Kapitel sju - Fullmånen
Jag hade varit här för länge. Nu var det en annan Alfa på väg? Var inte en tillräckligt illa? Nej, den här var Alfa Kungen. Kungen av alla självupptagna Alfor. Gabe lät mig inte lämna förrän fullmånen och jag lyckades skifta. Om jag inte skiftade när jag var med honom, vad fick honom att tro att fullmånen skulle göra någon skillnad?
Jag ville bara åka hem. Men jag hade inget hem så detta var mitt nästa bästa alternativ. Dock, här fanns det en varghona som ville riva av mitt huvud. Några nätter sedan efter att Gabe tog mig till sitt rum och lät mig spendera natten där, kom Gingers äldre syster Kenzie in i rummet.
"Vem är där?" ropade jag ut i mörkret.
Gabe hade inte klivit i sängen med mig den natten.
"Om du gör ett felsteg kommer jag inte tveka att riva av ditt huvud." Kenzies kalla röst kom.
"Vad?" Jag drog upp benen mot bröstet.
"Jag vet att du är en spion. Vi kan känna din sort här."
"Du kan inte bevisa att jag är en spion!"
"Försöker du provocera mig?"
"Nej, jag bara—"
"Jag skyddar det som är mitt. Kom ihåg, ett felsteg och du är död."
Lika snabbt som hon kom, försvann hon in i mörkret. Mitt felsteg kunde vara min oförmåga att skifta. Så, jag packade mina saker i rummet som Lyle lät mig stanna i. Lyle och Dec hade haft ögonen på mig konstant. Men eftersom Alfa Kungen var på väg med en armé blev de upptagna. Detta var min chans att smita iväg och hitta en annan stad, helst utan vargar.
Den bästa tiden att smita var innan fullmånen visade sig ikväll. Jag smög ut ur min lilla bur och in i gården. Grinden var i sikte. Fältet var öppet, jag var på väg mot en härlig flykt när min väska rycktes av min rygg och min arm greps som en kvist från marken.
"Vart tror du att du ska, Lilla Varg?" Dec skrattade högt.
"Hem?"
"Sa du inte att du inte kom ihåg var det var?" Lyle höjde ett ögonbryn.
"Ugh, ni kan inte hålla mig kvar!"
"Nu går vi." Dec drog mig till huset.
Skiftare kom och gick, några i sina faktiska vargformer.
Kenzie stoppade oss vid dörren. "Vad fan gör ni här? Borde ni inte vara i Östra Skogen?"
"Gabe tar hand om det. Han har oss på Lilla Varg-uppdrag."
Kenzie rynkade pannan åt mig. "Hon är ingen varg."
"Självklart är hon det." Lyle slog mig på ryggen.
Jag rynkade pannan.
"Släpp henne i hennes rum då. Vi har saker att göra." sa Kenzie.
"Jag hänger hellre med Lilla Varg," sa Dec.
Jag skulle hellre hitta nästa buss härifrån.
"Det här är allvarligt Dec. Dean är här."
"Tja, det förändrar saker." Lyle dumpade min väska i mina armar och ändrade min riktning.
"Vem är Dean?"
"Alfa Kungen. Du behöver inte oroa dig för honom. Oroa dig för att skifta om några timmar."
Dörren smällde igen i mitt ansikte. Uppdrag misslyckat.
Det starka vita månljuset sipprade in i mitt rum. Det var dags. Jag gjorde vad Gabe bad mig om att kalla på min varg inifrån, men inget av det fungerade. Kanske var jag inte ens en varg. En knackning kom på min dörr. Mer som en hammare landade på den.
Jag slet upp dörren och skuggade mina ögon. "Varför är du naken, Lyle?"
"Varför är inte du?"
"Du är galen!"
"Kom igen, Gabe väntar på dig. Han är på helspänn."
Han får inte vara naken, tänkte jag för mig själv. Jag försökte hålla mina ögon på månen ovanför mig, men insåg att jag kunde snubbla så jag stirrade på gräset och sedan träden. Allt för att undvika att titta på en muskulös och mycket naken Lyle. Från den snabba blicken på honom insåg jag att han hade fler tatueringar på sin kropp.
"Kom igen, Lilla Varg, låtsas inte som om du aldrig har sett en naken man förut." Han skrattade.
