5. Svart och rött
"Du ser bättre ut."
Mitt hjärta fladdrar och av någon konstig anledning känner jag hur mina kinder rodnar när jag inser att han gav mig en komplimang. Något jag aldrig förväntade mig från honom. Något jag inte vet hur jag ska ta emot.
En märklig värme sprider sig till min hals och jag känner mig kortare för varje sekund som går. Som om jag sjunker ner i hans vita sandstensgolv med den ökande tyngden av röd nyans på min kropp. "Tack."
Dakota ägnar ingen uppmärksamhet åt mitt tack och tar ett långt, otåligt steg mot dörren. Han har en extremt vältränad rygg, som ser ut som en omvänd triangel från hans breda axlar ner till midjan, perfekt täckt av hans skräddarsydda kostym.
Jag följer efter honom, och försöker dölja rodnaden han gav mig för några sekunder sedan. När jag går mot utgången fångar mina ögon ett slående konstverk som hänger på hans vita vägg bredvid dörren.
Det är en målning av ett vildsint odjur. Färgad i svart och rött, en stor djurisk figur, med slipade horn som sticker ut från hans huvud medan han hotfullt stirrar rakt fram, med sina dödligt ihåliga ögon.
Det är en dyster, men ändå själsfängslande syn, men det var inte det enda som fångade min uppmärksamhet. Det var kvinnan framför odjuret. En hjälplös, naken kvinna vars hår är våldsamt greppat i bestialiska klor, vilket får kalla kårar att gå längs min ryggrad.
"Detta är ett mästerverk från 1947 av Eduard Paisea från Österrike," säger Dakota efter att ha fångat min blick. "Det heter Minotaur och Erine." Och plötsligt blir jag distraherad av både honom och målningen.
"Detta var den första målningen jag någonsin köpte," säger han med en antydan av stolthet. Målningen ser lite för explicit ut för ett kontor. Men han är chefen, så vem ska klaga?
"Intressant," mumlar jag under min andedräkt.
Men sättet han stirrar på konstverket, utan att blinka, orubblig, som om han döljer något djupt och skrämmande inom sig. Något så kraftfullt och farligt som osar av synd och skuggor.
"Minotauren sågs alltid som ett skräckinjagande monster som levde på människokött. Men i verkligheten var han bara ett olyckligt barn, som kastades in i en labyrint av mörker och förbannelser." Han talar om målningen med en mörk passion i ögonen, som om han berättar sin livshistoria.
"Och denna målning skildrar exakt vad alla såg honom som. Ett odjur. Men nu njuter han av det." Han ler i slutet och jag tror att det är första gången jag ser honom le.
Ett leende som finner sin yta efter att ha slitit många kött och ben. Ett leende som är stolt och dryper av arrogans.
"Jag visste inte att du var förtjust i mytologier." Orden forsar ut ur mig som ett nyfiket vattenfall, vilket får mig att dränkas i hans mystiska aura.
Dakotas gröna, gåtfulla ögon ser ner på mig och de lyser ännu starkare. Som om han berättar hemligheterna om sin svarta själ, något han håller tillbaka. "Har du tid för en till kaffe?"
Sättet han håller min blick stadigt på, gör att jag känner en lust att falla på knä för honom. "Jag tror inte det. Jag har redan tagit mycket tid för den här intervjun." Jag skakar av mig den oheliga illusionen i mitt huvud som skapats av hans dominerande blick.
"Inte ens tio minuter?" Hans djupa röst mjuknar, och jag känner hur jag rodnar igen. Jag tittar ner, svetten rinner mellan mina bröst när de höjs och sänks. Ytterligare tio minuter med honom? Under hans genomträngande blick?
Jag lyfter mina svarta ögonfransar mot honom. Hans ögonbryn höjs i en fråga medan han väntar intensivt på mitt svar. Jag biter mig i underläppen, med ett tryck som utövas av min blyghet och säger, "Jag tror att en kaffe skulle vara oke-"
"Jag tror inte det. Jag har ett möte." Han avbryter mig strängt medan han tittar på sin Apple-klocka för uppdateringar, något irriterad.
