Ett
Den avvisade Luna.
Flickan utan en varg
Kapitel ett.
Janes ståndpunkt.
Jag stirrade på min spegelbild och snurrade lite för att få en bra vy av min klänning.
Det var en enkel sommarklänning som min mamma hade sytt, och mitt kastanjebruna hår var uppsatt i en prydlig hästsvans. Jag hade på mig ett par nya sandaler som min mamma köpt på den lokala marknaden.
Mina läppar kröktes till ett leende när jag tänkte att jag såg söt ut. Men knuten i magen visade hur nervös jag var. Detta var den viktigaste dagen i mitt liv, men min ångest tog över.
Idag skulle jag förhoppningsvis träffa min ödesbestämda partner. Det är en stor fest på gång i vår flock idag. Alfor från olika flockar var inbjudna till evenemanget.
Det är en parningsbal där de omaka vargalforna får chansen att träffa sina partners, och detta händer en gång om året.
Mitt namn är Jane Biller. Jag föddes i en vargfamilj. Jag bor i flocken med mina föräldrar. Min pappa är betan i Röda Månens Flock. Jag är mina föräldrars enda dotter. Men trots att jag är betans dotter blev jag mobbad av flockmedlemmarna eftersom jag inte hade någon varg. Jag är ingen framtida kvinnlig beta; jag är bara en klumpig tjej utan varg, och jag har fått mycket kritik för det.
Jag har inga vänner. Ingen vill vara vän med en svag, klumpig tjej som jag. Jag får mycket kärlek från min mamma. Men min pappa har aldrig riktigt gillat mig eftersom han tycker att jag är en skam för honom. Han avskyr mig för att jag är en varg utan varg. Han behövde en stark dotter som skulle ta över när han blir gammal och inte kan fortsätta vara flockens beta. Jag var inte dottern han drömde om, och han visar mig alltid hur besviken han är.
Sedan mina tidigaste tonår har jag inte önskat något mer än att träffa min partner. Jag hade den önsketänkande tanken att han kanske skulle få min varg att blomma när han markerar mig. Vår partnerbindning kanske skulle frigöra min vargsida, och även om det inte fanns någon garanti för det, höll jag fast vid den tanken.
Min mamma har alltid lärt mig om min partner. En partner som kommer att älska och uppskatta mig. En partner som kommer att acceptera mig för den jag är. En partner som inte skulle känna sig besviken, utan skulle acceptera mina brister med ett varmt hjärta. Jag har fått nog av kritik och mobbning för en livstid. Jag ber om en partner som skulle visa mig inget annat än ren kärlek.
Jag har alltid trott att min partner skulle älska och skydda mig, och jag vet att Mångudinnan är vänlig och att hon kommer att uppfylla min största önskan.
Jag är 16 år gammal och jag ber att jag hittar min partner idag på festen. Alla vargar i flocken förbereder sig för den stora festen.
Tillräckligt med mat och dryck förbereds. Honvargarna klär sig i sina finaste klänningar och sminkar sig. Jag hade ingen fin klänning eller något smink, men min sommarklänning var mer än nog för mig. Allt jag vill ikväll är att träffa min ödesbestämda partner.
"Jane," knackade min mamma på min dörr. "Är du där inne?"
"Ja, mamma, jag kommer," skyndade jag mig till dörren och låste upp den för att avslöja min mamma som redan var klädd.
"Jane, vad håller du på med? Varför har du inte kommit ner än?" frågade hon.
"Jag kommer ner om en minut. Jag måste bara fixa mitt hår," sa jag i all hast och kände mig nervös igen.
Hon märkte obehaget i mitt ansikte och kupade mitt ansikte med sina händer.
"Jane, vad är det? Känner du dig sjuk?"
"Nej, mamma, jag mår bra, bara –" jag pausade. Hur kunde jag säga till henne att jag var rädd?
"Är du inte glad att du äntligen ska träffa din partner idag?" frågade hon vidare.
