Kapitel 3
Nicolette's POV
Min varg var orolig. En vecka hade gått och min varg kunde inte sluta gnälla. Hon ville se honom igen. Känna gnistorna vi delade. Höra hans djupa röst som gav oss glädje.
Jag behövde en paus från att vältra mig i självömkan. Jag tog på mig träningsleggings och en sport-bh och spände på mig mina fingerlösa läderhandskar. Jag gick ut och lät den svala luften omsluta min hud.
Jag ryste lite men lät min varg komma fram och värma mig. Jag hoppade upp och hängde på en gren på en lönn jag planterade för år sedan. Jag började min träning med några pull-ups.
Jag landade på fötterna och tog några djupa andetag. Jag tittade upp mot toppen av trädet och började klättra. Jag grep tag i trädstammen och började klättra uppåt.
På vägen upp kunde jag se min andedräkt i luften. När jag nästan var uppe på toppen började små snöflingor falla från himlen.
Mitt bröst hävde upp och ner när jag satt på toppen av grenen. Jag hade inte tränat på så länge, jag är helt ur form. Jag lutade mig mot stammen och korsade benen på grenen. Snöflingorna föll lätt i mitt hår och smälte till små vattendroppar.
"Nicolette, jag behöver att du tar ner den här osynlighetsbarriären för mig för jag är ensam," hörde jag en alltför bekant röst säga. Jag tittade ner och såg Beckham stå på fältet. Jag hoppade ner till marken och gick genom barriären.
"Ah Nicolette, jag trodde aldrig du skulle svara mig," log han retsamt. Jag himlade med ögonen och slog armarna om honom.
"Du är så dum," fnös jag. Han skrattade och kramade mig tillbaka.
"Jag vet, men du älskar mig ändå," flinade han. Jag himlade med ögonen igen och sa en snabb besvärjelse och släppte in honom. Han är den enda som vet nästan allt om mig.
Jag snubblade över honom när han var en ny vampyr och hjälpte honom. Han är den enda personen jag släpper in i mitt hem.
"Tränade du?" frågade han och pekade på mina handskar. Jag nickade och började spänna av dem men han grep min hand och spände fast dem igen.
"Jag tränar med dig," sa han. Han drog av sig tröjan och kastade den på marken, vilket avslöjade hans tonade magmuskler som alla killar önskade att de hade.
"Du behöver inte, jag gör det senare," sa jag. Han ryckte på axlarna och gick till en jordfläck utan gräs.
"Låt ut din ilska, jag ser att den byggs upp i dig," sa han och knäckte sina knogar och sedan nacken och gav mig ett litet leende. Jag suckade och visste att jag inte skulle kunna övertyga honom om något annat.
"Några regler du vill sätta upp?" frågade jag honom. Han funderade en sekund på om han ville att jag skulle använda mina krafter eller inte.
"Inga häxkrafter och inga vargbett, det är allt, allt annat är tillåtet," sa han. Jag nickade och visste att vargbett är dödliga för vampyrer.
"Är du redo?" frågade han. Jag nickade och han kom rakt mot mig. Jag hoppade över hans huvud och gled på den svala jorden.
"Du hoppar högre," påpekade han. Jag nickade och han sprang mot mig igen med sin vampyrhastighet den här gången. Han slog mig i magen och sedan på axeln. Jag andades ut och morrade.
"Och blir långsammare." Jag lät ut ett argt vrål och rusade mot honom. Jag gled mellan hans ben och gav honom en dödande spark. Jag lindade min arm runt hans nacke och tryckte min arm mot hans huvud.
"Wow, 20 sekunder snabbare än förra gången," gratulerade han mig och jag föll ner på marken.
"Hur är det med Lucy?" frågade jag och syftade på hans partner. Han ryckte på axlarna och vilade på händerna.
"Hon mår bra, vi håller på att slå oss in i vår nya klan," sa han. Jag nickade för att visa att jag lyssnade.
"Hur har ditt liv varit?" frågade han och bytte ämne. Jag suckade och lade mig ner på jorden och tittade upp mot himlen.
"Fruktansvärt."
"Berätta om det," sa han och lade sig ner bredvid mig. Jag andades ut och tittade på dimman som skapades.
"Jag träffade min partner för en vecka sedan," sa jag med en svag röst. Detta var första gången jag talade om honom efter den natten.
"Var är han?" frågade han och satte sig upp och tittade ner på mig med chock i rösten. Jag satte mig upp och suckade.
"Han avvisade mig i princip utan att faktiskt avvisa mig," förklarade jag. Minnet av när han sa till sin beta att han har andra honvargar spelades upp i mitt huvud om och om igen.
