Kapitel fyra
CAMILLA
Inom några sekunder hade han tagit några steg framåt och greppat min hand. Förskräckt flämtade jag och försökte dra mig loss, men han höll mig hårdare och sträckte sig efter den andra handen, drog mig framåt så att jag hamnade helt i hans grepp.
Det här var killen jag skulle hålla mig borta från? Som jag sa, det skulle inte vara möjligt.
Jag harklade mig och försökte bryta mig loss från hans grepp. Han ville att jag skulle säga något, tappa huvudet och ropa ut så att han kunde le triumferande. Nej. Jag kommer inte ge honom den segern.
"Camilla?"
Han kallade på mig med mjuk ton. Jag glömde mitt beslut från bara tre sekunder tidigare när mina inälvor smälte till gelé vid ljudet av hans röst.
Han kanske har glömt vad som hände men jag återupplever det varje dag. Jag försöker glömma men det verkar omöjligt och att vara så nära honom får alla känslor att komma tillbaka med full kraft. Jag kan inte låta honom komma in i mitt huvud igen, jag är kär i Kyle och inte ute och flörtar med en annan kille. Detta är fel. Jag kan inte. Jag borde inte.
Jag stampade honom på foten. Hårt. Jag kanaliserade alla känslor jag kände så att det skulle göra ont och det gjorde det. Han ryggade tillbaka i smärta och jag utnyttjade tillfället och sprang ut ur vardagsrummet utan att se tillbaka. Jag tog trappan upp, nådde längst bort i korridoren och rusade in i mitt rum.
Mitt hjärta hotade att hoppa ur bröstkorgen, min hud kittlade fortfarande från hans beröring, och mitt huvud var fullt av minnen. Detta är inte bra.
"Nej..." mumlade jag och kröp ner på golvet.
"Oavsett vad, jag måste hålla mig borta från honom, jag kan inte låta mig själv bli fångad."
Jag varnade mig själv. Jag bestämde mig. Jag har en pojkvän som jag behöver koncentrera mig på och jag kommer inte låta mig distraheras av Dylan längre.
Jag tog av mig kläderna, lossade mitt hår i behov av en kall dusch. Jag visste inte hur länge jag skulle stanna där inne, men jag ville bara få honom ur mitt huvud. För gott helst.
Min kropp var fuktig efter att ha torkat av de blöta fläckarna med en handduk när jag steg ut ur duschen. Jag fortsatte med att byta om till vardagskläder och vila i mitt rum, kanske sms:a på min telefon tills det finns bevis på att någon annan är i huset för att undvika att vara ensam med du vet vem.
Jag plockade upp min telefon bara för att se minst tjugo missade samtal, alla från Kyle. Just det. Jag hade lämnat den på ljudlös. Jag suckade. Om jag inte ringer tillbaka nu kommer han att bli galen.
Jag slog hans nummer och väntade på att han skulle svara.
”Älskling. Förlåt. Jag visste att jag betedde mig dumt idag och jag var galen och osäker men jag ville bara inte förlora dig.”
Han pratade ut. Han snörvlade och mitt hjärta mjuknade. Det är jag som ska be om ursäkt för att ha behandlat honom som en riktig idiot och ändå gör han allt för mig. Hur fick jag någon som honom? Ändå låter jag någon annan röra mig.
”Kyle, du gjorde inget fel. Jag var inte mig själv idag och jag tog ut min aggression på dig och jag är ledsen. Det är jag som har fel. Inte du.”
Jag bad om ursäkt och jag hörde hans lättade suck, han är rädd för att förlora mig och jag vet det. Jag är rädd för att han ska förlora mig också. Jag är rädd för mig själv ärligt talat. Det låter dåligt konstruerat, det får det att verka som om jag inte är rädd för att förlora honom.
Jag andades. Nog med tankar för idag. Jag är så stressad.
”Så du menar att du inte är arg på mig, vi är okej?”
Jag glömde att Kyle var i telefonen tills han ställde den frågan som ett sätt att försäkra sig själv. Jag nickade som svar och glömde att jag pratade i telefon med honom. Han lät så sårbar.
