Kapitel 9 Mekanisk entusiast
Platsen var dödstyst.
"Är du nöjd med den ursäkten?" Henry justerade nonchalant sina manschetter, hans röst kusligt lugn, inte ett spår av skärpa. Men Vivienne ryste, hennes hals kändes som om den var fylld med bomull. Hon kunde inte säga ett ord.
"Det verkar så." Henry vände sig mot Zoey, såg att hon inte hade rört sig, och grep otåligt hennes handled.
Det var inte förrän de två hade lämnat att skolgården, som en pausad film, kom tillbaka till liv och fylldes med ljud.
"Wow, det var episkt!"
"Herregud, hjälten räddar dagen! Det är som en riktig Prins Charming som räddar prinsessan!"
"Så snygg, jag önskar att jag var Zoey."
"Dröm vidare, i den situationen hade du kissat på dig."
"Jag tycker Zoey är ganska tuff också, med alla de där människorna omkring sig, hon var inte rädd. Jag beundrar hennes mod."
"Ett perfekt par."
"Jag förklarar härmed att jag är kär i Mr. Phillips! Han är min nya idol från och med nu!"
I hörnet hjälpte Vivienne och hennes gäng den stönande Robert bort, såg generade ut.
Så snart Henry och Zoey satte sig i bilen släppte de genast varandras händer som om de var giftiga.
Henry tittade ner och torkade sina fingertoppar.
Zoey kastade en blick på honom, "Behöver du att jag köper lite handsprit åt dig?"
Henry ignorerade henne. Efter att ha torkat ett tag verkade den mjuka, benlösa känslan fortfarande hänga kvar på hans hand, omöjlig att torka bort. Han kastade irriterat bort trasan och tänkte, 'Vad är det med den här kvinnan? Hennes hud var lenare än något annat, lite som den kvinnan från den natten. Nej, Zoey kan inte jämföras med henne.'
"Låt mig ge dig ett råd, försök att hålla dig borta från trubbel," sa Henry.
"Jag orsakar inte trubbel, men jag kan inte hindra andra från att störa mig." Zoey var hjälplös men ångrade inte att hon hade hjälpt Emma. Att inte rädda någon i nöd var inte vad hennes mentor hade lärt henne.
"Det är bara en ursäkt." Henry knöt sin vänstra hand till en näve vid sin sida, irriterat dragandes i sin slips med höger hand, "Om du inte orsakade trubbel, skulle andra komma och störa dig? Tur att jag var där idag, annars vet man inte vad som hade hänt."
Henry rynkade djupt på pannan, såg äcklad ut. "Kan du inte bara hålla dig borta från trubbel?"
Zoey stödde hakan med ena handen, tittade på landskapet utanför, något mållös. "Även om du inte hade dykt upp, hade jag kunnat ta hand om det själv."
De där veklingarna, även om Zoey gav dem en hand, skulle hon inte förlora.
"Fortsätt låtsas." Henry kastade en blick på hennes tunna armar och ben. När han grep henne vågade han inte använda kraft, rädd att han kanske skulle råka bryta henne.
Zoey rörde på läpparna, för lat för att förklara.
Bilen stannade framför villan. Zoey klev ut först. Henry såg hennes slanka figur vara på väg att försvinna och skyndade sig ifatt. "Jag hjälpte dig, och du kan inte ens säga tack?"
"Jag bad inte om din hjälp," svarade Zoey.
Han höjde ett ögonbryn och hånlog kallt, "Bra, jag blandade mig i." Efter att ha sagt det, gick han iväg med långa steg, hans rygg utstrålade en viss kall missnöjdhet.
Inne i villan var det konstant skratt. Jesse blev underhållen av en ung man, leende brett.
När han såg Zoey, reste sig Jesse genast för att hälsa henne, "Zoey, du är här. Jag har låtit göra dina favoriträtter ikväll. Stanna över natten. Jag vill spela schack med dig."
