Kapitel åtta - Locussjön
Jag stängde ögonen och den främmande vargens skällande försvann. Jag kunde lika gärna acceptera att jag skulle dränkas av en ond röst. Mina fötter sjönk ner i vattnet och en isande kyla sköt genom mig. Jag skrek.
"Layla."
Jag blev tacklad från sidan och slog huvudet i marken. Jag kunde äntligen andas, men jag blev krossad av en stor naken man.
"Vad fan tror du att du höll på med?" skrek Gabe.
"Jag... jag vet inte. Jag kunde inte kontrollera—"
"Vet du vad det där är?" Han pekade på sjön.
"N-neej."
"Kom igen." Han drog upp mig på fötterna, men jag skrek och föll tillbaka ner.
Mina fötter brann. Jag gnuggade dem, de kändes som om de hade doppats i kokande vatten.
"Vad?" krävde Gabe.
"Mina fötter. Jag kan inte stå, än mindre gå."
"Otroligt," muttrade han.
Gabe gled sina armar under mina ben och mina armhålor. Han drog mig till sitt bröst och bar bort mig. Jag måste ha sett saker, för sjön verkade krypa bort. Det kändes nästan som en vinkning adjö, men också ett vi ses senare. Jag höll på att förlora förståndet.
Tillbaka i Gabes hus slängde han mig på soffan. Dörrarna var öppna och släppte in den bittra vinden som gjorde mina bröstvårtor hårda. Jag kramade min bröstkorg och pressade ihop benen.
"Försökte du ta livet av dig?" skällde han från köket.
Jag hörde honom skramla med kastruller och flytta runt glas.
"Jag hade ingen kontroll över mig själv. Det sa åt mig att komma."
"Vad sa åt dig?"
"En röst!" Det lät galet att säga högt.
Gabe kom tillbaka med två tuber med svart substans.
"Håller jag på att bli galen?" frågade jag.
"Vad är det som händer?" Kenzie kom in.
Tack och lov hade hon på sig en stor tröja. Lyle och Dec kom ut med sina snoppar ute. Bokstavligen. Dec såg ut som om han just kommit från ett dopp. Förhoppningsvis inte i det jag nästan gick in i. Han drog tillbaka sitt blonda hår. Hans ögon landade på mig och han rynkade pannan.
"Vad har hänt med dina fötter?"
Jag tittade ner. Färgen från mina anklar ner till fötterna var borta, nästan som om jag var ett lik som legat för länge i vattnet.
"Hon gick in i en Locus-sjö," sa Gabe och öppnade tuberna.
"Och du lever?" Kenzie gapade.
Gabe blängde på mig. "Tydligen."
Han verkade nästan upprörd över att jag var vid liv. Han tog mina fötter från golvet och lade dem i sitt knä. Jag svalde, det mest obekväma var att vara i ett rum fullt av nakna människor.
"Vad är det där? Sjön?"
"Det är en demon. Den dyker upp och dödar allt som går in i den och flyttar sedan till nästa plats." förklarade Lyle.
"Varför skulle den vilja döda mig?" Jag gnuggade mina axlar.
Gabe hällde den svarta substansen på mina fötter och det kändes som vatten på heta stenar.
"Det beror på, vad har du som en demon vill ha?" Kenzie satte handen på höften.
"Du blir bara mer och mer av ett mysterium, Lilla Varg." Dec skrattade och korsade sina muskulösa armar över sitt breda bröst.
"Jag vet inte—"
"Gabe." En djup röst ekade i vardagsrummet.
Betas stod i givakt och Gabe reste sig upp. Jag ryste när jag vände min uppmärksamhet mot varelsen som dominerade rummet.
"Alpha," Bugade sig Betas.
Mannen som stod framför Gabe kunde ha varit hans tvillingbror om jag inte hade märkt att mannen framför honom var äldre. Han hade kolsvart hår uppsatt i en manbun och lysande hasselnötsögon, till skillnad från Gabes smaragdgröna, och en kropp som en skulpterad halvgud.
Hans stenhårda kropp var den perfekta nyansen av brons. Båda männen utstrålade självförtroende och otrolig kraft, men det var Dean jag inte kunde slita blicken från. Jag drack in hans närvaro som en kvinna som håller på att törsta ihjäl i öknen. Det var då halsbrännan förvandlades till en flammande eld inom mig. Jag grep tag i mitt bröst och flämtade.
"Layla," morrade Gabe, irritation droppade från hans ton.
Jag föll av soffan och rullade på golvet. Elden spred sig ner till mitt underliv där en rasande eld kämpade med våtheten som bildades där nere. Jag pressade ihop benen och kämpade mot tårarna eftersom jag visste hur patetisk jag såg ut.
"Lyle, ta henne till hennes rum," beordrade Gabe.
Genom min suddiga syn såg jag Lyle marschera mot mig.
"NEJ." Deans kommando dånade.
Lyle frös till.
"Rör henne inte," beordrade Dean.
En annan våg av förstörelse sköljde över mig. Jag vred mig när elden rusade för att förtära min rygg. Det kändes som om jag höll på att bli kluven i två delar.
"Vi kan inte behålla henne här," sa Gabe.
Dean var den första att röra sig. Han böjde sig ner och lyfte upp mig i sina armar. Det gjorde saken värre! Nu hade hela min kropp blivit ett inferno. Jag kunde ha svurit på att min hud glödde.
"Sluta, sätt ner mig." Min röst kom ut som ett litet pip.
Dean spände sitt grepp om mig.
"Brorsan?" frågade Gabe.
Dean svarade inte. Han marscherade ut ur rummet.
Min kropp gav mig ingen chans att kämpa. Dean sparkade upp en dörr. Han skulle göra sig av med mig på grund av mitt utbrott. Förväntande mig att komma ut under en natt full av stjärnor kom vi in i ett sovrum med en kristallkrona hängande från taket.
"Försök att slappna av." Dean lade mig på sängen.
"Vad vill du?" Jag kröp iväg från honom som om han var pesten.
"Jag vill att du ska slappna av." Han malde ut orden.
"Kanske om du lämnade rummet." Jag grep tag i kudden för att täcka mig. Hans hasselnötsögon smalnade av mot mig.
Mina bröstvårtor var hårda och värken mellan mina ben var ett inferno. Jag behövde lindring men jag kunde inte röra mig själv med honom i rummet. Hans ögon vandrade uppför mina bara ben till där kudden knappt dolde mitt underliv.
"Gå ut," pep jag när en annan våg av behov sköljde över mig.
Dean grep tag i min vrist och drog mig mot sin kropp. Jag svalde klumpen i halsen.
"Slappna bara av," sa han.
"Du är galen om du tror att jag kommer ge mig till dig."
Mod jag inte visste att jag hade brann inom mig. En stor del av mig ville ge mig till Dean och släcka elden mellan mina ben, men han var en annan varg som var ivrig att låsa in den mystiska flickan med konstiga ögon.
"Tänker du gå?"
"Det kan jag inte göra."
Vad ville Alfa-kungen från mig?