Herregud, Mitt Barn är Arvtagare till Miljardärchefen!

Kapitel 7 Lagförslaget

Malcolm Diaz, som administrativ chef, ingrep strängt och skällde ut några hånfulla kollegor, "Vad är det med er? Hur kan ni behandla en ny kollega så här? Hon är vår kollega, så låt oss inte slå där det gör ont."

"Ja, förlåt." Sadies kollegor bad snabbt om ursäkt, men Sadie kunde inte skaka av sig obehaget som genomsyrade det privata rummet. Hon grep sin väska och rusade mot dörren, i desperat behov av frisk luft.

Tyvärr följde Samuel efter henne, hans rovdjurslika leende dök upp alltför snabbt. "Klarar du inte av värmen redan? Hur ska du överleva här?" Hans ton var hånfull, ögonen glimmade av nöje.

"Samuel, du gör detta med flit, eller hur?" Sadie brast till slut ut, hennes ögon blixtrade av ilska. "Du vill bara hålla mig kvar för att hämnas!"

Samuels flin blev bredare. "Ja, detta är bara början. Förresten, jag beställde drycker för 300,000 kronor. Glöm inte att betala notan."

300,000 kronor?! Sadie kände hur marken rasade under hennes fötter. Hon hade knappt råd med tre kronor just nu!

"Inga pengar, va?" Samuel lutade sig närmare, hans röst drypande av ondska. "Du kan be mig. Tillbringa en natt med mig, så betalar jag notan. Dessutom, om du har mig på din sida, kommer ingen på företaget våga bråka med dig."

Innan Samuel hann avsluta sin mening, slog Sadie till honom, tänderna gnisslande av ilska, "Skamlös!"

Samuel gnuggade sitt ansikte, ett förvridet leende spred sig över hans läppar. "Din hand är så mjuk."

"Äcklig!" spottade Sadie, ilskan bubblade inom henne.

"Om du smiter från notan ikväll, kommer det bli svårt för dig att stanna på företaget. Hela avdelningen kommer förakta och frysa ut dig," ropade Samuel efter henne, "Vill du verkligen förlora det här jobbet?"

Självklart ville hon inte det. Det här jobbet var avgörande, men hur skulle hon någonsin kunna betala en nota på 300,000 kronor? Sadie försökte lugna sin stigande panik, men den högljudda musiken och den pratande folkmassan i baren ökade hennes känsla av instängdhet.

När hon vandrade genom den svagt upplysta lokalen, fångade en bekant figur hennes öga. Den långa, auktoritativa närvaron, markerad av en slående tatuering, fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Den manliga eskort som hade vänt upp och ner på hennes liv för fyra år sedan, stod rakt framför henne!

"Det är han!" utbrast Sadie. Hennes hjärta svallade av upphetsning och ilska, som om alla hennes känslor exploderade i det ögonblicket. Hon var redo att konfrontera honom och ge honom en ordentlig utskällning.

"Stopp!" ropade hon och försökte tränga sig igenom folkmassan mot den figuren.

Men precis när hon var på väg att komma nära, omringades hon snabbt av livvakter som blockerade hennes väg. Sadie var rasande, kämpade desperat för att bryta igenom deras skydd, men livvakternas styrka överträffade hennes förväntningar.

"Fröken, lugna ner dig," rådde en av livvakterna mjukt, hans ögon visade hjälplöshet.

Micah hörde Sadies rop och vände sig något, avslöjande sitt maskerade ansikte.

Masken täckte halva hans ansikte, blottade hans kalla, tunna läppar och ett par djupa ögon med kalla och mystiska pupiller.

På höger sida av hans mask, utstrålade en utskuren gyllene flamsymbol en vild och förtryckande aura.

Sadies hjärta skakade när hon tittade på honom i misstro. Minnen från fyra år tillbaka strömmade tillbaka. Även om masken delvis täckte hans ansikte, kändes de djupa ögonen fortfarande bekanta för henne.

"Vem är du?" Hans röst, låg och klar, bar en antydan av förvåning.

Sadies känslor var en virvelvind av ilska och hjärtesorg. Mannen som hade vänt upp och ner på hennes liv verkade ha glömt henne. Ilska och smärta flätades samman. Hon ville rusa fram och fråga honom varför han försvann då, men livvakterna höll henne fast. Micah rynkade lätt pannan åt scenen och vinkade med handen, signalerande åt livvakterna att backa.

Mannens aura var för stark. Rädd för att missta sig, frågade Sadie igen, "För fyra år sedan, jag var i K13:s privata rum. Min vän kallade dig för att följa med mig, och vi hamnade på Cloud Hotel. Var det du?"

Micahs blick dröjde kvar på henne, slutligen stannande några centimeter under hennes nyckelben. "Du har en leverfläck där."

Det var ingen tvekan – det var han.