Bok 1: Kapitel 4
*** Solaris POV ***
Lastbilen körde ut från vår parkeringsplats och jag brast ut i skratt. Noah himlade med ögonen och gick över till lastbilen, hoppade in med Finn för att avsluta lastningen. Charles Pierce, polischefen, skulle kontrollera säkerhetssystemet och nödsystemet. Han råkade bara dyka upp vid rätt tidpunkt.
”Vad i helvete var det där?” Charles vände sig mot mig medan jag torkade en tår från ögat.
”Ingen aning, men jag trodde inte att det skulle vara SÅ lätt att trycka på hans knappar. Gudinna, det var roligt.”
Charles skakade på huvudet. ”Jag måste skriva en rapport om detta. Ville du anmäla, fröken Ulrich?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, nej. Även om det skulle vara roligt att se en Alfa som honom gå igenom en mänsklig rättsprocess, skulle jag inte utsätta människorna för det.”
Han skrattade. ”Du har nog rätt. Jag tror aldrig jag har sett honom tappa kontrollen så där. Jag har känt honom i åratal.”
Mitt leende föll för ett ögonblick. ”Han brukade vara mycket annat. Nu är han precis som sin far.” Jag tog ett djupt andetag och vinkade till Charles. ”Varför gör vi inte den här inspektionen klar så att du kan komma vidare? Jag är säker på att vi är det sista stället du vill vara på idag.”
Skylten ovanför dörren läste The Wayward Tap. Efter lång överläggning tyckte mina Betas Noah och Finn att det var mer roligt än det borde vara. Tre avhoppare som äger en bar på kanten av ett Alfa-territorium som notorisk hatar avhoppare mer än någon annan flock runtomkring. Min Gamma ville inte ha något med dessa upptåg att göra och stannade utomlands och gjorde annat arbete jag hade åt henne där. Medan detta aldrig skulle vara hem, inte som avhoppare. Det var en plats för vila för oss tre.
Jag ledde honom in i baren och visade honom det nya säkerhetssystemet samt låsen och försiktighetsåtgärderna vi hade på plats för där vi förvarade vår sprit. Tydligen var det ett stort problem i stan med folk som stal flaskor eller lådor och jag hade svårt att tro att det var människor som stal det.
Vår status som avhoppare avskräckte redan några av de mer arga och helvetiska varulvarna från flocken att uppföra sig så bra som möjligt. Det hjälpte också att vi tre såg ut som de uppumpade skurkarna i en James Bond-film. Så idiotiskt som det lät, var det nödvändigt. Vi slogs i strider, i krig, till och med att bara korsa territorier var en risk. Vi levde tillräckligt länge för att veta att om vi inte var i toppform, skulle vi dö.
”Alp...boss, vill du ha dessa extra tunnor under baren? Eller i förrådet?”
Jag tittade upp på Finn och log. "Låt oss ställa dem i förrådet. De verkar inte vara så populära. Jag skulle vilja ha några av de hawaiianska faten under baren dock. De tror jag kommer bli en större succé."
"Låter bra."
Jag vände mig tillbaka till Charles, som nickade mot mig. "Det ser ut som du har en bra uppsättning här. Jag skulle vara lite orolig över att bakdörren är öppen för vem som helst att gå igenom och förbi förrådsdörren, men du har kameror både utanför och inne. Jag skulle säga att vi åtminstone skulle veta vem de var."
"Som om någon skulle försöka stjäla från oss. De skulle inte veta vad som träffade dem." Finn skrattade medan han placerade två fat i förrådet.
"Det kan vara sant. Ärligt talat, om jag kunde be er killar att gå med i polisen, skulle ni kunna lära mina grabbar ett och annat."
Jag skakade på huvudet och klappade honom på ryggen. "Du skulle inte ha någon styrka kvar om du lät oss ta hand om dem."
Charles skrattade och nickade. "Du har nog rätt. Var försiktig ändå. Du har mitt nummer. Om Silas försöker något, ring. Han är inte på sitt territorium här ute men det är heller inte nödvändigtvis nära stadens centrum. Jag är orolig för..."
"Oroa dig inte. Även om jag uppskattar omtanken, kan jag hantera Alpha Silas. Han skulle inte vara den första Alpha jag har satt på plats och förmodligen inte den sista."
Han gav mig ett leende till och gick ut ur baren. Jag lutade mig mot dörrkarmen och vinkade när han körde ut från parkeringen. Finn lade sin arm på min axel.
"Du vet, jag tror att vår gode sheriff kanske har en liten förälskelse i vår Sol."
"Det låter så." svarade Noah från bakre delen av rummet.
Jag skakade på huvudet. "Han skäller upp fel träd. Jag är mer robot än varg och mer varg än människa."
Finn skrattade och kysste mig på huvudet. "Vad du är, är perfekt, Alpha."
Jag log upp mot honom och skakade på huvudet. När jag gick uppför trappan, svängde jag vid den lilla avsatsen in i rummet som vi gjort om till kontor. Det låg papper utspridda över skrivbordet, mest kvitton samt några andra beställningsformulär. Jag sjönk ner och började långsamt gå igenom varje pappersbit. Skrev anteckningar och fäste dem, arkiverade dem eller rev sönder andra. Det fanns ett par papper som inte var relaterade till baren som smugit sig in i högen och jag suckade när jag läste igenom dokumentet. Lade det åt sidan och skakade på huvudet. Det kunde vänta till imorgon. Min gamla man kunde vänta några dagar, om inte några veckor efter att jag just kommit tillbaka från ännu ett löjligt uppdrag han skickat mig på.
