Herregud, Mitt Barn är Arvtagare till Miljardärchefen!

Kapitel 3 Tatueringen

Taxichauffören blev blek av rädsla och klev nervöst ur bilen för att förhandla. Sadie satt i passagerarsätet och rynkade pannan medan hon tittade ut. Denna bil var ingen vanlig bil; det var en specialutgåva av Rolls-Royce Phantom, med bara sju exemplar i världen. Även en liten repa på lacken skulle vara tillräckligt för att ruinera denna taxichaufför.

Sadie uppskattade att denna dispyt inte skulle lösas på ett bra tag. Om hon var ensam kunde hon vänta, men alla tre barnen var i bilen och vädret var oförutsägbart. Om det började regna kunde barnen bli sjuka, särskilt Mia som var den mest sköra och benägen att få feber.

Sadie bestämde sig för att ingripa och medla mellan taxichauffören och Rolls-Royce-ägaren. "Noah, Nathan, Mia, stanna i bilen och rör er inte. Jag är strax tillbaka," instruerade hon.

"Okej, mamma, var försiktig!" påminde de tre barnen henne i kör.

Den lilla papegojan, som kände av tystnaden utanför, stack också ut sitt huvud och tittade nyfiket omkring. "Du är en riktig godisgris," sa Mia och tog fram en påse snacks ur fickan. Hon tog en bit utan att titta och matade den till den lilla papegojan.

I den tysta bilen var det enda ljudet papegojan som tuggade på snacks. Mia tryckte sitt fluffiga lilla huvud mot papegojans och tröstade den med ett leende, "Lilla Coco, håll ut. Vi är snart hemma!"

Just då kom Rolls-Royce-föraren fram, såg arg ut och krävde, "Vad i helvete håller ni på med?"

Förvirrad pekade taxichauffören på Sadie. Han sa, "Det är hennes fel! Hon fortsatte att mana på mig, så jag blev nervös och försökte köra om!"

"Vad pratar du om?" Sadie tittade chockat på taxichauffören, oförmögen att tro det. Hon svarade, "Du körde vårdslöst. Hur är det mitt fel?"

"Det är helt klart ditt fel!" insisterade taxichauffören och försökte helt undvika ansvar.

När de var på väg att börja gräla, rullade passagerarfönstret på Rolls-Royce ner. "Vi måste gå. Chefen har viktiga ärenden att sköta," sa den unge mannen i passagerarsätet kallt, hans blick svepte kort över Sadies ansikte.

"Ja!" Chauffören nickade som svar. Han varnade taxichauffören, "Var försiktig nästa gång!" Sedan hoppade han snabbt tillbaka in i bilen.

Sadie tittade instinktivt på Rolls-Royce och såg en man i baksätet, vänd bort från henne, med överkroppen bar. Han var skadad, med ett hemskt ärr på ryggen, och blod rann kontinuerligt ner, färgade varghuvudstatueringen på hans midja!

Sadie stirrade chockat på varghuvudstatueringen, hennes hjärta stannade nästan. Vargen var vild och levande, dess blodröda ögon verkade stirra rakt på Sadie. Hon skrek inombords, 'Det är han! Det är verkligen han!'

Rolls-Royce-ägaren lämnade snabbt utan någon tvekan, vilket lämnade Sadie förvirrad. Hon funderade, 'Varför är den där mannen här? Och varför är han skadad? Ska jag berätta för honom att han är far till mina barn?'

Innan Sadie hann samla sina tankar vände sig taxichaufförens ilska mot henne. "Det är ditt fel! Du stressade mig! Jag blev nervös och försökte köra om!" Taxichauffören, full av missnöje, viftade med handen och krävde, "Nu är min bil skadad. Du måste ta ansvar!"

"Varför skriker du på min mamma!" ropade Nathan och ställde sig genast upp som ett argt litet lejon, med knutna små nävar och ifrågasatte chauffören. Men han var alldeles för söt. Trots sitt allvarliga försök att skydda sin mamma hade han ingen avskräckande effekt.

Noah ställde sig snabbt upp, med händerna på höfterna, och svarade logiskt, "Du körde om och repade bilen framför. Vad har det med oss att göra? Vi är inte ansvariga för din vårdslösa körning. Du förstår uppenbarligen inte trafikreglerna. Vi kan enkelt anmäla dig för detta."

"Precis. Om du mobbar min mamma kommer jag att låta polisen arrestera dig," sa Mia surt och pekade argt på trafikpolisen mitt på vägen.

"Polis? Vad vet du, unge!" Chauffören kastade en föraktfull blick på Noah och fortsatte skrika på Sadie, "Kommer du att betala eller inte? Om inte, ut ur bilen!"

"Vi betalar inte! Och du har ingen rätt att vägra oss service!" sa Noah bestämt, med knutna nävar som om han försvarade Sadie.

Taxichauffören svor och var på väg att öppna dörren för att dra ut de tre barnen ur bilen. Mias hälsa var alltid skör, och Sadie var rädd att skrämma eller skada henne. Oavsett vad som var rätt eller fel, klev hon ur bilen med barnen.

Sadie kände ett sting i hjärtat. Hon brukade vara fröken Roth från Roth-familjen, alltid åkandes i lyxbilar. Nu kunde till och med en taxichaufför mobba henne. Men hon var van vid det nu. På landsbygden under de senaste åren hade hon sett tillräckligt av mänsklig hyckleri och lärt sig att uthärda.

Sadie stod oroligt vid vägkanten med de tre barnen, tyst väntandes på nästa taxi, med ett oroligt hjärta. Vad hon inte visste var att i den förbipasserande Rolls-Roycen, observerade den skadade Micah Clemens henne genom backspegeln.

'Den där kvinnan ser så bekant ut. Var har jag sett henne förut?' funderade Micah men kunde inte riktigt minnas.

Läkaren bredvid honom behandlade hans sår, med blod som droppade på lädersätet. Läkaren sa, "Herr Clemens, jag måste ge dig bedövning och sedan sy såret." Även i bilen var läkarens händer stadiga, vana vid Micahs skador.

"Ingen bedövning. Bara sy ihop det. Bedövning påverkar mitt tänkande," sa Micah lugnt.

Läkarens hand darrade något vid hans ord. Sedan samlade han sig och sydde såret stadigt medan Micah fortsatte att läsa dokumenten i sin hand. Micahs bronsfärgade hud glödde kallt under ljuset, hans muskelkonturer darrade lätt av den intensiva smärtan, men han visade ingen reaktion som om stygnen inte trängde genom hans hud.