehag nu var den bitande kylan som stack i mina lemmar, och de iskalla kedjorna som skavde mot min såriga hud. Min en gång släta, mjuka hud har ersatts av ilskna röda sår. När land inte längre var synligt från skeppet tog de av oss handbojorna, men de lämnade kvar dem runt våra anklar. Jag antar att de inte vill att vi ska försöka hoppa av skeppet och testa vår lycka i det iskalla vattnet. Som om vi skulle vara så dumma, även om vem vet vad som väntar oss, kanske döden vore bättre.
Jag vet att jag har övervägt det en eller två gånger och jag är inte ens den mest desperata i vårt gäng. Vi hade varit ombord på skeppet i två veckor nu och jag hade hört männen säga att vi skulle lägga till i eftermiddag. Att jag inte var ensam var både tröstande och förödande. Jag skulle aldrig önska fångenskap på någon annan, men om jag var ensam på detta skräckinjagande skepp med dessa män skulle jag förmodligen kasta mig överbord, kedjad eller inte.
Att minnas männens glada ansikten när de ryckte mig från min familj gjorde mig illamående. De samlades och gladde sig över sitt "stora byte". Vi var en grupp på femtiotvå, alla kvinnor, med den yngsta av oss sexton och den äldsta trettio. Vi har alla hållits tillsammans i ett stort utrymme på skeppet. Vi kom från samma område, vad de ville ha av oss var fortfarande okänt. De stora männen verkade så ivriga att få oss ombord på skeppet, chansen att fly minskade ju längre vi kom. De hemska tankarna på vad vårt nya syfte är fyller mig med djup misär.
Skeppet i sig var inte hemskt även om detsamma inte kunde sägas om hur vi hade behandlats hittills. Vi är ägodelar och inte människor i dessa mäns ögon. Bara saker för att tjäna deras okända syfte. Det finns kojer längs väggarna och några bord uppställda i mitten av utrymmet där vi delade våra två magra måltider om dagen. Det var långt ifrån bekvämt, men eftersom jag antog att vi skulle bli slavar var det mycket bättre än jag förväntat mig, åtminstone blev vi matade och hölls relativt varma.
Vi får lämna våra kvarter men bara en gång om dagen när Kommendanten (det är vad hans grupp, som jag antar är soldater, kallar honom) kommer ner och hämtar oss. Vi får gå en liten runda på däck och andas in den friska luften, men bara i ungefär trettio minuter och sedan blir vi återförda till vår hytt. Jag hatar att gå tillbaka ner till hytten, det får mig att känna mig som en hund i en bur. Luften har blivit betydligt kallare sedan vi gick ombord vilket får mig att tro att vi har rest långt från mitt hem som jag blev tagen ifrån. Vi hade precis haft vår skördemånad innan den hemska dagen då jag blev bortförd av männen. När vi är uppe på däck tänker jag på min familj och hur långt borta de är från mig. Jag kan inte ens se land längre. Långa minnen börjar slå mig.
*Det fanns inget extraordinärt med min tillvaro tidigare, mina föräldrar var bönder och levde ett enkelt, ärligt liv. De var kärleksfulla och tog väl hand om mina syskon och mig. Jag har en äldre bror som heter Jonas som är nöjd med sitt enkla liv.
Jag har också en yngre syster som heter Anne som är allt jag saknar. Även om vi alla arbetar hårt får hon mig att skämmas, medan min kropp är ganska väl anpassad för gårdsarbete på grund av min kraftiga, atletiska byggnad är hon smal och graciös. Hennes hår är en underbar, silkeslen kastanj medan mitt är klarrött och vilt lockigt. Jag är inte falskt ödmjuk, medan min syster är vacker vet jag att jag inte är ful.
Att vara vacker anses vara en stor välsignelse, men när jag tänker på att vara vacker känns det som en fälla, en som fångar kvinnor i fogliga, inhemska roller. Jag vet att det inte är något fel med ett enkelt liv eller att vara nöjd med det, men jag kan inte låta bli att längta efter något mer. Mitt liv på gården är långt ifrån det äventyr jag söker. Vi vaknar tidigt på morgonen för att vattna och mata boskapen och växterna, vi rensar ogräs, skördar mogna frukter och grönsaker och arbetar på marken tills himlen blir mörk. Vi samlade ved och gjorde reparationer, inget av dessa saker, även om de är användbara, gav mig någon glädje. Inget vi slet med gav oss äventyr, bara ömma händer och löftet om att morgondagen skulle vara exakt likadan som idag.
Jag har en fästman som heter Thomas. Jag har bara träffat honom några gånger och han friade efter att bara ha träffat mig två gånger. Även om det är trevligt att han tycker så bra om mig, känns mitt hjärta dött när han är nära. Jag tvivlar på att låta honom krypa upp på mig kommer att sätta mitt hjärta i brand.*
Nu har allt förändrats. Jag är på detta skepp utan att veta vart jag är på väg. Jag tvingas börja mitt "äventyr". Hatar de mig nu? Skyller de på mig för min brors död? Kommer de att leta efter mig? Jag önskar att jag bara hade lyssnat, varför var jag tvungen att vara så envis? Vad kommer mitt liv att bli nu? Vad väntar oss när vi når stranden?
Jag kan inte veta dessa främmande mäns avsikter, jag är säker på att de inte tog och kedjade en grupp kvinnor för vår skull, men eftersom ingen av dem talar till oss annat än för att ge order kan jag bara hoppa till de värsta slutsatserna. Jag har alltid velat ha äventyr men nu tror jag att jag inte var annat än en barnslig dåre. Jag borde ha funnit tröst i mitt enkla liv som mina syskon gjorde. Ändå kommer jag inte att backa för dessa brutala män, det kommer att krävas mer för att bryta mig än kalla kedjor.
Jag kan aldrig ge upp.