Miljardärens Dåliga Flicka

Kapitel 2 Avbryta förlovningen

Cleveland Clinic.

När Victoria kom dit hade Clara redan fått sin mage pumpad och rullades in på en avdelning.

När Victoria närmade sig avdelningen hörde hon samtalet inifrån.

"Läkare, hur mår min dotter? Är hon i fara?" frågade Elodie, med skakig röst.

"Min dotterdotter har varit svag och sjuklig sedan hon var liten, och hennes hjärta har problem. Kommer detta att ha några bestående effekter?" lade Oliver till, orolig.

Läkaren pausade för ett ögonblick. Ett hjärtproblem?

Utan att tänka mycket svarade han, "Oroa er inte, ni fick hit henne i tid. Hon mår bra nu. Låt henne bara äta lätt de närmaste dagarna, och hon kan åka hem efter lite vila."

Alla drog en lättnadens suck.

Elodie vände sig om och såg Victoria vid dörren, med misstänksamhet skrivet över hela ansiktet. "Vad gör du här? För att skada din syster igen?"

Victoria himlade med ögonen. Trodde Elodie att hon hade för mycket fritid?

Claras självskapade drama var mer än nog utan hennes hjälp.

"Vad gör du här? Gå ut! Du får din syster att må illa!" skrek Simon argt.

Victoria höjde ett ögonbryn och korsade armarna.

Om hon inte sa något skulle det verka som om hon lät dem komma undan för lätt med sina förolämpningar.

"Vad gör jag här?" hånade hon. "Självklart är jag här för att se om min kära syster är död än."

"Victoria!" en djup, kall mansröst ekade så fort hon hade pratat klart.

Lucas, klädd i en skräddarsydd kostym, stod lång och imponerande vid Claras säng, som en riddare som tyst vakade över sin prinsessa.

Nej, han var faktiskt det.

Gud hade inte bara välsignat honom med en bra familj utan också ett vackert ansikte, med väl definierade drag, en hög näsrygg, tjocka ögonbryn och stora ögon, utstrålande ädelhet och elegans.

Inte konstigt att Clara hade fallit för honom.

Lucas gick till dörren, grep Victorias hand och drog henne ut ur rummet.

När hon kom till sans och skakade av hans händer, ekade Lucas isiga röst igen, "Victoria, hon är din syster!"

Victoria hånlog, "Syster?"

Lucas mötte hennes blick och blev tillfälligt förbluffad av det kalla ljuset i hennes ögon.

Hon var som en snölilja som blommade på ett berg, kall och avlägsen. Hennes ansikte, nu ännu mer kyligt på grund av hennes ilska, såg otroligt lockande ut.

Lucas hade alltid vetat att Victoria var mycket vacker, ännu mer än Clara. Men hon var för viljestark, för avlägsen.

Victorias kalla röst fortsatte, "Har du någonsin sett en syster som kämpar för att bli älskarinna till sin egen yngre systers fästman? Jag kan inte förmå mig att erkänna henne som min syster!"

"Victoria, din syster och jag är verkligen förälskade..." började Lucas.

Victoria avbröt honom, "Sluta. Berätta inte det för mig. Jag bryr mig inte om er kärlek är äkta."

Lucas trodde att hon skulle bli sårad av hans ord och sa, "Okej, jag släpper det. Men vår förlovning måste avbrytas."

"Och om jag inte håller med?" svarade Victoria.

Lucas ville inte skada Victoria. Han hade alltid sett henne som en syster; hans kärlek hade alltid varit för Clara.

"Victoria, jag..."

Innan han kunde avsluta, avbröt Victoria honom igen, "Om du vill att jag ska hålla med, då får Clara knäböja och be om ursäkt till mig. Då låter jag er två smyga älskare få er önskan."

Så fort hon hade pratat klart såg hon Lucas vackra ansikte bli extremt blekt, och hans blick mot henne blev kall.

Han höjde sedan rösten och sa till henne, "Victoria, det är du som gjorde fel, inte Clara! Det är illa nog att du inte bad om ursäkt till henne, men du vill att hon ska knäböja och be om ursäkt till dig. Du är helt enkelt orimlig!

"Från barndom till nu har hon alltid bett för dig, skyddat dig. Och vad med dig? Du höll på att få henne dödad, till och med låtit en man försöka våldta henne. Har du ingen skam? Är du ens mänsklig?

"Till och med i hennes självmordsbrev den här gången, bad hon oss att inte skylla på dig, sa att det inte hade något med dig att göra. Och vad med dig? Vad gör du? Jag ser ingen ånger från dig. Jag är så besviken på dig!"

Victoria hånlog inombords. Att nämna henne i självmordsbrevet, va? Det var Claras vanliga taktik, att låtsas vara svag och snäll.

Victoria ignorerade hans ord, blev inte arg, och sa lat, "Vad? Nej? Då glöm det. Trots allt är det inte jag som söker döden."

Hon var verkligen immun mot dessa ord.

Lucas, som såg hennes fortfarande obotfärdiga attityd, blev mycket arg, kände lusten att slå en kudde.

"Sedan när blev du så kall?"