Två
MARRIED TO MR RIGHT (MMR)
#02
TRE MÅNADER TIDIGARE
"Ciara, vakna" ropade mamma från andra sidan rummet.
"Snälla låt mig sova lite till. Jag har huvudvärk" ljög jag.
"Jag sa vakna" sa hon argt och skakade mig våldsamt. Jag hade inget annat val än att vakna som hon krävde.
"Okej, jag är uppe" sa jag och skyndade mig till badrummet för att duscha och gick sedan ner för att laga frukost.
"Frukosten är klar" ropade jag efter att ha dukat bordet. Alla samlades runt och satte sig. Det verkar som om alla är hemma idag.
Jag gick upp till mitt rum och tog min väska och skyndade mig ner för att gå när mamma ropade på mig.
"Vart ska du?"
"Till jobbet. Jag är redan sen" svarade jag henne.
"Du skulle inte vara det om du vaknade tidigare än så här" gav hon mig en ilsken blick och fortsatte äta.
"Jag hade en stressig dag igår och kom hem sent på kvällen så jag behövde sova ut" förklarade jag för henne men det verkade som om jag pratade med mig själv för hon lyssnade inte på vad jag sa.
"Varför hittar du inte bara en rik kille och får ett bättre liv. Jag antar att du gillar att se oss lida i det här rucklet" fnös min moster.
"Börja inte med Ciara. Hon pratar alltid om hur fantastisk hon vill att hennes man ska vara" sa hennes man medan hon fnittrade.
"Jag går nu" sa jag till dem när jag gick ut.
De tror att jag bara kommer att gifta mig med vilken kille som helst som kommer i min väg.
Jag vet att jag har blivit äldre och att jag inte blir yngre, men jag vill ändå inte rusa in och sedan rusa ut.
Jag är en kvinna med principer.
Mitt namn är Ciara Smith. Jag är 22 år och mina föräldrars enda dotter.
Jag kommer från en fattig familj. Min mamma äger en lokal restaurang och min pappa är en enkel mekaniker.
Min familj har gått igenom mycket. Min bror blev avskedad från jobbet och eftersom han inte hade någon annanstans att ta vägen, hamnade han hos oss med sin fru som verkligen vet hur man förstör min dag.
Jag jobbar på en lokal radiostation. Jag har alltid funnit oändlig glädje i att vara bakom en mikrofon och säga inspirerande saker till människor.
Jag anlände till jobbet och öppnade dörren.
"God morgon, C"
Jag vände mig om för att se vem som önskade mig en god morgon.
"Darren. Åh hej" vinkade jag med ett stort leende.
"Hej. Hur har du haft det?"
"Jag mår bra" svarade jag, osäker på vad jag skulle säga mer.
Darren har alltid varit en nära vän till mig sedan jag började jobba här. Jag insåg att han har en svag punkt för mig. Jag menar en förälskelse, för att uttrycka det artigt. Även om han har bett mig att dejta honom flera gånger har jag alltid gett honom ursäkten att jag inte var redo.
"Ciara, du måste arbeta med dessa dokument" sa han och överlämnade några filer till mig och jag granskade dem.
"Om du imponerar på killen kan du skriva dina egna" tillade han.
"På riktigt?"
"Ja, på riktigt" sa han.
"Så jag hoppades att vi kunde gå någonstans eller kanske göra något" frågade han.
"Jag är ledsen men...
"Nej." avbröt han mig. "Det är okej, Ciara, jag förstår" var allt han sa innan han gick iväg. Jag vet att det bara är en oskyldig dejt men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte att han ska tro att jag börjar gilla honom eller har känslor för honom.
Jag satte mig ner på mitt lilla kontor och började arbeta. Efter att ha lämnat in mina papper tog jag min väska och gick hem.
Jag stannade vid mataffären för att köpa lite saker till middagen. Sedan gick jag hem.
Jag anlände och började laga middag åt familjen när jag hörde en knackning på dörren. Jag skyndade mig att öppna den.
"Välkommen mamma" hälsade jag men hon nickade bara.
"Pappa kom inte med dig?" frågade jag men hon ignorerade och gick in i huset. Efter att ha vilat sig helt på soffan vände hon sig till mig och sa:
"Nej, han jobbar fortfarande. Ta lite mat till honom när du har serverat hela familjen." Jag nickade och gick tillbaka till köket. Ibland börjar jag undra om den här kvinnan verkligen är min mamma. Hon pratar med mig som en mästare som pratar med en vakthund.
Jag försöker mitt bästa för att arbeta hårt och stödja familjen med den lilla inkomst jag har. Är inte det nog för att älska mig?
Jag avslutade matlagningen och serverade middagen på bordet. Jag packade lite till pappa och stoppade det i min väska.
"Jag går nu" sa jag till henne.
"Jag börjar undra hur jag ska betala av alla dessa skulder. Det kväver mig" sa hon för sig själv. Jag skakade bara på huvudet och gick iväg.
Jag tog en taxi och åkte till pappas verkstad. Några kvarter bort. När jag anlände märkte jag tumultet som kom inifrån.
