Döttrar av Månen

Oro

Selenes perspektiv

Jag hör dörren slå igen när Cynth går.

Tårarna strömmar fortfarande nerför mitt ansikte, hur kunde de inte lita på mig, hur kunde de tro att jag är så försvarslös och att Arti skulle använda sin beta-röst på mig.

"Jag tror inte att de ser dig som försvarslös, Sel, de bryr sig om dig, Arti behövde bara att du skulle lyssna." "Hur kan du ta deras sida i detta, Seleste, de håller dig fången precis som de gör med mig." Hur kunde hon hålla med dem?

"Jag håller inte med dem, Selene! De gör detta för din skull, det finns så många saker du ännu inte förstår, du måste lita på att de gör vad som är bäst för dig och lyssna på dem."

"Lyssna på dem? I en enda konversation har de tagit bort all frihet vi hade. Jag vet inte om jag vill lyssna på dem, men jag vill inte heller lyssna på dig längre." Med det blockerade jag Seleste.

Jag behövde inte höra hennes resonemang, hon skulle inte förstå. Sedan våra föräldrar dog har mina systrar sett efter mig och jag kommer alltid att vara tacksam för det, men när ska de sluta se mig som ett ömtåligt barn? Om tre veckor fyller jag 21, jag kommer att binda mig fullt ut med Seleste och vad händer när jag hittar min partner, kommer de att hindra mig från att träffa dem också?

Jag reser mig äntligen upp, jag behöver hitta Dot och berätta vad som händer. Jag går förbi min spegel och tar ett steg tillbaka framför den, stirrar på mig själv, mitt hår är en röra och mina ögon är röda och svullna. Jag går ingenstans förrän jag har duschat.

Efter duschen tar jag några kläder från min garderob, ett par svarta träningsleggings och en enkel svart åtsittande t-shirt. Medan jag klär på mig, tankelänkar jag Dot.

"Hej Dot, var är du? Jag har några saker att berätta för dig."

"Jag är i köket, Sel. Middagen är nästan klar, vi ses här nere?" Vid ljudet av ordet middag kurrar min mage, jag inser att detta förmodligen är första gången i mitt liv jag har missat en måltid.

"Visst, Dot. Jag är där om fem minuter." Jag stänger länken.

När jag går nerför trappan passerar jag några andra medlemmar i flocken, jag ler vänligt och säger några tysta hej. De flesta i denna flock känner mina systrar och mig, min mamma och pappa var väl älskade i flocken och nu är båda mina systrar högt rankade, den respekten har bara fortsatt. Jag känner alltid att de väntar på att se vad jag ska göra; kommer jag att leva upp till mina föräldrar eller mina systrar? Kanske är det bara i mitt huvud.

Jag är precis på väg att svänga in i köket när jag känner att jag blir indragen i ett annat rum. Jag är på väg att tappa besinningen när jag ser Ash stirra ner på mig. Ash och jag var vänner som barn, när vi fyllde 18 fick Ash en växtspurt och gick från den här spensliga lilla killen till en 1,95 meter lång muskelknippe. Han är inte alls dålig att titta på... han har kolsvart hår, solbränd hud och han har på sig ett par jeansshorts och en välsittande t-shirt som klänger sig vid hans muskler på alla rätta ställen. Jag återvänder till verkligheten när jag hör honom tala.

"Gillar du vad du ser, Sel? Det kan bli ditt snart." Han säger dessa ord med sådan självgodhet att jag kraschar tillbaka till jorden och minns varför vi inte längre riktigt pratar.

"Vad vill du, Ash? Jag var på väg att äta och ärligt talat börjar jag bli rätt så hungrig." Jag säger detta medan jag rullar med ögonen och tittar bort från honom, väntar på att han ska svara.

"Varför är du så här, Sel? Du vet att vi snart kommer att vara bundna ändå, jag tänkte bara att du kanske skulle vilja öva lite." Jag ryser inombords vid hans ord.

"Åh Ash. För det första, vad får dig att vara så säker på att vi kommer att bli partners? För det andra, vad får dig att tro att jag vill ha dig efter att du har legat med så många andra? Jag tror att jag hellre skulle vara sjuk." När jag säger dessa ord ser jag hans pupiller mörkna. Han griper tag i mig och trycker mig mot den stängda dörren, jag gnyr när min rygg träffar dörrhandtaget och han pressar sin kropp mot min, placerar sitt huvud i min nacke och viskar sedan i mitt öra.

"Hur kan jag ignorera dig när du går runt i sådana här tajta kläder, jag kan praktiskt taget se dig naken." Han för sin hand uppför mitt ben medan han talar. "Om tre veckor, Sel, kommer du inte ha något att säga till om, du kommer att vara min att göra vad jag vill med. Du kommer att inse att du borde ha tagit mig på mitt erbjudande. Det är bara en tidsfråga." Med de sista orden placerar han en kyss på platsen där jag ska bli märkt, vilket får mig att grimasera av avsky.

Han drar sig undan och lämnar rummet. Varje möte jag har haft med Ash sedan han fyllde 21 för fyra månader sedan har varit liknande. Av någon anledning är han så övertygad om att vi är ödesbestämda att vara tillsammans att han inte kan släppa det. Jag tror till och med vid det här laget, om hans verkliga partner stirrade honom i ansiktet, skulle han inte märka det.

