Herregud, Mitt Barn är Arvtagare till Miljardärchefen!

Kapitel 6 Hissterror

Efter jobbet var Sadie fortfarande upptagen med att organisera sina material. Hennes kollegor hade redan gått ner, vilket lämnade henne ensam på kontoret. Hon var hemligt orolig och ville bli klar snabbt för att undvika att lämna ett dåligt intryck på sina kollegor.

"Skynda dig, Sadie, håll oss inte väntande för länge!" ropade en kollega från dörren.

"Snart klar!" svarade Sadie och försökte snabba på sina rörelser. Hon visste att tiden inte skulle vänta på någon, och hon behövde bli klar snabbt för att kunna delta i samlingen för de nya medarbetarna.

Efter att ha organiserat det sista dokumentet skyndade sig Sadie att lämna kontoret och sprang mot hissen. Upptagen med arbetet märkte hon inte att hon hade gått in i VD:ns privata hiss.

"Det här är VD:ns privata hiss. Vänligen lämna," skällde livvakten.

"Va?" Innan Sadie hann reagera, gav Micah i hissen en blick, och livvakten förstod genast och stoppade sina handlingar.

"Förlåt, jag märkte inte det," stammade Sadie, hennes röst darrade lätt. Men hissdörrarna stängdes redan, och det var för sent för henne att gå ut, även om hon ville.

Micah vände sitt huvud något, hans blick vass som en kniv, till synes granskande henne.

Micahs blick kändes som nålar i hennes rygg, men med tanke på medarbetarnas attityd mot honom på morgonen vågade Sadie inte titta på honom och kunde bara stirra rakt fram på de föränderliga siffrorna på väggen.

När hissen långsamt sjönk, blev Sadies humör tyngre. Hon kände nästan spänningen i luften. Hon försökte hålla sig lugn, men hennes inre oro var svår att dölja. Hon bad tyst att detta ögonblick skulle passera snabbt.

Hissen nådde äntligen första våningen, och när dörrarna öppnades rusade Sadie nästan ut. Hennes steg var skyndsamma, och hon ville omedelbart lämna det kvävande utrymmet.

Hennes hjärta var i kaos, och hon märkte inte ens marken framför sig. Precis när hon var på väg att falla försökte Sadie hålla balansen, men hon överskattade sin balans—hon föll platt på marken som en groda!

Det blev ett tumult utanför dörren, och en grupp anställda från den vanliga hissen flämtade, några täckte sina munnar för att kväva skratt.

Micah blev något överraskad, ett svagt leende av förtjusning dök upp på hans läppar.

Sadie kände hur hennes ansikte hettade, hennes hjärta i ännu mer oordning. Hon reste sig snabbt, vågade inte lyfta huvudet, och sprang iväg, önskande att hon kunde hitta en plats att gömma sig på. Hon tänkte för sig själv, 'Så pinsamt, att göra bort sig framför VD:n. Kommer han att sparka mig?'

Micah såg efter Sadies flyende gestalt och vände sig till sin assistent, "Kolla upp hennes bakgrund." Assistenten nickade omedelbart och tog snabbt fram sin telefon för att söka efter information om Sadie. Micahs blick förblev på hissdörren, till synes djupt försjunken i tankar.

Kort därefter vände sig assistenten tillbaka och rapporterade respektfullt, "Herr Clemens, det är hon som drog undan Darian Torres från folkmassan idag. Hon har slutfört sina introduktionsprocedurer idag och arbetar som sekreterare på trettonde våningen. Hon heter Sadie."

Sadie hade trott att den så kallade välkomstfesten skulle vara en middag på en restaurang, men det visade sig vara en kväll med drinkar på en nattklubb. Till hennes förtret var Samuel också där. Hon gnällde inombords, 'Varför är HR-avdelningen inblandad i admin-avdelningens samling?' Hon var missnöjd, men med sina kollegor runt sig kunde hon inte be Samuel att gå.

När Sadie gick in på baren möttes hon av livlig musik, blinkande ljus och en vibrerande atmosfär. Bordet var redan fyllt med dyra drycker, nästan täckande hela ytan.

"Herr Brown, är det inte lite överdrivet att beställa så många drinkar?" frågade en kollega. "Vi har ju bara en samling; det behöver inte vara så extravagant."

Samuel brydde sig dock inte, ett föraktfullt leende spelade på hans läppar. Han sa menande, "Varför inte? Sadie är en rikemansunge; hon klarar vilken drink som helst."

Vid detta utbytte de omgivande kollegorna blickar, överraskning och nyfikenhet blixtrade i deras ögon. Sadies hjärta drog ihop sig, kände på sig att det var trubbel på gång.

"Edmond, den rikaste mannen i Stockholm, och hon är hans dotter, ni måste ha hört talas om henne, eller hur?" fortsatte Samuel, hans ton något provocerande. "Inte bara dessa få flaskor. Hon skulle kunna betala hela notan!"

"Du menar Edmond som hoppade från en byggnad för fyra år sedan?" en manlig kollega insåg plötsligt och muttrade, "Inte konstigt att Sadies namn lät bekant."

"Jag tror jag såg den nyheten då. De sa att Roth-familjens unga dam blev dumpad av sin fästman och gick till en nattklubb för att hitta en manlig eskort. Är det sant?" började en kollega fråga, nyfikenhet och granskning i deras ton.

Sadies ansikte blev genast blekt, en våg av skam och ilska svallade inom henne. Händelserna för fyra år sedan kom tillbaka och hon kämpade för att dölja sin oro men fann ingenstans att gömma sig. Hon kunde inte lyssna längre och reste sig för att gå.