5
Jag sa inte ett ord under hela tiden jag gjorde mig i ordning, att vara tyst är min form av trots. Liana målade mina fingrar och tår i en enkel nude färg medan Carmen gjorde mitt smink och hår. Jag kände mig som en prisbelönt boskap som fördes till en auktion, förutom att auktionen redan var över och jag hade blivit såld till den högst bjudande. Medan en boskap vet att dess död skulle vara snabb, skulle min bli en långsam och smärtsam nedbrytning av min ande och själ.
Carmen gick igenom min garderob och tog fram en vit klänning som jag inte ens visste att jag hade. Jag reste mig från stolen och hon hjälpte mig att ta på den och ledde mig sedan till helkroppsspegeln. Jag såg vacker ut, det kan jag inte förneka, men anledningen till att jag såg så vacker ut fick galla att stiga upp i halsen på mig.
Mitt smink var helt naturligt och det fick mig att se ut som en ung, ren och oskyldig liten flicka. Mitt hår var i enkla lockar som hängde ner till midjan och det var uppsatt bakom öronen så att bara några få slingor inramade mitt ansikte.
Det var en A-linje klänning med en stor slits som nådde upp till mitt övre lår. Det fanns inga bh-kupor fästa vid klänningen så om jag blir kall skulle mina bröstvårtor vara helt synliga. De tunna axelbanden gjorde heller inget för att dölja min hud. Jag kände mig så äcklad.
"Tack," tvingade jag fram och Liana gick, men Carmen stannade kvar med mig. "Allt ser verkligen vackert ut."
"Du ska inte gråta och förstöra mitt mästerverk," varnade hon och jag nickade, "Det är verkligen inte så illa som du får det att verka."
"Att bli såld som ett djur är inte så illa som jag får det att verka eller är det faktum att jag kommer bli våldtagen av min förmodade partner om jag vägrar honom?" frågade jag och hon himlade med ögonen. "Eller kanske är det faktum att han kanske slår mig om jag så mycket som olyder honom."
"Det är ingen skillnad från när din far gör det mot dig," sa hon, "Det här är vad livet gav dig så du kan lika gärna bara bita ihop och göra det bästa av det istället för att gnälla som en bortskämd unge." Jag svarade inte så hon suckade, "Du borde komma ner; jag antar att din far vill prata med dig innan Alfa Hunter kommer; berätta för dig vad du får och inte får göra."
Hon lämnade rummet och efter en timme gick jag också ner. Jag gav Liana och Carmen tillräckligt med tid att göra sig i ordning så jag inte skulle bli ensam med min far. Mycket riktigt när jag kom ner var de redan där. De har alltid fullt smink så de behövde inte spendera lika mycket tid på att göra sig i ordning som jag.
Far tittade på mig uppifrån och ner och han lät ut ett godkännande grymtande, "Jag antar att du ser tillräckligt presentabel ut, låt oss hoppas att Alfa Hunter håller med."
Lögnare, jag ser vacker ut. Jag var inte på humör att börja bråka med honom så jag gav honom bara ett enkelt leende.
"Alfa Hunter skulle inte bry sig om jag hade på mig en säck; han vill bara ha sin barnbrud." mumlade jag.
"Vad var det?" frågade han och jag skakade på huvudet.
"Ingenting," sa jag snabbt men jag vet att han inte trodde mig men tydligen hade han viktigare saker att säga än att hantera mitt lilla utbrott.
"Jag har några regler innan Hunter kommer hit. Han borde vara här om några minuter," sa han, "Det är ditt jobb att se till att han blir väl mottagen."
"Är det ditt sätt att säga att du vill att jag ska ligga med honom, för det tänker jag inte göra." Jag sa det med en monoton röst och hans käkar spändes.
"Du har tur att Hunter är på väg," sa han. "Tänk aldrig att du kommer undan med att säga något sådant till mig igen, är det klart?"
"Kristallklart." sa jag precis när dörrklockan ringde och pappa log och visade mig mot dörren.
Carmen var den som öppnade dörren för honom och jag kunde höra den falska värmen i hennes röst när hon välkomnade honom in. Han drog henne in i en kram och hon stelnade till en sekund men kramade honom tillbaka klumpigt.
När jag föreställde mig Alfa Hunter hade jag aldrig en bild i huvudet, men vad jag ser nu är definitivt inte det. Hans midja började hänga och även från där jag stod kunde jag känna den svaga doften av cigaretter och öl på honom. Hans hår var gråsprängt men hans mest bedrägliga drag var hans ögon; de är en vacker nyans av brunt.
Han hälsade på Liana med ett leende och en kyss på kinden vilket fick henne att stråla, sedan gick han över till pappa. De omfamnade varandra med en air av tillgivenhet och jag kunde inte hindra den äcklade minen som växte fram på mitt ansikte.
När de hade avslutat sina hälsningar ledde pappa honom över till mig. Han är inte lång på något sätt; han har bara några centimeter på mig. Jag gav honom ett påtvingat leende men såg till att hålla mina händer och kropp nära min sida, men personlig sfär verkar inte vara ett känt begrepp för honom.
Han grep tag i min hand hårt och drog den för att trycka en kyss på toppen av min handflata. Kyssen varade mycket längre än den borde och ju mer jag försökte dra bort min hand desto hårdare höll han den. Efter några plågsamma sekunder släppte han min hand och jag drog den till mitt bröst medan jag gnuggade den röda och blåmärka huden.
"Du ser väldigt vacker ut Charlotte," sa han men jag höll mitt ansikte helt neutralt och ignorerade hans ord.
"Alfa Hunter pratar med dig," sa pappa och en sarkastisk replik var på väg ut men jag bet mig i tungan.
"Slappna av Marcus, Charlotte är förmodligen bara lite blyg," sa Alfa Hunter till honom och vände sig sedan till mig. "Eller hur Charlotte?"
"Rätt, men tack för komplimangen," tvingade jag fram och vägrade fortfarande att möta någons blick.
"Får jag låna flickorna?" hörde jag Carmen fråga, "Vi måste förbereda bordet."
Pappa vinkade bara av oss och jag skyndade efter Carmen men jag kunde inte skaka av mig känslan av Alfa Hunters ögon på mig, inte ens efter att jag kommit in i köket.
"Tack," viskade jag till henne men hon gav mig en skarp blick.
"Jag gjorde det inte för din skull," sa hon och sänkte rösten. "Och det vore klokt av dig att ta bort irritationen från ditt ansikte; det gör dem bara mer upphetsade när de vet att du inte vill ha dem."
Jag nickade och tog upp en tallrik, Liana gick utan att ens titta på mig och precis när jag var på väg att gå höll Carmen fast i min armbåge och lutade sig mot mitt öra.
"En annan viktig sak Charlotte," började hon, "Tänk på vad du säger och var du säger det; de är alfor och deras hörsel är bättre än någon av oss kan drömma om."
Hon väntade inte på att jag skulle svara, hon bara gick ut ur köket och lämnade mig att fundera över hennes ord.