Ett leende fladdrade i Zoeys ögon, "Okej."
Jesse älskade schack, men han var knappast en stormästare.
Att spela med honom handlade mer om att hålla den gamle mannen glad än något annat.
Benjamin var inte särskilt förtjust när Jesse lämnade honom för att hälsa på Zoey, särskilt när han såg Terry skämma bort henne med frukt och te som om hon vore kunglig.
Han låg på soffan och korsade benen, "Så, vilken familjs prinsessa är detta?"
"Definitivt inte din," svarade Zoey tillbaka medan hon tuggade på lite frukt.
Benjamin skrattade, tydligt irriterad, "Även om en prinsessa som hon dök upp hos mig skulle jag inte bry mig. Alldeles för mycket underhåll."
Zoey rynkade bara lätt på pannan, gav honom en snabb blick och brydde sig inte om att svara.
Terry räckte en tallrik med frukt till Benjamin, "Herr White, ta lite."
Benjamin var nära att himla med ögonen. Seriöst? Zoey fick sin frukt skalad och prydligt skuren, medan hans bara dumpades på en tallrik? Snacka om favorisering.
Innan middagen spelade Zoey en omgång schack med Jesse, vilket gjorde honom superglad, och sedan gick de till matsalen.
Vid bordet var det bara Henry och Benjamin.
Jesse suckade, "Kommer Ethan fortfarande inte ner?"
Terry inflikade, "Ethan håller fortfarande på med den där roboten där uppe. Han sa att han inte skulle äta förrän den är fixad."
"Hur kan han inte äta? Ska jag gå och kolla till honom?" Benjamin, som stod Henry nära, var tålmodig med Ethan Phillips, men Jesse stoppade honom. "Låt honom vara, vi äter först, vi pratar efteråt."
Trots sina ord var Jesse tydligt orolig för sitt barnbarn, vilket gjorde måltiden smaklös för honom.
Precis när de var klara hördes ett högt ljud från övervåningen, och alla rusade upp. Zoey följde i sin egen takt.
Sovrumsdörren var stängd, med ljud som kom inifrån, vilket gjorde alla nervösa. Oavsett hur mycket Terry knackade, öppnade ingen dörren.
Henry grep tag i dörrhandtaget, redo att bryta sig in, men en något panikslagen tonårsröst kom inifrån, "Kom inte in!"
Henry rynkade pannan, "Han blir mer och mer viljestark."
Terry försökte lugna ner situationen, "Ethan älskar den där roboten och nu när den är trasig är han verkligen upprörd."
"Om den är trasig, bara fixa den," sa Benjamin, utan att förstå robotens dragningskraft, att den kunde få en tonåring att hoppa över måltider och förstöra huset.
"Om den kunde fixas skulle det inte vara ett problem. Men det går inte," sa Jesse och knackade igen utan svar. Han kom plötsligt ihåg något, "Zoey, jag minns att du har lite expertis inom detta område. Kan du se om du kan fixa den?"
Innan Zoey kunde svara, hånlog Benjamin, "Hon? Glöm det. Vet hon ens vad en robot är? Ethan värdesätter den där roboten så mycket. Om hon förstör den kan han riva huset."
"Vem säger att jag inte kan fixa den?" Zoey gav honom en blick och steg fram för att knacka.
Benjamin blockerade henne, "Jag varnar dig, visa dig inte. Den där saken är väldigt komplex. Inte ens jag förstår den. Ethan är en mekanikentusiast. Den roboten är hans livlina. Om du förstör den kan han förlora förståndet!"
"Släpp," krävde Zoey och tittade på hans breda hand på hennes handled.
Henry drog bort Benjamins hand, tittade på Zoey, "Säg inte att jag inte varnade dig. Om något går fel, får du klara dig själv."
"Självklart, vem annars skulle jag lita på?" Zoey öppnade dörren. Innan hon hann se in, kastade sig något plötsligt mot henne och slog till!