PROLOG: SILAS: HUR ALLT BÖRJADE
Silas
"Slåss! Slåss! Slåss! Slåss!"
Ett slag mot kinden fick mitt huvud att snappa bakåt. Smärta sköt genom mig när baksidan av mitt huvud träffade den hårda marken. Ett annat slag fick mitt huvud att snappa åt sidan. Jag morrade men det avbröts av ytterligare ett slag. Nästa slag han kastade missade eftersom jag lyckades rycka huvudet åt vänster. Han muttrade en förbannelse och skakade sin pulserande hand. Det var distraktionen jag väntade på.
Jag sträckte ut armen och gav honom en armbåge i hakan. Hans huvud snappade bakåt med ett stön. Jag utnyttjade hans obalanserade tillstånd för att rulla oss över. Han fräste åt mig och blottade vassa tänder. Jag lyckades rycka tillbaka min arm innan hans tänder kunde sjunka in i min hud, men det innebar också att jag lämnade en öppning för honom.
Hans slag fick mig att flyga bakåt. Jag träffade marken med ett stön och innan jag hann reagera var hans kropp återigen över mig. Jag hörde knaket när hans knytnäve träffade min kindben sekunder innan smärtan sköljde över mig. Magen vände sig och mitt huvud började snurra. Illamåendet fyllde mig och blodet som fyllde min mun gjorde det bara värre.
Det sista jag såg innan jag föll in i mörkret var min bror som tacklade pojken ovanpå mig.
"Det är definitivt brutet."
"Hur länge tar det innan det läker?"
"Ungefär tre veckor. Det är om han inte hamnar i ett nytt slagsmål innan dess."
"Tack, doktorn."
Tunga steg och sedan öppnades och stängdes dörren mjukt innan tystnaden fyllde rummet. Jag drog in ett andetag och grimaserade omedelbart. Varje del av min kropp värkte. Jag öppnade långsamt ögonen och stirrade upp i taket. Mitt vänstra öga var svullet och mitt högra öga öppnades bara halvvägs. Min mors doft nådde mig när hon rörde sig närmare. Dags att möta hennes vrede.
Jag vände långsamt huvudet mot henne. Hon svävade bredvid min säng med blicken fokuserad på min hand. Mina fingrar ryckte innan jag knöt handen till en knytnäve. Den blåslagna huden stramade över mina knogar. Jag blåste ut ett andetag när hennes mjuka hand slöt sig runt min knytnäve.
"Det här måste sluta, Silas," sa hon mjukt. "Du kan inte gå runt och starta slagsmål på det här sättet."
"Han började," mumlade jag. "Jag var på väg att gå därifrån men han gav sig inte."
Om han hade hållit käften, skulle jag ha gått därifrån, men han var tvungen att öppna sin dumma mun. Vreden fyllde mig igen men jag tvingade snabbt ner den. Jag klarade mig bra. Jag skulle ha fått honom på rygg inom sekunder om inte hans kompisar hade dykt upp.
"Silas—"
Sovrumsdörren slogs plötsligt upp och mina fäder kom in. De båda blängde på mig. Min mor suckade och steg bort från mig. Jag saknade genast hennes lugnande beröring. Med en egen suck, pressade jag mig långsamt upp i sittande ställning. Min mor var vid min sida och stoppade kuddar bakom min rygg.
"Tack."
"Val, kan vi prata med honom ensamma tack?"
"Jag behöver inte gå för det. Han är också min son, vet du. Jag—"
"Val," avbröt pappa.
Hon gav mig ett litet leende innan hon gick förbi dem och ut ur rummet. Mitt hjärta började slå snabbare när de vände sig tillbaka mot mig. Mina ögon föll ner. De vågor de skickade mot mig var samma vågor som Ethan använde på flockmedlemmarna. Han hade ärvt allt från dem.
Mina nävar knöt sig. "Det var han som började."
"Jag bryr mig inte om vem som började. Du är en Alfa. Det är ditt jobb att hålla freden och inte starta slagsmål!"
"Jag är inte en Alfa," mumlade jag och höjde huvudet för att blänga på dem. "Vi vet båda att jag aldrig kommer att bli en Alfa. Det är Ethans jobb."
"Jag gillar inte att du drar vårt familjenamn i smutsen."
"Din mamma har jobbat stenhårt för att få respekten från den här flocken, särskilt de äldre," sa Devon mjukt när han tog ett steg närmare. "Det här är inte första gången du startar ett slagsmål."
"Jag gjorde inte—"
"Håll käften!" skrek han och tystade mig omedelbart. "Jag har fått nog av ditt hänsynslösa beteende. Vad hoppas du få ut av det här? Varför går du alltid ut och startar slagsmål som du inte ens kan avsluta?"
Mitt huvud ryckte upp när hans ord trängde in i mitt sinne. "Jag skulle avsluta dem om inte Ethan alltid avbröt—"
"Om han inte gjorde vad han gör skulle du vara död nu!" Davids ansikte hade blivit rött. Hans händer var knutna vid hans sida.
Mina ögon låste sig med hans i några sekunder innan de föll ner. Hans ögon växlade mellan svart och brunt. Hans varg var nära ytan. Jag pressade ihop läpparna och tittade bort från dem. Mina ögon föll ner till mina knutna händer i mitt knä.
Vad var så speciellt med honom? Varför blev han alltid berömd? Varför fick han alltid all uppmärksamhet? Den store Ethan, framtida Alfa och son till Devon och David. Tvillingen som kan skifta som alla andra i flocken. Den som alltid fick raka A och höll sig ur trubbel.
"Varför kan du inte vara mer ansvarstagande som Ethan?" frågade Devon mjukt. "Du är arton, Silas. Du behöver börja fatta rätt beslut."
David rörde sig mot dörren. Han grep handtaget men vände sig om igen. Deras ögon låstes i några sekunder innan de flög över till mig.
"Du blir straffad med piskan. Pojkarnas far begärde det som straff."
"Vad händer med Ethan?" frågade jag. "Blir han också straffad?"
"Nej," morrade han. "Du började slagsmålet och du kommer bli straffad."
Dörren smällde igen bakom honom. Jag stirrade på dörren i några sekunder innan jag tittade över på Devon. Han stirrade ner på golvet. Devon suckade högt och drog en hand genom håret.
"Vi ses på podiet om en halvtimme."
"Straffar ni mig framför alla?"
"Ja." Han tittade upp på mig. "Det var antingen det eller att låta hans far piska dig själv. Din mamma kommer inte heller att hjälpa dig, Silas. Om du bara lyssnade så skulle vi inte behöva straffa dig så här."