1
CHARLOTTES PERSPEKTIV
"Far," sa Liana och han kastade en snabb blick på henne, "Det var ett bråk i stan idag och jag lyckades lugnt lösa det utan några skador alls."
Liana är allas definition av perfekt med sina höga kindben och tunna läppar, perfekt smal kropp och genomsnittlig längd på 1,63 meter jämfört med mina resliga 1,75 meter. Hennes släta, kolsvarta hår slutade precis ovanför axlarna och hennes ögon var en giftgrön nyans; nästan som gift.
"Åtminstone kommer du inte vara en helt värdelös Luna i framtiden." Han sa med en blick på Carmen och jag såg hennes ansikte falla.
Jag kände mitt hjärta dra ihop sig av medlidande för Liana. Hon har försökt så hårt att få min fars uppmärksamhet men han ignorerar henne helt och som om hon läste mina tankar, spände hon blicken i mig och smalnade av ögonen.
"Far, visste du att Charlie är lite förtjust i färg?" frågade hon med ett hånleende och mina ögon vidgades.
"För sista gången, du kommer inte kalla henne vid det löjliga pojknamnet," morrade han, "Hon heter Charlotte."
"Ja, far." sa Liana mjukt.
"Vad sa du om färg?"
"Liana har börjat gilla blå färg," började hon och jag bad henne med ögonen att inte avslöja något, "Hon har till och med lite i sitt rum."
Jag är så upprörd att Liana ens skulle tänka på att berätta för far om den oskyldiga färgfläcken på min vägg. Nåväl, två kan spela det spelet.
Jag såg pappa öppna munnen för att fråga så jag talade innan han hann, "Hur är det med Fredrik, Lia?" hennes mun snörpte ihop sig till en tunn linje, "Pratade du med honom idag?"
Fredrik är Lianas hemliga pojkvän. Far skulle bli galen om han visste att hon hade en pojkvän; än mindre om han visste att Fredrik är människa.
"Vem i helvete är Fredrik?" man kunde praktiskt taget se ångan komma ur fars öron när han vände sig mot Liana men hon var tyst. "Jag ställde dig en fråga."
Han slog handen i bordet så hårt att hans vin spillde över hela Carmen och fick henne att hoppa till.
"Vem är Fredrik, Liana?" frågade han och jag såg henne svälja djupt. Jag gick för långt; jag måste fixa detta.
"Fredrik är bara hennes imaginära pojkvän, far," sa jag och jag såg honom vända sig mot mig, "Hon gillar att föreställa sig hur hennes framtid skulle vara och hon använde bara namnet Fredrik."
Han satte sig tillbaka i stolen och Carmen räckte honom ett nytt glas vin.
"Drömmer om män," spottade han, "Det visar hur olämplig du är att bli Alfa."
Liana sköt mig en hård blick men jag himlade med ögonen åt henne. Hon borde vara tacksam att jag just räddade henne från en veckas piskning.
Resten av middagen förflöt tyst, ingen vågade ens andas för högt. Så snart vi var klara hoppade Liana och jag upp och började duka av bordet.
"Efter att ni är klara med disken vill jag ha alla på mitt kontor," sa far, "Jag har något viktigt att diskutera."
"Ja, far," sa vi unisont och fortsatte att duka av.
När vi kom in i köket grep Liana tag i min arm, "Gör aldrig något sådant igen."
"Göra vad, rädda ditt skinn?" frågade jag och hon himlade med ögonen.
"Mitt skinn skulle inte behöva räddas om det inte vore för dig."
"Det var du som tog upp färgfrågan," fnös jag, "Nu skyller du på mig? Du orsakade detta, Lia, inte jag."
"Du satt där och såg så självgod ut medan far pratade till mig som en idiot."
"Hur såg jag självgod ut?"
"Du vet hela ditt liv att du har varit dömd att dö i skuggorna." Hon spottade, "Jag var ämnad för storhet och allt tas ifrån mig och du kunde inte vara lyckligare."
