Kapitel 5
Sara
"Jag vet inte," tvekade jag. "Jag menar, jag känner knappt dig."
"Rättvist. Vad sägs om detta - vi går hem till mig, ingen press. Vi kan prata, kanske titta på en av de där webbserierna du nämnde. Om du känner dig obekväm, ringer jag en taxi åt dig. Inga frågor ställda."
Jag bet mig i läppen och funderade. Det var galet, eller hur? Och ändå, något med Tom fick mig att känna mig trygg. Dessutom var tanken på att gå tillbaka till min tomma lägenhet mindre lockande.
Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mitt bultande hjärta. "Vet du vad? Visst, låt oss dra härifrån."
Toms ansikte lyste upp i ett brett leende. "Utmärkt. Efter dig, min dam."
Jag gled ner från barstolen och kände hur fållen på min klänning åkte farligt högt upp på låren. Jag drog nervöst i den, försökte få ner den, men tyget klängde sig fast vid mina kurvor. Jag kände Toms blick på mig, och mina kinder blossade av en blandning av nervositet och upphetsning.
Vi steg ut ur puben, och den svala nattluften träffade min hud och skickade en rysning längs min ryggrad. Tom måste ha märkt det, för han tog genast av sig sin jacka och lade den över mina axlar.
"Kan ju inte låta dig bli förkyld nu, eller hur?" han blinkade.
Jag kramade jackan och andades in den tröstande doften av cologne och något som var unikt Tom. När vi gick mot hans bil kunde jag känna värmen stråla från hans kropp. Mina lår kändes fuktiga, och mina trosor var praktiskt taget genomblöta. Jag försökte fokusera på att sätta ena foten framför den andra, men allt jag kunde tänka på var hur hans knä hade snuddat vid mitt tillbaka på baren.
Tom låste upp bilen och öppnade passagerardörren för mig. "Efter dig."
Jag gled in i sätet, och min klänning åkte upp ännu högre när jag gjorde det. Jag undrade om Tom hade märkt det, och tanken skickade en rysning genom mig.
När vi båda satt i bilen vände sig Tom mot mig. "Så, vart ska vi, min dam? Mitt ödmjuka hem väntar."
Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mina nerver. "Visa vägen, goda herre," svarade jag, hoppandes att min röst lät mer självsäker än jag kände mig.
När vi körde fram till Toms plats tappade jag hakan. Det här var inte bara ett lägenhetshus - det var en jäkla skyskrapa, allt glas och stål, och förmodligen dyrare än hela mina livsbesparingar.
"Herregud," mumlade jag. "Äger du hela byggnaden eller bara översta våningen?"
Tom skrattade när han parkerade bilen. "Inget av det faktiskt. Bara en blygsam liten plats på 37:e våningen."
Just det. Blygsam. Visst.
Jag kände mig lite malplacerad när vi steg in i hissen. Här var jag, i min lånade 'desperata hemmafru'-klänning, bredvid en kille som förmodligen hade sidenpyjamas och åt kaviar till frukost.
Hissen plingade till, och vi steg ut i en korridor som kostade mer än hela min lägenhetsbyggnad. Tom ledde mig till sin dörr, fumlade med nycklarna en stund innan han svängde upp den med en gest.
"Välkommen till mitt enkla hem," sa han och gestikulerade mig in.
Jag klev in och kände genast som om jag hade gått in på en filminspelning. Fönster från golv till tak erbjöd en fantastisk utsikt över staden, och möblerna såg ut som om de hörde hemma på ett museum. Jag var rädd att röra vid något ifall jag skulle lämna bondefingeravtryck på de fläckfria ytorna.
"Gör dig bekväm," sa Tom och gick mot vad jag antog var köket. "Kan jag erbjuda dig något att dricka? Vatten? Vin? Flytande guld?"
Jag fnissade och sjönk äntligen ner i den löjligt mjuka soffan. Den var så mjuk att jag kände mig som om jag blev uppslukad av ett moln. "Vatten går bra, tack. Jag tror jag har fått nog med alkohol för en kväll."
Medan Tom sysslade i köket, såg jag mig omkring en stund. Platsen var fin, men den kändes tom på något sätt - som en av de där stylade lägenheterna man ser i tidningar. Det fanns inga personliga detaljer, inga foton eller småprylar. Den var vacker men kall.
"Fint ställe du har här," ropade jag för att bryta den pinsamma tystnaden. "Väldigt... minimalistiskt."
Tom kom tillbaka med två glas vatten, gav ett till mig innan han slog sig ner i soffan bredvid mig. Inte för nära, men tillräckligt nära för att jag kunde känna värmen stråla från hans kropp.
"Tack," sa han och tog en klunk av sitt vatten.
En pinsam tystnad föll mellan oss när vi satt på soffan, våra ben knappt rörde vid varandra. Jag kunde känna värmen från hans kropp och mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag skiftade lite och blev plötsligt medveten om hur fuktiga mina trosor var. Herregud, vad var det för fel på mig? Jag kände knappt den här mannen, ändå svek min kropp mig.
Tom harklade sig och sträckte sig efter fjärrkontrollen, slog på TV:n. "Så, eh, hade du någon speciell serie i åtanke, eller ska vi bara se vad som är på?"
Jag skakade på huvudet och min mun blev plötsligt torr. "Nej, ingen preferens. Vad du vill."
Han nickade och valde en webbserie. Förtexterna rullade och plötsligt skiftade scenen till de två huvudkaraktärerna - en man och en kvinna - i en passionerad omfamning.
Mina ögon blev stora när jag såg karaktärernas kläder sakta börja åka av. Det här var inte vad jag hade förväntat mig. Jag sneglade på Tom och undrade om han skulle byta serie, men han verkade lika fascinerad av scenen som jag var.
Utan förvarning skiftade Tom närmare mig på soffan, våra ben nu fast pressade mot varandra. Jag kunde känna värmen från hans kropp, vilket gjorde det svårt att koncentrera sig på showen. Jag svalde hårt, min blick flackade fram och tillbaka mellan skärmen och Toms ansikte.
Plötsligt lutade sig Tom in, hans ansikte bara några centimeter från mitt.
Jag höll andan, varje nerv i min kropp surrade.