”Ja, vi är okej.”
Jag svarade efter en stund. Hur länge? Frågade jag mig själv efteråt.
"Jag älskar dig så mycket."
Han mimade och jag kunde se att han var uppriktig.
Vanligtvis skulle jag på en sekund säga att jag älskar honom mer, men orden kom inte ut.
"Älskar dig."
Jag svarade med ett litet skratt.
"Du måste vara trött, jag ringer dig senare." Jag nickade igen innan jag slog mig själv på ansiktet.
"Okej. Svarade jag och han lade på."
Jag låg på sängen och tänkte på Kyle och hur söt han är och sedan finns det Dylan som är arrogant, otrevlig och galen. Den direkta motsatsen till vad jag vill ha i en pojkvän ändå kan jag bara inte få honom ur mitt huvud efter all denna tid. Jag hörde en mjuk knackning på min dörr. Jag ställde mig upp och bad att det inte var Dylan, jag var inte på humör att prata med honom ikväll.
"Älskling är du vaken?" hörde jag fru Emerton fråga från andra sidan dörren.
"Ja, jag är vaken." svarade jag och rensade halsen.
"Min man och jag ska ut och äta middag om några minuter, jag undrade om du vill ha något, gumman?" Hon frågade och fick mig att le. Jag öppnade dörren för att möta henne.
"Nej tack, jag mår bra."
"Sluta kalla mig fru." Jag skrattade och hon log.
"Okej, vi kommer tillbaka senare men du borde inte stanna på ditt rum hela dagen, det är inte bra med tanke på allt du har gått igenom. Kom ut. Dylan är i teatern, du borde gå med honom och titta på en film." Hon föreslog och jag svalde hårt.
"Nej, det är okej. Jag mår bra." Jag försökte avböja artigt. Jag försökte undvika honom, inte komma i ännu närmare utrymmen.
"Nonsens. Dylan!" Hon ropade. Som på beställning, dök han upp några sekunder senare.
"Du och Camilla går och tittar på en film, din pappa och jag går ut." Hon beordrade med en fast ton.
"Jag vill inte att du är inomhus hela dagen, lev lite." Hon pussade mig på kinden innan hon vände sig om för att gå.
"Kom igen, teatern är åt det här hållet." Han gick före, jag följde tveksamt efter honom. Inga snarkiga kommentarer? Kanske väntar han på att hans mamma och pappa ska gå helt. Självklart.
Rummet var inte väl upplyst men det fanns en stor skärm i mitten, Dylan tittade redan på en actionfilm.
"Några val?" Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att titta på vad han ville.
"Okej." Han gick tillbaka till sin plats och tuggade på lite popcorn. Inga kommentarer alls? Han betedde sig väldigt konstigt.
Vi tittade på filmen i tystnad, det enda ljudet var från filmen och det tillfälliga knackandet av min fot. Till slut slutade filmen och Dylan reste sig för att byta film. Den började och jag insåg att det inte var en actionfilm. Det var en skräckfilm. Jag tror att jag har hört talas om den här bland tjejerna i skolan som babblade om hur romantisk den var med sina pojkvänner. Filmen hette "DET".
Filmen började. Jag stängde ögonen vid den läskiga delen och skrek. Dylan vände sig för att titta på mig, kände hans ögon på min hud, jag fladdrade upp dem och mötte hans flinande.
"Det är inte roligt." utbrast jag och han skrattade.
"Fegis." betonade han och jag stönade.
Plötsligt slocknade ljusen helt och filmen stannade.
"Dylan." ropade jag, plötsligt rädd.
Just då kom de tillbaka men Dylan var inte längre i sin stol.
"Ugh!." Jag hörde ett skrik bakom mig.
"Ät mig inte!" Jag skrek och skyddade mitt ansikte. Han började skratta. Det var Dylan. Jag öppnade ögonen och såg Dylan hålla en fjärrkontroll och skratta så han kiknade.
"Ät mig inte." härmade han. Jag tänkte på olika scenarier och de slutade alla med att jag stod över hans kalla döda kropp. Han är död. Jag reste mig med alla avsikter att avsluta honom.