"Var är han? Jag ska döda honom," sa han och reste sig upp. Jag skrattade och sjönk ner på golvet igen.
"Lycka till med det. Om du dödar honom tror jag inte att du kan stanna kvar i din klan längre," sa jag.
"Varför? Jag ska slå honom sönder och samman...vänta, det lät fel. Hur som helst, jag ska döda honom," skrattade han mellan orden.
"Beck, han är Alfa-Kungen," suckade jag. Hans ansikte mjuknade och han gnuggade handen över ansiktet och satte sig ner igen.
"Fan, jag är så ledsen Nicole, jag kan inte hjälpa dig där, men om det var någon annan skulle jag döda dem på ett ögonblick," sa han och lade armarna om mig.
"Visst, du skulle gå och bryta Alpha Titus' nacke?" skrattade jag. Jag känner alla Alfas och Lunas, men inte personligen. När jag passerar genom flockgränser låtsas jag vara en varg och ändrar min doft för att det ska verka som om jag är en del av en flock.
"Okej, så inte vem som helst, men du vet vad jag menar," sa han och rullade med ögonen. Jag ställde mig upp och rullade med ögonen.
"Nej Beck, jag vet inte vad du pratar om," sa jag sarkastiskt. Jag kastade hans tröja till honom och vi gick in. Jag suckade av lättnad när vi kom in i mitt varma hus.
Jag tog av mig handskarna och kastade dem på köksbänken och sjönk ner i soffan. Beck satte sig bredvid mig och drog ett djupt andetag.
"Så varför kom du hit igen?" frågade jag honom. Han ryckte på axlarna och satte på min tv och bläddrade genom kanalerna.
"Jag har inte sett dig på ett tag och jag hade en ledig dag så jag kom för att träffa dig," sa han. Han valde till slut en kanal och jag hade ingen aning om vad som spelades på min tv. Jag har aldrig förstått konceptet av det.
När jag går till stan köper jag bara saker jag egentligen inte använder. Jag gillar att få mitt hem att kännas bebott. Det är ensamt utan någon, men jag lyckas ändå underhålla mig själv dag för dag.
"Har du något att äta?" frågade han. Jag nickade och han gick till mitt kylskåp.
"Jag tror att det finns några blodpåsar i nedersta lådan," pekade jag. Han nickade och tog ett sugrör från min låda och började dricka.
Malcoms perspektiv
Jag bröt ännu en penna i två delar och kastade den i soptunnan. Min varg slutade inte irritera mig om henne. Jag ville inte ha henne, men varför ville han? Det knackade på min kontorsdörr och jag grymtade.
"Lämna mig ifred, Logan," morrade jag. Dörren öppnades och Morgan kom in klädd som en förförerska. Hon hade ett falskt leende på läpparna och satte sig halvt på mitt skrivbord så att hennes rumpa skulle se fylligare ut.
"Vad behöver du, Morgan," sa jag och rullade med ögonen.
"Du ser ut som om du behöver en lättnad," sa hon och drog sitt finger längs min käke. Jag släppte ut ett morrande och tryckte upp henne mot närmaste vägg.
"Det här är sista gången vi gör detta," viskade jag i hennes öra. Hon släppte ut ett litet skratt och stirrade in i mina ögon.
"Vi båda vet att det är en lögn, Malcom."
Nicolette's perspektiv
Beck kastade mig en blodpåse och ett sugrör och jag stack hål i plasten med det och började dricka.
"Du håller på att få slut på blodpåsar," sa han och inspekterade mitt kylskåp. Jag tittade och såg att det bara fanns fyra blodpåsar kvar. Jag dricker tre om dagen så jag kommer definitivt att ha slut vid dagens slut.
"Vill du att jag ska springa till stan och hämta fler från sjukhuset?" Jag öppnade munnen för att svara men ett svagt stön kom ut. En skarp smärta slog till i magen och jag tappade blodpåsen som spillde ut över hela mattan.
"Nicole?" hörde jag Beck ropa. Smärtan spred sig som en löpeld. Det var som om en blåslampa hölls mot min mage.
"Herregud," sa han och tittade på mig. "Är du okej?" Jag skakade svagt på huvudet och höll om magen.
"Det är honom, min partner," kvävde jag fram. Jag släppte ut ett flämtande när ännu en våg av smärta for genom min kropp.
"Kan du inte göra en besvärjelse eller något för att göra smärtan uthärdlig?" frågade han. Jag skakade på huvudet igen och han slog näven i soffan.
"Det är orsakat av hans varg och min häxa kan inte ingripa i det," sa jag snabbt. Smärtan började sprida sig längre än magen.
"Jag måste vänta tills han är klar."