"Vet du vad? Dra åt helvete, Lia," fräste jag medan jag sköljde av de sista tallrikarna, "Jag tänker inte sitta här och låta dig skylla på mig för något som uppenbart var ditt fel. Du började och allt jag gjorde var att avsluta det."
Jag var på väg att gå men hon grep tag i min arm, "Även om jag började det, kunde du inte vara en god syster och bara ta det?"
"Ursäkta mig?"
"Kunde du inte bara ta skulden för färgen?" frågade hon.
"Du menar den som du gjorde med flit?" frågade jag och hon bara frustade.
"Varför kan du aldrig bara bete dig som min syster?"
"Du påminner mig gärna om att du är äldre," sa jag och ryckte loss min hand ur hennes grepp, "Så börja bete dig som det, då ska jag börja agera som din syster."
Jag lämnade henne i köket och gick mot pappas arbetsrum. Jag hörde hennes steg bakom mig men hon gjorde inget för att minska avståndet eller säga något, så jag ignorerade henne. Jag stannade vid dörren och knackade försiktigt. När jag hörde pappas hesa röst gick jag in.
Lia stängde dörren bakom oss och vi satte oss på soffan bredvid Carmen som höll ett perfekt stoisk uttryck i ansiktet, men när hon tittade på mig såg jag ilskan och fientligheten. Vad hade jag gjort?
"Nu är jag säker på att ni alla är medvetna om att vi har en liten fest som vi ska hålla för några alfahannar," började han.
Jag är säker på att vi alla tänker samma sak; vi vet inget om någon fest eftersom han inte berättar om arbete, men ingen vågade säga det högt.
"Några alfahannar kommer; Alfa Logan är bland dem och det är även Alfa Hunter."
Jag flämtade i mitt huvud när han nämnde Alfa Logan. Det är så svårt att få tag på honom eftersom hans flock är så långt borta och han håller sig generellt för sig själv. Han har den största flocken i världen och det ryktas att han är en psykopat. Vissa säger att hans ansikte är lika vanställt som hans sinne.
"Festen kommer också att tjäna ett annat syfte," sa pappa och fångade min uppmärksamhet igen, "Vi har lyckats säkra en allians med Alfa Hunter." Han sa, "Han kommer att ge oss biten av sitt land vid bäcken för en obetydlig summa."
"Det är fantastiskt älskling," sa Carmen men han rynkade pannan åt henne.
"Jag sa inte att du fick tala," hon blev tyst, "Men eftersom du redan började kan du lika gärna avsluta." Hon förblev tyst, "Har någon något att säga?"
"Vad gav du honom?" hörde jag Liana fråga med en liten röst, "I utbyte mot marken?"
"Jag är glad att du frågade Liana," sa han och jag såg det giriga leendet ta över hans ansikte. Samma leende jag sett en miljon gånger och som jag har kommit att associera med dåliga nyheter.
Jag mumlade en tyst bön för Liana under min andedräkt. Hon kommer att hata vad än pappa har för nyheter för henne.
"Först ville jag ge honom dig," började han, "Du är mitt första barn och det är min plikt att se till att du blir framgångsrik och mäktig." Jag såg Lia svälja, "Men han ville inte ha dig."
Jag såg lättnaden blixtra över hennes ansikte och om jag såg det så gjorde pappa det också. Innan jag hann blinka träffade en stor bok sidan av hennes huvud och den metalliska doften av blod fyllde min näsa.
"Se inte lättad ut," spottade han, "Om du inte parar dig väl kommer du att förbli ingenting, precis som du är nu."
Hon svalde men höll sin hand mot sidan av sitt huvud som blödde och sa inget.
"Som jag sa," fortsatte han som om inget hänt, "Jag ville ge honom dig men han vägrade och valde något annat."
Pappa vände sig mot mig och jag visste vad han skulle säga innan han ens sa det men jag kunde inte hjälpa mig själv. Jag bad att jag inbillade mig.
"Han vill gifta sig med Charlotte istället."