Jag står där, chockad av hans plötsliga beteendeförändring när han öppnar dörren till sitt kontor och visar mig utgången. Va?
Blev jag avvisad för en kaffe? Som jag inte ens bad om.
Jag blinkar i samma takt som mitt hjärtslag medan jag drar mig ut ur hans kontor. "Eh- ja. Hej då." Jag säger till honom och han ger mig en kort nickning av respekt.
Skickar han verkligen ut mig?
En kvinna som ser ut som en hetare kvinnlig version av Ed Sheeran kommer fram till mig med ett leende som jag aldrig skulle kunna dra upp. "Den här vägen, tack." Hon visar mig till hissen i lobbyn där jag kom ifrån.
Jag tittar tillbaka bara för att se de där gröna ögonen stirra hett på mig. Dakota står vid sitt kontorsdörr med en rynka som om en rovdjur ser sitt byte gå bort från sitt näste.
Jag viker undan blicken från honom och går in i hissen, vilket får mig att möta honom igen. Plötsligt ser jag ett leende antyda på hans fulla läppar innan hissdörrarna stängs framför mig.
Mitt hjärta slår vilt och okontrollerbart i halsen medan jag undrar varför han stirrade så hårt på mig? Jag tittar genast på mig själv i hissens spegel. Röd sidenblus snyggt instoppad under min kjol som sitter tätt runt mina höfter och ner till knäna, vilket skriker professionalism och tråkigt mode.
Du ser bättre ut.. Hans djupa röst ekar i mitt tomma huvud och jag rodnar ofrivilligt. Kanske bättre än mina slitna jeans och överdimensionerade tröja.
Dörrarna öppnas till bottenvåningen och jag tar ett djupt andetag av lättnad, vetande att jag inte kommer att återvända hit igen. Men något drar i magen som hindrar mig från att le när jag går ut.
Detta är alltså ett farväl.
"Vad hände? Uppstod något problem?" Mannen med runda glasögon rusar mot mig, följd av den långe killen med sin kamera längre än sin ärm. Jag vet fortfarande inte deras namn.
"Inget. Allt gick bra," säger jag till honom medan jag tittar ner och ser den svarta stålpennan, som jag av misstag tog med mig.
"Verkligen? Så varför tog det så lång tid?" frågar killen otåligt.
"Eh.. Vad?" frågar jag honom med ett förvirrat ansiktsuttryck.
"Intervjun var planerad till tjugo minuter och du var där uppe i mer än fyrtiofem minuter." Han säger det och mina ögon, mun och näsborrar vidgas av chock.
"VA!!"
. . .
Redaktören stirrar på mig med ett slugt leende på sitt cheshire-ansikte medan jag tyst sitter i kabinen, på motsatt sida av hennes bord.
"Hur var intervjun?" frågar hon mig med kattlik nyfikenhet. Den otrevliga häxan från tidigare är ingenstans att se.
"Bra," säger jag till henne. Och jag var nära att få min rumpa biten av dina frågor, vilket jag inte säger till henne.
Med en långsam nickning sänker hon sina glasögon och flinar flirtigt mot mig, "Jag hörde att han höll dig i sin kabin i en timme." Och blinkar till slut.
"Åh, nej! Det är inte vad du tror," säger jag och skakar på huvudet. "Inspelaren dog, och jag var tvungen att skriva ner svaren, så det tog lite längre tid." Hur ska jag förklara för henne att han ville tugga i sig mina ben så fort jag kom in på hans territorium!
"Det låter som ett problem från din sida. Varför skulle han ge dig extra tid?" Hennes tunna ögonbryn flyger upp till hörnet av hennes huvud medan hon tittar på mig med en rävaktig granskning.
"Om inte.." Jag sväljer när hon lutar sig ner mot sitt bord och stirrar mig i ögonen. "Den heta miljonären såg något intressant i den söta lilla intervjuaren." Säger hon som om hon läste en het rubrik från förstasidan av en tidning. Åh nej, inte det!
"J-jag tror inte det. Han var bara artig, eftersom han var min senior på högskolan," säger jag till henne. Även när han avvisade mig för kaffe och kastade ut mig ur sitt kontor, gjorde han det med respekt.