Jag rättar till mina kläder, kliver ut genom dörren och direkt in i köket. Rummet är fullt av medlemmar från flocken, alla pratar om den nya träningen och den stramare säkerheten. Vissa verkar glada över att tjäna flocken mer, andra verkar rädda för vad som kommer. Det finns också några som verkar likgiltiga inför idén, de som redan har stridit och vet hur det går till. Inte för att någon har sagt att det kommer bli en strid, men det är den allmänna känslan.

Jag tittar på den enorma uppsättningen på bordet som flockens kock Sibyl har gjort. Jag ser henne från andra sidan rummet, lagar fler biffar i pannan och formar ett tack med munnen innan jag börjar äta. Hon bekräftar mitt tack med ett leende och fortsätter sedan med sin matlagning. Mat har alltid varit min favorit sysselsättning, inte att laga den, men jag älskar verkligen att äta den. Jag fyller min tallrik med biff, pizza, franska pommes frites kryddade med Sibyls chilisalt. När jag rör mig runt bordet ser jag en favoriträtt som Sibyl gör, jerk kycklinglår. Jag lastar fem av dem på en tallrik, tar en massa grönsaker och sallad och går iväg för att hämta en dryck.

När jag gör det känner jag ett par ögon på mig. Jag tittar upp och ser Ryan stirra på mig och fnittra medan jag försöker manövrera min tallrik full av mat och min dryck utan att tappa något. Genom sitt skratt ger han mig ett halvt leende. Det är ganska tydligt att han har pratat med Arti om hennes samtal tidigare. Jag vill inte göra saker och ting obekväma med honom, så jag ler tillbaka och går mot matsalen.

Jag går in i rummet och letar efter Dot. Jag vet att hon skulle ha sparat en plats åt mig. Jag söker runt och ser henne längst bak. Jag går dit. Dot ser alltid så välvårdad ut. Hon har på sig en blommig sommarklänning, hennes blonda hår svänger i en hög hästsvans. När jag går mot henne märker jag att det finns andra runt henne som stirrar. Hon har verkligen ingen aning om den påverkan hon har på människor. Hon skulle mycket hellre läsa en bok.

Jag sätter mig bredvid henne. "Hej Dot, vad har du fått reda på?" frågar jag med låg röst.

Hon ler mot mig, men hon ser nervös ut. "Så min pappa berättade om attackerna på Silver Moon och att efter att de sprang kunde de inte hitta dem i skogen. Min pappa sa att jag måste börja träna nu också, bara för säkerhets skull. Jag är orolig, Sel." Jag ser paniken i hennes ansikte och försöker lugna henne eftersom hon tenderar att fastna i sina egna tankar.

"Jag är säker på att det är okej, Dot. Det är förmodligen bara för säkerhetens skull. De vilda har inte attackerat oss, vi vill bara inte verka svaga inför Silver Moon-flocken. Jag är säker på att det är allt."

Detta verkar lugna henne, och vi fortsätter äta i tystnad. Jag berättar för henne vad Arti och Cynth berättade för mig, noga med att utelämna delen där jag inte får gå ut och springa. Efter ett tag avslutar vi måltiden och fortsätter prata om triviala saker. Dots födelsedag är en vecka före min, och hon är så exalterad över att hitta sin partner. Hon vill slå sig till ro i ett parförhållande så snart hon kan. Jag kan inte säga att jag är övertygad om idén, men jag ler och nickar medan hon beskriver hur hon vill att hennes liv ska vara.

Efter en timme eller så börjar matsalen tömmas, och jag går tillbaka till mitt rum. Jag går förbi Arti och Cynth på vägen, men jag erkänner dem inte. Jag är fortfarande förbannad. Jag stannar till förbi dem och hör Cynth svagt ropa mitt namn. När jag kommer in i mitt rum sätter jag mig i saccosäcken framför fönstret och stirrar upp på månen. Jag känner en ryckning av skuld när jag kommer ihåg att jag inte har avblockerat Seleste. Jag stänger ögonen.

"Seleste?" säger jag tyst.

"Åh, nu vill du prata med mig, det är bara typ fem timmar för sent!" Jag kan säga att hon är arg och att det kommer att krävas en del övertalning för att få henne att göra det jag vill göra härnäst.

"Jag är ledsen, Seleste. Jag hoppades att vi kunde bli sams. Jag vet att jag tog ut min ilska på dig. Förlåt." Jag känner att hon mjuknar.

"Så vad är det du vill, Sel?"

"Jag vill gå ut och springa, en sista gång innan jag följer Arti och Cynths order." Jag känner hur hon blir exalterad över att sträcka på benen.

"Du lovar att det bara blir en gång, sedan lyssnar vi på dem. Det är för det bästa."

Jag känner mig nästan dålig över att hon har varit så lätt att övertala, men vi vet båda att vi behöver detta.

"Hon går med på det." Jag ler. Perfekt, låt oss gå!

Jag öppnar sovrumsfönstret försiktigt för att inte göra för mycket oväsen. Jag balanserar längs kanten tills jag kan ta tag i stupröret och klättra ner. Mina fötter träffar marken, och jag går mot skogen. Jag vet att det finns fler patruller ute, så jag är försiktig med att undvika dem och går lite djupare in än jag normalt skulle. När jag är säker på att det är klart klär jag av mig, viker mina kläder och lämnar dem vid ett träd.

Jag tittar upp mot månen och tackar gudinnan för gåvan. Jag hukar mig ner och börjar förvandlingen. Jag hör hur mina ben knakar, och inom en minut är förvandlingen klar. Jag gnuggar min rygg mot trädet för att markera var jag lämnade mina kläder och sedan springer jag mot bergen, låter Seleste ta kontrollen när vi går.