Jag blängde, "Jag kan försäkra dig att jag inte har det."
Lyle stannade och den här gången var jag tvungen att titta på hans ansikte.
"Fortsätt."
"Vad?"
"Gabe väntar på dig."
Han lämnade mig vid kanten av en tät skog. Var i helvete väntade Gabe? I en trädkoja? Jag tvivlade på att det fanns något mark som inte var upptagen av träd där. Ändå vadade jag genom träden tills jag kom till en glänta där det bara var gräs. Det var som en mytisk bakgård bakom träden. Jag fann ännu en naken man.
Jag suckade. Gabe stod med ryggen vänd mot mig. Hans fasta rumpa måste fånga en hel del vind här ute.
"Gillar du utsikten?" sa Gabe.
Mina ögon blev stora.
"Kom igen Layla. Jag har inte hela natten." Gabe vände sig äntligen om.
Mina ögon blev som tefat. Hörnen av Gabes mun ryckte till i ett leende. Han stängde avståndet mellan oss. Doften som kom från honom var överväldigande, den gjorde mina trosor fuktiga och mina bröstvårtor hårda. Gabe drog i min topps rem.
"Ta av den." viskade han. "När du skiftar förlorar du dina kläder."
Jag skulle ha kämpat emot honom under alla andra omständigheter, men den här gången drog jag av allt. Inklusive underkläderna. Jag kramade min kropp, kände mig alldeles för exponerad. Gabe drack in mig med sina ögon som gick från mörka till kristallklara.
"Jag kan inte göra detta Gabe."
"Du kan. Bara fall in i månljuset. Kämpa inte emot Layla."
Han stängde sina ögon och grimaserade.
"Kämpar du emot?" frågade jag.
Han nickade. "Jag har inte mycket tid. Kom igen." Han skällde.
"Jag säger ju att jag inte kan. Kanske är jag inte en varg."
"Du är det. Jag kan känna lukten av det. Jag vet också att du är i löp."
"Hej!"
Han skrattade. Men det varade inte länge innan han morrade. Jag såg hans tänder vässa sig till en spets. Borde jag springa?
"Jag kan inte." Jag backade in i ett träd.
Gabe morrade och grep sitt huvud. "Fan."
Han gick ner på knä och precis som en het kniv genom smör förvandlades han till ett massivt svart odjur. Normala vargar var inte så stora. Gabes odjur nådde upp till mina armhålor. Han visade sina tänder mot mig medan hans ögon gick från blå till röda.
Jag svalde. Han visste inte vem jag var. Han morrade och avancerade. Hade jag använt min sista chans? När jag trodde att han skulle hoppa på mig, hoppade han framåt och försvann in i träden. Jag hörde grenar brytas och träd falla bakom honom.
Jag sjönk ner på gräset och höll om mitt värkande bröst. Allt jag kände var smärtan i bröstet och den obekväma känslan mellan benen från att vara kåt. Fan Gabe för att göra saker så pinsamma.
"Layla..." kom ett väsande.
"Vem är där?" Jag hoppade till.
"Kom Layla..." sa en kvinnlig röst.
Jag var inte dum nog att följa okända röster i vinden.
"Följ mig Layla."
"Nej, jag föredrar att inte." sa jag och plockade upp mina kläder.
"Kom till mig Layla."
Jag tappade min skjorta. Mot min vilja började mina ben röra sig. En brytare stängdes av i mitt huvud. Jag hade ingen kontroll över min kropp. Jag var i den andliga röstens barmhärtighet i mitt huvud.
"Sjön..." beordrade den och jag var fri att lyda.
Enda problemet var att jag inte kunde simma! Sjön själv var kuslig. Vattnet var svartlila med bubblor som bildades ur det. Allt jag kunde göra var att titta med stora ögon när jag gick mot min undergång. Innan jag steg in i vattnet, väckte ett morrande mig. Det var den mesta kontrollen jag hade över min kropp.
En brunröd varg visade sina tänder mot mig från höger. Fantastiskt. Jag skulle dö ändå oavsett vad jag gjorde. Det kanske bara var jag, men vargen verkade större än Gabe. Vargen morrade och skällde på mig, men det fanns inget jag kunde göra för att stoppa mina ben.