6
Jag hatade middagen redan innan den började och jag avskydde varje sekund av den efteråt. Far tvingade mig att sitta bredvid Alfa Hunter och det krävdes all min självkontroll för att fortsätta tvinga ner maten i halsen medan hans äckliga lukt fyllde mina näsborrar.
”Så Liana,” började Alfa Hunter, ”Har du några speciella färdigheter?”
”Jag trodde alltid att folk lärde känna varandra innan de kom med äktenskapsförslag, eller har jag fel?” frågade jag och såg hur pappas käke spändes, men Alfa Hunter bara skrattade bort det.
”Självklart har du inte fel, men det är därför jag försöker lära känna dig nu,” sa han med ett leende som blottade hans gulnande tänder. ”Så berätta, Charlotte; vad gör du?”
”Ingenting,” svarade jag med en axelryckning, ”Jag är hemma hela dagen och gör ingenting.”
Han såg chockad ut men pappa talade innan han kunde reagera, ”Charlotte gillar att skämta lite för mycket ibland,” han gav mig en varnande blick, ”Hon spelar piano, harpa och fiol, hon är en fantastisk kock och hon höll på med balett och gymnastik när hon växte upp.”
”Du anser att allt det där är ingenting?” frågade Alfa Hunter och jag ryckte på axlarna, ”Överdrivet blygsam, ser jag; spela något för oss.”
Jag satte vattnet i halsen när han talade, inte bara på grund av hans ord utan för att han lade sina stora, svettiga händer på mina övre lår. Jag försökte skaka av mig det men han flyttade handen högre och grep tag i mitt lår.
”Jag har inte spelat på ett tag,” lyckades jag säga.
”Jag vet att du fortfarande har din fiol där uppe, så varför går du inte och hämtar den, Charlotte,” sa pappa, men av hans tonfall visste jag att det var en order.
Jag började resa mig men Alfa Hunter drog mig tillbaka på min stol, ”Jag är rädd att jag inte är riktigt redo att släppa Charlotte än; jag är säker på att Liana mer än gärna hjälper Charlotte att hämta den.”
”Hon vet inte var jag har lagt den,” skyndade jag mig att säga, men Alfa Hunter gav mig ett vilt leende.
”Nåväl, då får hon helt enkelt leta igenom hela rummet; hur lång tid det än tar.”
Pappa nickade mot Liana och hon reste sig från stolen. Jag gav henne en vädjande blick men hon höll sitt ansikte noggrant neutralt och jag bad att hon skulle hitta det i sitt kalla, frusna hjärta att faktiskt skynda sig.
Pappa och Alfa Hunter fortsatte sin konversation och jag kände hur han började dra upp min klänning högre så jag grep tag i hans hand för att stoppa honom. Han vände sig mot mig och höjde ett ögonbryn och jag lossade försiktigt hans fingrar från mitt lår.
”Rör mig inte,” mumlade jag under andan och såg en överraskning blixtra över hans ansikte.
”Är allt okej där borta?” frågade pappa och jag nickade. ”Du ser förstoppad ut, Charlotte.”
”Det är inget, förmodligen bara någon parasit under bordet.”
Pappa hann inte svara för Liana kom in med min fiol och lade den på soffan och jag kunde inte vara mer lättad. Jag började resa mig men Alfa Hunter grep tag i min handled med ett fast grepp.
”Vad väntar du på, Charlotte?” frågade pappa, ”Spela något för oss.”
”Jag skulle, men min hand,” sa jag och gestikulerade mot min hand och Alfa Hunter släppte taget.
”Förlåt mig, jag njöt bara av ditt sällskap alldeles för mycket,” sa han.
Huden runt min handled var redan blåmärkt och det gjorde ont att röra sig men jag tänkte inte ge honom tillfredsställelsen att veta att han hade skadat mig så jag log och gick över till soffan och placerade fiolen under hakan och spelade.
