Kapitel 2 - Håller tjejerna
Han lyfte upp mig som en fjäder och kastade mig in i baksätet på sitt fordon som om jag var en säck och slog igen den tunga metalldörren.
”Hej!” Jag skyndade mig mot dörren innan den stängdes, men det var för sent. Jag slog med handflatorna på dörrarna, men det var meningslöst.
”Layla.” En liten röst viskade.
Jag vände mig om precis när bilen började röra sig.
Jag räknade sex tjejer framför mig. Täckta av aska och klädda i spetskjolar som jag. Flickan som ropade på mig hjälpte mig bygga brasan som brände vår flock. Tårar fyllde mina ögon.
Hon sprang till mig och vi kolliderade i en omfamning.
”Alla är borta.” Hon viskade.
Jag lät tårarna falla tyst även om jag ville skrika ut i natten. De andra flickorna kröp till oss och vi bildade en stor omfamning.
”Vart tar de oss?” Frågade jag trettio minuter in i resan.
Cora ryckte på axlarna, ”De sa inte.”
”Vad ska de göra med oss?” Frågade jag igen.
”Vi kan bara spekulera.” Sade Kate.
Jag hade känt alla dessa tjejer sedan jag var liten och nu var vi de sista av vår flock. Det var svårt att leva när alla man älskade var borta. Det var smärtsamt att vara vid liv.
”Din mamma var väldigt modig. Hon kämpade till slutet.” Sade Monica.
Jag tittade bort så hon inte skulle se mina ögon fyllas med tårar.
”Din pappa övergav oss inte heller. Han kämpade för alla som blev kvar.” Sade Cora.
Min kropp skakade och mitt hjärta slog så snabbt att jag trodde det skulle explodera.
”Därför kan vi inte låta dem dö förgäves.” Sade jag.
”Vad säger du Layla?” Frågade Cora.
”Dessa skurkar dödade alla i vår flock. Nu tror de att de kan göra vad de vill med oss? De kan lika gärna döda mig för jag tänker inte bli någons slav.”
”Var inte dum. Vi kan inte slåss mot dem. Du såg vad de gjorde och inte en enda av dem förvandlades till en varg.”
”De är inte vargar. De är monster!” Skrek jag.
”Hybrid. Jag såg det i deras ögon. Riktiga vargar speglar sin varg i sina ögon, dessa gjorde inte det. Deras själar är bottenlösa och mörka.” Sade Kate.
Bilen stannade plötsligt, vilket fick oss alla att ryckas framåt.
”Vi måste fly.” Sade jag.
”Det är dumt, vi kommer alla dö som de andra.” Sade Cora.
”Det är bättre än vad de kommer göra med oss.”
”Sluta Layla. Jag vet att du vill hämnas för dina föräldrar, för vår flock, men vi måste överleva idag så vi kan slåss imorgon.”
Metall dörrarna öppnades och vi alla ryste. Killen som dumpade mig här drog upp dörrarna helt.
”Ut.” Befallde han. ”Inget dumt, tjejer. Uppför er så blir det inte så illa för er.”
Vi gick ut en efter en. Flickorna höll sina huvuden nere. Elden brann inom mig. I vår flock hade vi fått lära oss att aldrig hålla huvudet nere. Jag var den sista att gå ut och jag tittade min fiende rakt i ögonen när jag gick förbi honom.
Han grep tag i min midja och det krävdes allt i mig för att inte bita honom i armen.
”Det är inte värt striden.” Sade han.
Han lät sin hand falla och jag fortsatte gå med flickorna.
De låste in oss i ett litet rum med ett litet fönster. Jag pressade örat mot dörren för att höra något användbart. Mitt rastlösa beteende irriterade flickorna.
”Ge dig, Layla. Du borde vila.” Sade Cora.
Den orangea morgonsolen sipprade in genom fönstret. Jag hade inte lyckats sova hela natten. Jag såg dem i mörkret av mitt sinne.
”Är Killian här?”
Jag spetsade öronen när jag hörde röster från andra sidan dörren.
”Ja.” Kom svaret.
”Fick du tag på det?” En man med hes röst sade.
”Nej, alfahanen skulle såklart inte ge med sig. Vi sökte igenom hela jävla byn. Inget spår av stenen.”
”Fan också!” Mannen spottade. ”Det finns ingen chans att de skulle hålla något sådant på en annan plats. Det måste vara där.”
”Vad vill du att vi ska göra?” Det lät som mannen som grep mig på vägen.
”Gå tillbaka och leta efter den såklart.”
”Det kommer bli svårt. Vi brände ner hela flocken.”
”Era jävla idioter!”
”Oroa dig inte. Vi fick tag på några av tjejerna.”
”Varför i helvete skulle jag bry mig om det? Jag vill inte ha gisslan. Jag vill ha månstenen.” Han skällde.
”Vad vill du att vi ska göra med dem då?”
”Tror du jag bryr mig? Få tag på stenen. Misslyckande är inte ett alternativ.”
De skulle döda oss. Min pappas sista önskan var att jag skulle skydda månstenen. Jag var tvungen att hitta ett sätt att få tag på den före dem. En av dem närmade sig dörren. Jag backade undan. En man klädd i mörkt läder öppnade dörren och log.
”Okej tjejer, upp med er.”