Kapitel 5 - Avvisa honom eller annars
Salaras perspektiv
Nerverna skakar i min kropp när vi gör den långa resan till där Derricks flock bor i de gömda skogarna i Småland. Resan tar fyra timmar, och varje sekund av den instängd i bilen med Henry var som tusen tortyrer.
Henry påminde mig upprepade gånger om att den enda anledningen till att jag följer med på denna resa är att berätta för Derrick att jag inte är intresserad av att vara hans partner. Att jag älskar min man och inte kommer att lämna honom för en annan man.
Mitt hjärta brister vid tanken på att säga något av dessa saker till Derrick. Även om jag knappt känner honom, är det som om jag har känt honom hela mitt liv. Min själ har ropat efter hans sedan det ögonblick han steg in genom min köksdörr.
Kan detta vara den partnerbindning som jag har läst så mycket om i mina böcker?
Vad det än är, är det inte något jag vill ge upp. Men jag har inget val annat än att gå med på vad Henry kräver av mig eftersom om jag inte gör det, kommer han att larma media om varulvar och visa dem var Derricks flock bor.
Jag kan inte låta det hända! Särskilt när den enda anledningen till att Derrick avslöjade sig framför Henry är på grund av mig. Jag kan inte låta hans flock lida på grund av mig.
Efter ytterligare tio minuters bilfärd passerar vi äntligen vår avfart och möts av två män som står bredvid en jeep. Henry kör upp bredvid dem och rullar ner sitt fönster.
"Är ni vår eskort in i flocken?" frågar Henry och visar ett strålande leende till de två männen. Männen ignorerar hans charmiga uppträdande och nickar med huvudet i samförstånd. Leendet börjar sakta blekna på Henrys ansikte när han studerar de två muskulösa männen som står tyst utanför bilfönstret.
"Följ oss." säger en av männen innan de båda vänder sig om och går tillbaka till sin jeep.
Henry rynkar pannan men säger ingenting. Vi följer de två männen i tystnad i cirka tio minuter innan träden runt oss börjar minska och en stor stad avslöjas i slutet av stigen. Mina ögon vidgas av förvåning när vi kör förbi hus och företag, mycket likt en småstad.
"Bli inte för fäst." hånar Henry mig. "Du kommer inte att stanna om du vet vad som är bäst för alla."
Jag sänker blicken för att undvika att titta på människorna och byggnaderna vi passerar längs vägen. Efter några spända ögonblick känner jag hur bilen börjar sakta ner och vågar titta upp för att se var vi har hamnat.
Ett herrgård står framför mig, vacker i sin gamla kolonialstil. Vita kolonner pryder framsidan av byggnaden, som håller upp ett tak som täcker verandan samt de flera balkongerna som kan ses från framsidan.
Fönster täcker hela framsidan av herrgården och släpper in naturligt ljus till alla rum som kan ses utifrån. Byggnaden var häpnadsväckande att titta på och måste ha kostat en förmögenhet att bygga.
Mitt hjärta börjar bulta högt i mitt bröst, vilket får mig att undra om Henry kan höra det dunkande dunkandet från sin plats i förarsätet. Mina ögon fladdrar snabbt till hans för att se om han märkte min nervositet.
En rynka dyker upp på Henrys ansikte när han stirrar, inte på mig, utan på den stora herrgården jag just beundrade. När jag vänder blicken tillbaka mot den vackra byggnaden, får mina ögon se den vackra varulven som har invaderat alla mina tankar sedan igår.
Mitt hjärta börjar slå snabbare i bröstet, högre än tidigare, och den här gången är jag säker på att Henry kan höra det bredvid mig. Derrick ser precis lika fantastisk ut som jag mindes honom. Hans mörka lockar är stylade på ett sätt som verkar oavsiktligt.
Hans kläder idag ser ut som om han noggrant valt dem för att imponera på någon. Mitt hjärta fladdrar vid tanken. Kan han ha klätt sig för att imponera på mig? Hans svarta byxor formar sig perfekt efter hans kropp medan hans ljusblå skjorta framhäver den solbrända färgen på hans hud på ett felfritt sätt.
De översta två knapparna på hans silkesskjorta är uppknäppta, vilket avslöjar fläckar av mörkt brösthår som döljer sig under. Mina fingrar kliar efter att få köra genom håret innan de rör sig längs hans kropp för att känna styrkan som jag vet finns under ytan.
Värmen samlas mellan mina lår, blöter mina trosor och jag är tacksam för att Henry inte är en varulv också, så han inte kan känna doften.
Mina ögon vidgas.
Men Derrick ÄR en varulv och han KOMMER att kunna känna min upphetsning. Det skulle bara göra saker tio gånger svårare när jag inte har något val än att avvisa honom för att skydda honom och hans flock. Något jag desperat inte vill göra när jag sitter här förtrollad av synen av honom.
"Stäng munnen, Salara. Du är så pinsam." Henry snäser bredvid mig, öppnar bildörren och smäller igen den i sin ilska.
Min mun slår igen med ett högt klick, vilket skickar smärta genom min käke från stöten. Med blicken neråt knäpper jag långsamt upp säkerhetsbältet och följer Henry ut ur bilen. Jag går till baksätet och öppnar dörren för att få ut min dotter Hayden ur hennes stol.
"Behöver du hjälp?" En liten röst säger bakom mig. Jag vänder mig om och tittar på Miguel, ger honom ett varmt leende för erbjudandet.
"Jag får ut henne om ett ögonblick, men tack. Du är för söt." Säger jag innan jag vänder mig tillbaka för att lossa bilbältet från runt min dotter. Hayden hoppar genast ur sin bilstol och knuffar undan mig så att hon kan komma ut.
Hon ger ifrån sig ett upphetsat tjut innan hon presenterar sig själv. "Hej. Jag heter Hayden." Säger hon och ger Miguel ett tandigt leende.
Ett stort leende sprider sig över Miguels ansikte. "Jag heter Miguel." Säger han och räcker ut en hand för Hayden att ta tag i. Utan att tveka placerar Hayden sin hand i hans och låter honom leda henne mot den vackra herrgårdens framsida.
"Fint." Säger Hayden, hennes ögon blir stora när hon tittar upp på det enorma huset. "Bor du där?" Frågar hon, stannar för att stirra, hennes finger pekar framför henne medan hon tittar på Miguel.
Miguel skrattar till. "Detta är vårt packhus." Förklarar Miguel. "Många människor bor här." Med det börjar han röra sig igen, leder vägen i Haydens takt.
Han skulle bli en fantastisk storebror. Jag önskar att jag hade turen att ha honom som son.
Den tanken stoppar mig i mina spår. Jag kan inte tillåta mig själv att tänka så. Jag är här för att berätta för hans far att jag inte kan acceptera att vara hans partner och att han borde gå vidare med någon annan. Även om tanken på honom med någon annan än mig dödar mig inombords.
Med rak rygg går jag mot verandan där Henry och Derrick står och pratar med beslutsamhet.
Det är dags att få detta avslag överstökat och återgå till min eländiga tillvaro.