"Vad? Du gick på högskolan med Mr. Black?" Hon hoppar upp på sin stol som om någon stack henne i rumpan och bombarderar mig med sina törstiga frågor. "Berätta allt om din heta senior. Var han känd bland tjejer som en smutsig jock, eller var han en sexig nörd som visste allt? Hur populär var han?"
Åh, hjälp mig med en liten dildo! Nu förstår jag hur Dakota måste ha känt sig när jag ställde sådana halvdana frågor.
"Eh nej. Tyvärr fick jag antagning när han hade gått ut." Jag gör ett sorgset leende och ser hennes flin sjunka ner i besvikelse. "Åh! Så du kom in när han gick ut?"
Herregud! Det låter så fel.
"Något sådant," säger jag till henne och hon fokuserar genast på sin dator och släpper sin 'vill skvallra'-akt. "Jag läste några kapitel av din bok online. Du har bra visningar och kommentarer men.."
Hennes ögon hittar mig igen när hon hånfullt säger, "Älskling, grammatiken är sämre än min valp Barys språk." Jag rynkar pannan åt hennes kommentar och undrar, hur mycket grammatik behövs i voff-voff egentligen?
"Vi måste få din bok redigerad och korrekturläst innan den går till tryck. Det kommer att ta ett par månader och kosta flera tusen kronor." En sydengelsk accent läggs till hennes ton när hon förklarar processen för mig.
"Vad? Hur mycket?" Jag flämtar till och plötsligt blir stolen obekväm under min mjuka rumpa. Hon sänker sina glasögon och säger, "Två och ett halvt tusen."
Två-jävla-och-ett-halvt-jävla-tusen!
Min mun öppnas stort och jag känner hur mitt hjärta kryper ut ur mig efter att ha hört hur mycket pengar min fattiga själ behöver för att få min bok publicerad. Och här drömde jag om att bli Sveriges nästa Astrid Lindgren!
"Men jag är villig att stå för kostnaderna om du skriver på ett exklusivt kontrakt med vårt förlag." Säger hon efter att nästan ha brutit min trollstav.
"Exklusivt kontrakt?" Frågar jag henne som om jag hörde om denna fågel för första gången.
"Du kan hålla din bok online på vilken sida som helst, men rättigheterna till pappersboken kommer att ägas av vårt företag exklusivt. Kort sagt, endast vi har rätt att publicera din bok på marknaden, ingen annan."
Ärligt talat, inget annat förlag gav min bok någon uppmärksamhet. De sa att den var barnslig och att mina karaktärer behövde utvecklas mycket. "Okej." Jag går med på hennes villkor och hon räcker mig genast kontraktspappren.
Jag läser kontraktet noggrant och skriver under efter att ha lämnat mina personuppgifter. Hon kontrollerar detaljerna och ger mig en kopia av de signerade pappren. Nu är det gjort!
"Var har du gömt dig hela tiden?" Hon klappar upphetsat på min arm som om hon hade gjort sitt livs affär. Och jag bara ler mot henne. Jag hade inte gömt mig, jag var grounded.
"Förresten, efter din intervju fick jag ett mejl från Herr Svart." Kvinnan ler retsamt när hon tittar på mig med intresse.
Mina öron spetsas som en katt när jag hör hans namn. "Vilket mejl?" Mina hjärtslag ökar när jag känner mig på gränsen till en panikattack.
"Bara en kontorsformalia, du vet.. Bekräftelse på intervju.. Professionella manér." Hon viftar med handen nonchalant. "Men han skrev något extra.." Och stannar som en dramatisk paus i en K-drama.
Den här gången reser sig min svans också i chock och börjar vifta otåligt. "Vad sa han?" Vad sa han? Min ångest frågar också.
Med ett illmarigt leende lutar hon sig fram över bordet och berättar för mig, "Herr Svart skrev i slutet av mejlet.. Att han ser fram emot att läsa din bok."
Vad i helvete!
"Galna, eller hur? Nu måste vi publicera din bok snabbare än någonsin." Hon hoppar upphetsat på sin stol medan jag glömmer att andas.
Det här är så D-Å-L-I-G-T.