Skrivbordet var tillräckligt rent för att jag inte skulle känna den överväldigande känslan av OCD, så jag tänkte att det fick räcka för idag. På väg ut gick jag uppför trappan till boendedelen ovanför baren. Att kalla det för öppen planlösning vore generöst. Allt vi behövde fanns i ett rum. Den enda dörren ledde till det överdimensionerade badrummet vi byggt. Det var alltid tänkt att rymma oss tre, men det fanns aldrig något utrymme mellan oss. Vi bodde tillsammans, låg med varandra, arbetade tillsammans, och även om Noah och Finn var sanna själsfränder, var jag bara en extra bonus. Min kraft gjorde att jag kunde knyta an till dem båda, vilket skapade en nästan falsk andra partner för dem båda.
Jag drog av mig tröjan och mina ridjeans och rotade genom garderoben efter något att ha på mig medan vi jobbade ikväll. Jag tog en kopia av en Ramones-tröja som jag var ganska säker på var Noahs och ett par jeansshorts. Jag kastade dem på sängen och tittade på mig själv i helkroppsspegeln.
Hela min högra sida var i princip borta. Mitt högra öga, min högra arm och mitt högra ben var ersatta med en blandning av magi och robotik. I mina tidigare dagar snubblade jag över en häxa som var mer än knäpp. Lor studerade robotik på universitetet och fortsatte sitt arbete, blandade magi med dem. Leder och kablar ersattes med hennes blå magi. Problemet var att de flesta övernaturliga varelser läkte snabbt och sällan skadade sig tillräckligt för att behöva dem. De flesta människor kände inte till oss, så den största populationen som skulle ha nytta av hennes arbete var utom räckhåll.
Jag blev dock hennes största ämne och över tid, bästa vän. Hon gjorde mitt öga, min arm och mitt ben, alla kunde de skifta med mig i min vargform. Metallen och magin justerades när jag skiftade och skapade två ben, som lätt skiftade tillbaka. Då och då behövde de underhåll eller påfyllning av magi, men jag kunde klara mig några år utan problem om jag inte gjorde för mycket. Mitt öga gjorde också att jag kunde se lite mer än bara i mörkret. Jag kunde avgöra någons maginivå, vilket hjälpte till att skilja mellan de olika raserna. Det hjälpte ibland när man skulle slänga ut en besökare ur rummet.
Jag vred på min arm, sträckte ut den och såg det blå skenet genom metallbitarna. Jag roterade den fram och tillbaka, kontrollerade långsamt mina fingrar, handled, armbåge och anslutningen till min axel. Jag gjorde samma sak med mitt ben, sträckte ut det och roterade det. Nöjd med rörelsen, drog jag på mig kläderna och började laga middag.
På våra mer hektiska dagar lagade jag middag och vi turades om att äta. Det var en enkel wok ikväll och jag slukade maten. Jag satte upp håret och gjorde en sista passformskontroll, använde en andra hårsnodd och knöt upp tröjan och stoppade in svansen under, vilket visade min mage som var täckt av tatueringar. Från min hals och ner var jag täckt av tatueringar. Till och med mina tår hade små tatueringar på var och en av dem. Jag hade inte fått en ny tatuering på över ett år, enbart för att jag hade slut på plats på min kropp.
Jag hoppade nerför trappan och gled bakom baren, och vi hade redan ett ganska fullt hus och klockan var bara sju. Jag knackade Noah på axeln.
“Maten är klar. Gå upp och ät, jag tar över.”
Han nickade och kysste mig på huvudet. “FYI, Beta är här.”
Jag nickade och log mot honom. Han var söt som sa något men jag visste redan det ögonblick jag lämnade vår lägenhet, jag visste att han var här. Lor gav oss kristaller som hjälpte till att neutralisera våra dofter. Ingen varg skulle känna igen oss som rogues om de inte pratade med oss eller tittade på oss, vårt lilla band, men vi skulle inte lukta som rogues. Jag visste att det var avskräckande för många varulvar. Men vi kunde fortfarande känna varje varg som gick in.
Ärligt talat var jag förvånad över att Silas inte tog med sin Beta utan sin Gamma istället för att komma hit. Jag gissade, med tanke på att han hade varit här nästan varje helg sedan vi öppnade, att han inte ville bli utslängd på grund av sin Alfa. Gammal var dock rolig. Ärligt talat trodde jag inte att en Omega skulle vara en Gamma i den flocken men där var han, krypande bakom sin Alfa. Jag skrattade åt minnet och Finn tittade på mig med höjda ögonbryn. Jag skakade på huvudet, vände fyra shotglas och fyllde var och en med tequila, och sköt dem till de fyra tjejerna som stod framför mig.
“Ha inte för mycket roligt tjejer. Jag kanske måste hänga på er.” Jag blinkade åt dem och de fnissade, tog shotsen samt de drinkar de beställt.
Mina ögon följde dem till ett närliggande bord och jag gjorde en mental notering att hålla ett öga på dem. Alla fyra var omaka och det var en fredagskväll. Det kunde bli stökigt här inne. Särskilt eftersom vi serverade alla raser. Någon gammal fiendskap mellan en vampyr och en varg kunde lätt förvandla en testosteronfylld argument till ett fullskaligt slagsmål. En snabb beröring mot min magi-infunderade grand slam slugger under disken, log jag. Det fanns inget slagsmål som startade i min bar, som jag inte kunde avsluta.