2
"Förlåt, vad sa du?"
Jag såg mig omkring efter rösten och när jag såg Carmen och Liana stirra på mig i chock och misstro förstod jag att det var jag som hade sagt det.
"Har du plötsligt blivit döv, Charlotte?" frågade pappa. "Jag sa att du ska gifta dig med Alfa Hunter, det är arrangerat och bestämt. Festen kommer att användas för att tillkännage er förlovning."
"Men pappa, varför ville inte Alfa Hunter ha mig?" frågade Liana.
"För att du är en värdelös, ful idiot som pratar alldeles för mycket," spottade han och hon gnydde lite. "Hur skulle jag veta varför han vill ha Charlotte? Jag bryr mig inte om varför han vill ha henne, så länge jag får vad jag vill ha i gengäld."
"Han kommer inte att få mig," sa jag och chockade både mig själv och alla andra. "Han kommer inte att få mig för jag tänker inte gifta mig med honom."
"Vad sa du precis till mig, Charlotte?" frågade pappa och rummet blev dödstyst. "För en sekund där lät det som om du vägrade mig och sa nej men det kan inte vara möjligt."
"Jag sa nej," sa jag och han höjde ögonbrynen. "Han är äldre än dig; han är femtiofyra år gammal och jag tänker inte gifta mig med en gammal man."
"Han är min vän och partner och du kommer att göra som jag säger," sa han. "Jag är förvånad att du vet hans ålder; du verkar inte veta mycket annat." Han fortsatte och jag såg honom resa sig. "Låt mig göra något väldigt klart för dig för allra sista gången, Charlotte."
Han gick över för att stå framför mig. Medan han står är han lite längre än mig på exakt 1,83 meter men när han sitter tornar han helt över mig.
"Jag brukade tro att du var mycket smartare än så här," började han. "Liana har lite värde som min äldsta dotter; hon är arvtagaren och alla vill ha henne. Du är bara reserv," sa han men jag var färdig med att lyssna. "Jag har arrangerat detta äktenskap och det kommer att genomföras."
"Nej," sa jag. "Jag tänker inte göra det." sa jag. "Jag kan inte gifta mig med någon som är nästan tre gånger så gammal som jag." Jag bad. "Jag är nitton."
Jag hann knappt njuta av att jag hade sagt emot min pappa innan jag kände hans hand piska över min kind och jag smakade blod i min mun.
"Du kommer att sluta med detta barnsliga nonsens och göra som jag säger," började han. "Eller så kommer jag att tvinga dig."
"Jag tänker inte gifta mig med honom," sa jag. "Det är mitt slutgiltiga beslut."
"Där har du fel, Charlotte," sa han. "MITT ord är slutgiltigt och detta är sista gången vi pratar om detta." Han fortsatte. "Jag har tolererat din respektlöshet länge nog."
"Jag tänker inte göra det, oavsett hur många gånger du säger åt mig."
Han log och vände sig om. Jag trodde att han skulle lämna men jag borde ha vetat bättre; han kommer aldrig låta mig ha sista ordet. Jag såg det inte i tid annars skulle jag ha förberett mig.
Han tog boken han kastade på Liana och slog mig på sidan av huvudet med den. Svarta fläckar dansade framför mina ögon och mina öron började ringa. Jag höll om mitt huvud med händerna och sjönk ner på golvet.
"Få henne ur min åsyn," spottade han och jag kände någon ta tag i min arm. "Lås in henne i hennes rum; kanske kommer hon vara mer samarbetsvillig imorgon med det erbjudande hon så nådigt fick."
Jag kände mig bli släpad ut men jag kunde inte fokusera på vem som tog mig eftersom mitt huvud fortfarande ringde.
Jag såg de välbekanta dörrarna som ledde till mitt rum och när jag blev ledd in förväntade jag mig att personen skulle lämna, men min dörr stängdes och Liana vände mig för att möta henne.
"Är du så här dum?" frågade hon och jag rynkade pannan så mycket som möjligt, "Varför gick du inte bara med på det? Du fick ett erbjudande som man bara får en gång i livet."
"Jag tänker inte gifta mig med en man som är tre gånger så gammal som jag, Liana; jag är knappt myndig."
"Du är så självgod," spottade hon, "Du ska bli parad med en Alfa."
"Jag bryr mig inte om han är en dum Alfa," tvingade jag fram, "Jag bryr mig inte om han är världens kung eller ledaren för varulvsrådet; jag kommer inte att gifta mig med honom och inget du säger kommer att ändra på det."
"Du är en så självisk och bortskämd bitch, visste du det?"
"Om du är så intresserad av planen och det verkar som om du vill ha honom mer än jag gör, varför tar du honom inte bara?" frågade jag.
"Jag skulle ha gjort det för han var menad för mig!" Hon skrek och jag blev tyst, "Hörde du inte vad far sa? Han var menad för mig men sedan bad han om dig. Du tog honom från mig."
"Jag vill inte ha honom mer än du vill att jag ska ha honom," sa jag, "Du måste vara blind för att missa det."
"Men det är problemet, eller hur," sa hon med ett hårt skratt, "Du vill aldrig något men du verkar alltid ta allt från alla."
"Vad pratar du ens om?" frågade jag, "Jag tog honom inte; jag vill inte ha honom. Hur många gånger behöver jag säga det?"
"Du tog min mamma," sa hon och jag frös vid den ofiltrerade hatet i hennes ögon.
"Hon var min mamma också."
"Nej, hon var min och du dödade henne," sa hon med låg röst.
"Jag bad inte om att bli född, Liana," sa jag, "Det var hennes och fars beslut. Hennes död är inte mitt fel."
"Jo, det är det!" morrade hon, "Hur jag önskar att det var du som dog istället för henne."
"Om önskningar vore hästar," sa jag med en likgiltig ton och jag reste mig från golvet och gick mot min säng men hon var inte klar med att prata.
"Som om det inte var nog för dig, nu tog du min enda chans att kräva min födslorätt."
"Är du naturligt så här dum eller är det en speciell ansträngning?" frågade jag och hon öppnade munnen för att svara men jag avbröt henne, "Tror du verkligen att om du parade dig med honom så skulle du få styra denna flock? Var inte så naiv."
"Klart jag skulle styra; det var fars villkor."
"Din dumma bimbo," sa jag medan jag gnuggade pannan i frustration, "Alfa Hunter skulle ha tagit dig till sin flock och denna flock skulle ha gått till James."
Hon var tyst en minut innan hon talade, "Jag tror dig inte." sa hon och jag fnös, "Far skulle inte ljuga för mig."
Den här tjejen går mig verkligen på nerverna just nu, "Bara gå ut ur mitt rum."
"Du är en lögnare, Charlie," sa hon, "Och om du trodde att jag hatade dig förut, vänta bara och se hur jag gör ditt liv till ett levande helvete för att du stal min enda biljett till att bli Alfa."
"Jag stal ingenting och du skulle ha blivit Luna, inte Alfa," spottade jag, "Nu ut."
Hon gav mig en sista föraktfull blick innan hon lämnade rummet och jag kröp bara till min säng och begravde huvudet i kudden.
"Snälla mångudinna," mumlade jag, "Fixar allt."