Kapitel 3
Det hade gått 15 minuter sedan jag lämnade det där kaféet och jag tänker fortfarande på den där killen med de skogsgröna ögonen.
"Varför, varför, varför?" sa jag och slog frustrerat på ratten.
Det här har aldrig hänt mig förut, så varför nu?
Varför tänker jag på en slumpmässig kille som jag inte ens känner?
Fan.
När jag vände blicken mot backspegeln märkte jag en bil som hade följt efter mig sedan jag lämnade kaféet. Jag svängde Blush till vänster för att låta dem köra om mig, men de gjorde det inte, istället svängde de också till vänster och följde mig.
Vad i helvete?
Jag svängde Jeena till höger igen och ville att de skulle köra om mig, men de följde mig igen.
Okej, nu börjar de gå mig på nerverna.
Jag tryckte hårt på gaspedalen och ökade farten med Jeena. De ökade också farten och följde mig.
Fan också, varför följer de mig?
Jag tryckte hårt på gaspedalen och ökade farten ännu mer och snart försvann deras bil ur sikte.
Jag log. Inget motstånd för min Jeena!
Jag kunde se en uppfart en kilometer bort från där jag körde, och snart var jag på den uppfarten och körde min Blush när plötsligt en bil kom ut ur skogen som låg vid sidan av uppfarten.
Det var bilen som följde mig.
Fan, borde ha förstått!
De tog en genväg.
Vänta, de känner till genvägar. Det betyder att de är bekanta med det här området medan jag inte vet något förutom vad min GPS visar mig.
Jag är i trubbel, antar jag.
Innan jag visste ordet av, körde bilen om mig och stannade plötsligt precis framför mig. Det fick mig att trycka hårt på bromsarna, bilen stannade med ett gnisslande ljud och fick mig att luta mig framåt.
Tack och lov att säkerhetsbältena var på, annars skulle jag ha flugit ut ur bilen som Stålmannen, eller mer som en Superwoman.
Ironi!
Inte rätt tid att skämta.
Jag klev ur bilen och började skrika.
"Vad i helvete, vill du dö, fine. Men jag har inte planerat att dö snart".
Två välbyggda män klev ur bilen, och jag kom ihåg att de var killarna som stod bakom den där killen med de skogsgröna ögonen.
"Vad i helvete, ni två", pekade jag med fingret mot dem.
"Är inte ni killarna från det där kaféet"?
En av killarna med svart hår gnuggade nacken med händerna och nickade.
De tittade på varandra och nickade och innan jag kunde fråga vad som pågick och varför de följde mig, kände jag en skarp smärta i höger lår och såg en bedövningspil.
En vad? Och innan jag svimmade, hörde jag ett svagt "Förlåt oss Luna."
Vem är Luna?
Jag somnade långsamt medan jag tänkte på vad som skulle hända mig.
Jag kände hur jag lyftes i brudstil och placerades på något mjukt, sedan hörde jag bilens motor starta och en man som skrek.
"Helvete ja! Jag kör den skönheten".
"Vilken skönhet"? tänkte jag.
Även i bedövat tillstånd kunde jag höra dem men inte öppna ögonen.
Fan, pratar de om min Jeena?
Om något händer henne kommer jag att göra deras liv till ett helvete och jag menar det.
Jag kunde känna luft träffa mitt ansikte vilket betyder att vi var i en rörlig bil.
Jag behövde veta vart jag var på väg för att kunna fly. Även om jag inte kan öppna mina ögon, vet jag ändå vad som händer, men bara tack vare min träning.
Jag fokuserade på mitt hjärtslag och började räkna slagen. Jag skulle börja om från början om jag kände att bilen svängde åt vänster eller höger.
Snart stannade bilen, och jag gjorde en inre karta i mitt sinne som jag visste skulle hjälpa mig förr eller senare.
Jag kunde höra gnisslande ljud av en grind som öppnades och igen, bilen rörde sig.
Okej, okej, du klarar det här. Lugna ner dig och fokusera bara på att räkna.
Bilen stannade igen, och jag kände hur en muskulös arm lyfte mig.
Vem den här mannen än är, så hoppas jag att han inte tappar mig.
Jag började räkna mina hjärtslag igen.
1.2.3.4.5.
Jag kände en sväng igen så jag började om från början.
1.2.3.
Ljudet av ett handtag som vrids om.
Dörren som öppnas.
Ljud av fotsteg.
Jag markerade allt och plötsligt blev jag nedlagd på något mjukt.
Jag antar att det är en madrass eller säng.
Varför skulle någon kidnappa någon och låta dem ligga i en bekväm säng, istället för en fängelsehåla eller ett betonggolv.
Inget ljud av kedjor eller handbojor.
Så jag antar att jag inte är fastkedjad eller bunden.
Konstiga kidnappare.
Jag hörde fotsteg, ett handtag som vrids om och en dörr som öppnas.
Utifrån fotstegen var de tre personer.
Jag kunde känna en närvaro sväva över mig från sängkanten eller madrassen, vad det nu är, och någon som sniffar.
Vad i helvete? Sniffar. Någon sniffar på mig?
Som en hund?
Sedan någon som andas in djupt.
"Hon borde inte vara här, jäklar. Hon hör inte hemma här."
Jag hörde en maskulin röst som fick rysningar att gå längs min ryggrad, men på ett bra sätt.
Tala.
"Alpha, men vi behöver henne." hörde jag en annan man säga.
"Nej" skrek mannen vars namn är Alpha, antar jag.
"Titta på henne. Hon är ingen match för mig. Hon är patetisk. Hur kan någon göra någon som henne till min par?"
Aj. Var det riktat mot mig?
Varför känner jag mig sårad av att höra det?
"Alpha, försök förstå. Oavsett hur mycket du försöker förneka det, hon är din andra hälft och lika mycket som du behöver henne, behöver flocken också henne."
"Okej, gör vad ni vill. Behåll henne, släng henne, jag bryr mig inte. Se bara till att hon hålls borta från mig."
Med det hörde jag fotsteg som betydde att Alpha-killen gick.
Dörren öppnades och ljudet av fotsteg stannade.
"HON ÄR INGEN FÖR MIG OCH SÅ SNART HON ÅTERFÅR MEDVETANDET, KOMMER JAG ATT AVVISA HENNE SÅ INGET TIGGERI OCH ALLT. DET ÄR MITT SLUTGILTIGA BESLUT."
Alpha-killens röst dånade, utan utrymme för nej. Jag kunde redan föreställa mig de andra killarna nicka i rädsla.
"Hon är svag", sa han och gick.
Jag kände hur ilskan kokade inom mig när jag hörde det sista uttalandet.
Jag gillar inte att folk dömer mig.
Med kraft ansträngde jag mig för att återfå medvetandet.
Ilskan får mig att återfå medvetandet.
Jag ansträngde mig hårdare.
"Titta, jag tror att jag såg hennes fingrar rycka." sa en av de två männen.
"Omöjligt. Jag gav henne en hög dos. Hon borde inte återfå medvetandet på upp till 3-4 timmar", sa en annan kille.
Jag försökte igen och denna gång ansträngde jag mig mer. Snart kunde jag känna mina ögon öppnas och de möttes snart av bruna och blå ögon.
"Omöjligt" viskade de båda samtidigt.