Jag spelade en låt om sorg och förtvivlan för det är vad mitt liv är just nu. Tonerna var låga och utdragna och man kunde känna förtvivlan stråla från varje por i min kropp och varje ton. När jag var klar lade jag tillbaka fiolen i fodralet men ingen sa något.
"Det var lite deprimerande, tycker du inte?" skämtade pappa.
"Faktiskt," sa Alpha Hunter, "tycker jag att det var utsökt."
Under resten av middagen höll Alpha Hunter sina händer för sig själv, men jag hade redan tappat aptiten och åt inte mycket. Så fort pappa hade ätit klart flög jag upp och började duka av borden, vad som helst för att komma så långt bort därifrån som möjligt.
Pappa och Alpha Hunter gick till arbetsrummet för att prata medan vi kvinnor gjorde all städning.
"Du måste känna dig så stolt över dig själv just nu Charlie," började Liana och jag gav henne en förvirrad blick, "Förlåt, jag glömde att du går under namnet Charlotte nu."
"Vad har tagit åt dig Liana?"
"Nu måste vi alla böja oss för dina nycker," sa hon, "Hur känns det att kunna ha den makten över oss?"
"Vad pratar du ens om? Vad menar du med att böja oss för mina nycker?"
"Du kunde inte ens resa dig upp för att hämta din egen fiol," sa hon med ett kort skratt, "Du satt där som en drottning, medan jag, din ödmjuka tjänare, gick igenom ditt röriga rum för att leta efter den."
"Tror du att jag inte ville hämta min egen fiol? Tror du att jag ville att du skulle vara i mitt rum?" frågade jag otroligt, "Vet du vad? Jag tänker inte ha den här diskussionen med dig."
"Naturligtvis, när hennes höghet säger att det är slut, då är det slut." Hon spottade, "Bara för att du ska sälja dig till en alfa betyder inte att du är på något sätt bättre än mig."
"Jag har aldrig sagt att jag var bättre än dig."
"Då sluta upp med att bete dig som en bortskämd snobb," började hon men Carmen kom in.
"Nog! Båda två," sa hon och efter att hon såg till att vi var tysta vände hon sig till mig, "Din far vill ha dig i sitt arbetsrum Charlotte."
"Självklart gör han det," spottade Liana och Carmen gav henne en hård blick.
Jag gav henne en sista blick och gick till pappas arbetsrum. Jag knackade på dörren och gick in men blev förvånad över att se att pappa inte var där. Det var Alpha Hunter istället.
"Förlåt, jag trodde min far ville träffa mig," sa jag, "Jag går nu."
"Det är jag som ville träffa dig," sa han och jag stannade, "Snälla Charlotte, sätt dig ner."
"Nej, det är okej, jag står hellre." sa jag men då märkte jag att han stod framför mig. Han grep tag i min armbåge hårt och tryckte ner mig i en stol.
"Jag sa sitt," sa han med samma lugna ton och allt jag kunde göra var att svälja min rädsla, "Det verkar som att du inte är nöjd med denna allians, har jag rätt?" Jag gav honom inte tillfredsställelsen att svara och han grep min armbåge ännu hårdare, "Jag ställde dig en fråga."
"Nej, jag är inte nöjd," sa jag till slut.
"Det är synd för jag vill ha dig och jag kommer få vad jag vill oavsett om du gillar det eller inte," sa han, "Jag tror att det skulle vara mycket bättre för dig om du åtminstone försökte dölja din irritation bättre, det irriterar mig. Förstår du?"
"Ja," sa jag och han log sedan drog han upp mig på fötter och till dörren. Precis när jag öppnade den såg jag pappa stå där. Hans ögon föll på det blåmärke som började bildas på min överarm men han tittade bort som om han inte märkte det.
"Vi var precis klara här, eller hur Charlotte?" frågade Alpha Hunter och jag nickade, "Nu gå upp till ditt rum."
Jag behövde inte bli tillsagd två gånger. Jag sprang uppför trappan utan att titta tillbaka och smällde igen dörren och såg till att låsa den. Jag kan inte tro att jag ska gifta mig med ett monster.