"Självklart, mamma. Jag är den lyckligaste flickan på jorden. Jag hoppas att mångudinnan välsignar mig med en partner. Jag hoppas att jag får träffa min partner idag, mamma," sa jag och tvingade fram ett leende.
"Det kommer du säkert göra, älskling. Jag är säker på att du kommer att möta din ödesbestämda partner som kommer att älska och värdesätta dig," sa hon.
Att höra henne säga de orden så bestämt jagade bort mina tvivel. Jag kände mig självsäker igen, och det var allt tack vare henne.
"Tack, mamma," log jag och gav henne en snabb kram.
"Inga problem, kära. Okej, gå och gör dig klar snabbt. Du vill inte missa firandet. Jag väntar på dig nere. Ta inte för lång tid, okej?"
"Okej," stängde jag dörren och skyndade tillbaka till min helkroppsspegel. Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig för kvällen.
Det är okej, Jane. Du kommer klara det. Jag pepprade mig själv med uppmuntran. Jag gör så när jag är nervös och rädd.
"Jane," hörde jag mamma ropa igen.
"Kommer!" Jag gjorde en sista snabb snurr och skyndade ner för att möta min mamma.
"Du ser vacker ut, älskling," berömde mamma när jag kom ner för trappan.
"Tack, mamma," fnissade jag och länkade min arm med hennes. Vi gick ut ur huset och anlände till balen några minuter senare.
Den stora salen var vackert dekorerad. Alla var klädda i sina bästa kläder. De parade Alfahannarna hade sina bord på ena sidan med sina Lunor, och de oparade Alfahannarna hade sina bord på andra sidan. De oparade varghonorna på festen var bubblande av upphetsning.
Snart gjorde vår Alfa sin storslagna entré med sin Luna och gick till sina platser. Min pappa satt bredvid Alfan eftersom han är Betan i flocken.
Min blick lämnade aldrig en av de oparade Alfahannarna. Jag önskar att jag kunde veta mer om den anmärkningsvärda Alfan. Han är perfekt skapad. Han är så vacker att det gör mig avundsjuk.
Hur kan en man vara så perfekt och samtidigt så vacker? Är han min partner? Jag vet inte eftersom jag inte har någon varg. Men han kunde inte vara det, han verkade vara en mäktig man. Jag tvivlar på att en sådan man skulle vara parad med en svag flicka som jag.
Kanske är jag bara dragen till honom på grund av hans fantastiska utseende.
"Vad är det? Vem stirrar du på?" frågade min mamma och avbröt mig.
"Inget, jag känner mig bara lite attraherad av den mannen där borta," sa jag och pekade på Alfan.
"Sluta med det, Jane. Vet du vilken Alfa du pekar på? Han är den mest beryktade, grymma Alfan i historien. Du vill inte provocera fram besten i honom," sa mamma.
Men han ser inte grym eller hänsynslös ut. Med sitt utseende skulle han kunna vara en verklig ängel från himlen. Men å andra sidan, de säger ju att utseendet kan bedra, eller hur?
"Peka aldrig på någon igen. Om jag vore du skulle jag fokusera på att hitta min partner."
"Förlåt, mamma," sa jag.
Min mamma drogs iväg av sina vänner och lämnade mig helt ensam. Jag vandrade runt i sökandet efter min partner.
Den söta doften av maten infiltrerade mina näsborrar. Min mage kurrade av hunger och jag gick för att njuta av några snacks. Utan att se vart jag gick snubblade jag in i ett hårt bröst. Jag var nästan på golvet när fasta händer fångade min handled.
"Se vart du går," en djup baryton röt åt mig, medan de fasta händerna släppte mig.
"Förlåt," sa jag snabbt och flydde genast från hans händer. Jag kände det. Jag kände sensation när han rörde vid mig.
Är han min partner? Är han den rätta? När jag tittade runt för att se vem som hade hindrat mig från att falla möttes jag av hans mörka, fundersamma ögon. Han hade vänt sig om och stirrade på mig.
Jag lät ut en mjuk flämtning. Han är Alfan mamma just varnade mig för.