3
Jag vaknade med en sprängande huvudvärk och stönade in i kudden. Mitt huvud känns bokstavligen som om någon håller på att utföra byggnadsarbete inuti det. Det pulserar och dunkar så mycket att jag inte ens vet hur jag ska klara av dagen.
Jag tvingade mig själv upp ur sängen och in i badrummet och såg ett stort blåmärke på sidan av mitt huvud där pappa hade slagit mig med kudden.
Jag tog snabbt ett bad och satte på mig ett par enkla mjukisbyxor och en hoodie och knöt upp håret i en hög hästsvans, medveten om att det skulle reta pappa att ha mitt blåmärke synligt.
Jag försökte öppna min dörr men kom ihåg att pappa hade beordrat att den skulle vara låst, så jag satte mig med korslagda ben på sängen medan jag väntade på att någon skulle öppna den för frukost.
Ungefär fem minuter senare öppnades min dörr och jag såg Liana. Hon smalnade med ögonen åt mitt blåmärke och jag såg ett liknande men mindre blåmärke dolt av hennes hår.
"Pappa vill ha dig nere till frukost," sa hon och gick iväg.
Jag tog ett djupt andetag innan jag följde efter henne ner för trappan. Pappa satt redan vid bordet och åt. Jag ignorerade honom och alla andra och tog min plats, men då såg jag att maten redan hade staplats på min tallrik; bröd, ost och några frukter. Jag sträckte mig efter kycklingen när jag blev stoppad.
"Det blir inget kött för dig dagarna fram till ditt bröllop," sa pappa, "Du är redan en skam så du kan lika gärna tappa några kilon för att göra dig attraktiv."
"Jag ska inte gifta mig så jag behöver inte gå ner i vikt," sa jag trotsigt medan jag tog en bit kyckling. Om han tror att jag kommer ge efter för detta äktenskap så lätt, då tar han mycket fel. Jag såg pappas käke spännas och han släppte lugnt sin gaffel på tallriken.
"Du kommer sluta med detta barnsliga utbrott nu," varnade han, "Jag kommer inte låta dig skämma ut den här familjen," jag lutade mig tillbaka i stolen och vägrade möta hans blick, "Du kommer göra som jag säger och du kommer gå med på äktenskapet med Alfa Hunter."
"Nej," sa jag enkelt och fortsatte äta min mat.
Jag visste att han skulle hämnas men jag förväntade mig inte att han skulle kasta en riktig glastallrik mot mitt huvud. Precis som igår märkte jag det inte i tid och den krossades mot sidan av mitt ansikte.
Jag hörde Carmen flämta när den krossades och den metalliska doften av blod fyllde min näsa. Jag lade handen mot sidan av mitt ansikte och den blev blodig. Jag höll den där och reste mig från min plats men pappa grep min hand och knuffade mig till marken och några glasskärvor borrade sig in i mina händer och lår.
"Lyssna på mig och lyssna noga, lilla flicka," spottade han, "Jag har varit alltför överseende med dig hittills eftersom jag trodde att du skulle komma till sans och gå med på det," han skrattade lite innan han fortsatte, "Jag behöver inte att du går med på det; det kommer att hända vare sig du vill eller inte."
"Jag kommer kämpa emot varje steg på vägen," mumlade jag och han gav mig en skarp spark mot munnen och jag smakade blod.
"Du ska resa dig upp och göra dig presentabel," sa han medan han gick tillbaka till bordet och satte sig ner, "Du, Carmen och Liana ska åka och handla till din förlovningsfest."
"Nej."
"Jag tror du missförstod mig, Charlotte," sa han och låste blicken med mig, "det var inte en fråga."
Jag visste att jag inte kunde vinna den här striden så jag tvingade mig själv upp på fötterna. Jag kunde redan se blodet fläcka mina mjukisbyxor och jag haltade iväg.
"Och Charlotte, jag vill att du bränner de där kläderna; vi vill inte att personalen ser dem helt blodiga," sa han men jag vände mig inte ens om för att bekräfta honom, "Liana, gå och städa upp det där blodet, det är äckligt att se på."
Jag hörde kort Liana röra sig omkring men det var inte mitt bekymmer just nu. Jag borde ha vetat bättre än att motsätta mig pappa direkt. Han kommer alltid att vinna och om han inte kan, kommer han bara att slå mig tills jag ger upp.
Jag tog ut de små glasskärvorna ur mina händer och ben och tog fram min första hjälpen-låda. Skärsåren var inte så djupa så de behövde inte sys men jag desinficerade såren.
Jag vet inte hur pappa vill att jag ska se presentabel ut efter det här. Det är bokstavligen ilskna röda sår över hela min hud och jag kan täcka de på armar och ben men inte i ansiktet. Jag rengjorde bara och satte hudfärgade plåster över dem och bytte till ett annat par mjukisbyxor och en hoodie och lät håret vara utsläppt.
Jag gick ner och såg Carmen och Liana vid dörren. De gav mig båda fräna blickar men jag ignorerade dem och gick ut mot bilen.
"Du vet att du är en sån stor bitch," sa Liana, "du tänker inte på någon annan när du gör saker, eller hur?"
"Jag är inte på humör för det här just nu, Liana." sa jag och öppnade dörren till baksätet men hon smällde igen den.
"Jag skojar inte heller, Charlotte," sa hon och jag vände mig mot henne medan jag korsade armarna över bröstet, "Har du aldrig tänkt på att vi får betala priset för pappas dåliga humör efter att du retar upp honom?"
"Låt henne vara, Liana," sa Carmen när hon satte sig i förarsätet, "hon kommer aldrig lyssna; det ligger i hennes natur att vara så här."
"Precis som det ligger i din natur att vara en falsk, lögnaktig häxa?" sa jag och hon bet ihop tänderna en sekund innan hon tog ett lugnande andetag och satte sig i bilen.
"Sluta bara upp med att agera som om det är världens undergång och gift dig med den där förbannade killen," sa Liana, "det är inte som om du skulle ha fått ett bättre parti."
"Jag kommer aldrig gå med på det här äktenskapet," sa jag, "Och om jag retar upp pappa så mycket, håll dig då borta från honom. Jag bad dig inte att städa upp mina röror; jag är mer än kapabel att städa upp dem själv."
Jag öppnade bildörren och satte mig in och såg till att smälla igen dörren bakom mig. Efter några sekunder satte hon sig i passagerarsätet och gav mig en frän blick som jag besvarade med ett sockersött leende.
"Försök att inte spendera timmar på att välja en klänning, Charlotte; du kommer ändå inte se snygg ut." sa Carmen och jag gav henne ett leende som svar.
"Oroa dig inte, Carmen, jag är inte som du som behöver timmar för att hitta en klänning som passar min botoxfyllda kropp," sa jag med en axelryckning, "Och även om jag inte ser snygg ut; kommer jag fortfarande vara mycket snyggare än du."