Jag trängde mig fram för att se vad som hände.
En snygg ung man skrek på pappa. Jag vet inte vad som hände men det verkar som att pappa förstörde något i hans bil. Det var en av de blankaste och mest glittrande sakerna jag har sett i hela mitt liv och jag är säker på att den är ganska dyr också. Pappa försökte be om ursäkt men det verkade inte som att han ville höra något av det.
"Jag bryr mig inte vad du gör men du måste ersätta den här bilen nu," sa han till pappa som redan svettades nervöst.
"Jag är verkligen ledsen. Det är helt mitt fel."
"Försvinn ur mitt ansikte din idiot. Du är bara en låg levande som bor i slummen. Du är en värdelös människa. Du förstörde min bil och allt du kan säga är förlåt?" Han spottade.
Pappa bara stod där och stirrade på honom. Om han kunde stå ut med alla förolämpningar så kan inte jag. Jag tog en sten och kastade den på bilen och krossade framrutan.
"Vad i... " Han började innan han vände sig om och tittade på mig.
"Är du galen?"
"Av oss två, vem ser galnare ut? Hur vågar du förolämpa min pappa även när han sa att han var ledsen." Jag skrek åt honom. Han sköt mig dolkar med blicken.
"Jag antar att du har förlorat dina manér unga dam."
"Uppenbarligen har du det. Du kallade min pappa värdelös, eller hur? Låt mig visa dig hur värdelösa människor ser ut," sa jag och plockade upp en handfull lera och kastade den på honom.
Han flämtade.
"Min smoking."
"Nästa gång, se till att hålla tyst. Jag antar att dina föräldrar inte lärde dig ordentliga manér innan de lät en lösdrivare som du vandra långt hemifrån."
"Du kommer att ångra detta, jag lovar," hotade han och satte sig i bilen.
"Pappa, är du okej?" frågade jag och försökte hålla honom men han knuffade bort mig.
"Din värdelösa unge. Har du någon aning om vad för dumheter du just gjorde? Vem sa åt dig att lägga dig i?" frågade han.
"Pappa, han sårade dig."
"Våga inte kalla mig din far. Jag kan aldrig vara far till en flicka som bara för med sig otur till sin familj. Du har blivit gammal nog att gifta dig men istället går du runt och försöker förstöra min enda försörjning."
"Förlåt pappa," bad jag mitt i snyftningarna.
"Gå härifrån, Ciara. Jag hoppas du har gjort tillräckligt med skada nu," sa han.
Jag gick tillbaka och tog en taxi hem. Jag kom fram och gick förbi mamma och rusade till mitt sovrum och ignorerade hennes rop.
Jag föll till golvet och grät bittert.
Varför hatar de mig så mycket? Min egen familj behandlar mig som en främling.
Så nu är jag otur även när jag stod upp för honom.
Är det så mycket han hatar mig.
Efter att ha gråtit gick jag och lade mig och några minuter senare somnade jag...
.
Jag vaknade nästa morgon men bestämde mig för att hålla mig borta från allas affärer. Jag vet inte varför de hatar mig och jag kan inte tvinga dem att tycka om mig heller.
Jag gick till köket och efter att ha knutit upp håret i en hästsvans började jag göra frukost.
När jag var klar serverade jag det på bordet och gick till mitt rum. Jag brydde mig inte om att kalla ner dem till frukost. Varför skulle jag göra det från första början. Om det blir kallt får de äta det som det är.
Jag skrev ner några saker i mina anteckningar och just då hörde jag fotsteg. Det ser ut som att de är på väg att äta.
När jag var klar stoppade jag ner boken i min väska och gick till köket för att diska och äta min frukost. Jag har alltid ätit i köket eftersom jag inte känner att jag hör hemma vid bordet, inte med hur jag behandlas i det här huset.
Efter det duschade jag och klädde på mig för jobbet, sedan tog jag min väska och hängde den på axeln och tog på mig mina stövlar.
"Vart ska du?" frågade kvinnan som jag trodde var min mamma.
"Jobbet," svarade jag utan att titta på henne.
"Har du ätit?" frågade hon men jag nickade bara.
"Ciara, jag pratar med dig."
"Du har aldrig riktigt brytt dig om något jag säger så varför stör min tystnad dig nu? Du älskar att jag är tyst och jag försöker bara göra just det."
"Pratar du till mig på det här sättet?"
Jag vände mig mot henne. "Jag har alltid betraktats som otur i det här huset, inte konstigt att ingen gillar mig, men oroa dig inte, jag kommer att försöka hålla mig borta från er alla från och med nu, okej. Hej då och glöm inte att laga middag, jag kommer hem sent ikväll," sa jag och gick iväg.
Jag brydde mig inte om att se tillbaka och jag ångrade aldrig vad jag sa. Om de inte gillar mig kan jag inte riktigt tvinga dem att göra det.
Jag hoppas allt går bra med de människor jag kallar min familj.
Jag var tvungen att gå eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar för att betala en taxi. Jag suckade när han stannade och betalade honom hans pengar, sedan gick jag in för att börja dagens arbete...