Kapitel 4
Alexander hade letat efter Elizabeth i en månad.
Precis när han trodde att han kanske hade haft fel och att Elizabeth inte var så ökänd som hans undersökning föreslagit, dök hon upp som servitris utanför hans privata bås.
Han hade verkligen underskattat henne.
"Mr. Windsor, vad är det som händer?" restaurangchefen som följde med Alexander tittade på honom och frågade ängsligt.
"Hur länge har hon varit här?" frågade Alexander kallt och stirrade på chefen.
"En månad," svarade chefen med låg röst.
Alexander tänkte, 'En månad! Det var exakt när hon hade flytt från Windsor Manor. Hon försökte inte fly; hon höjde bara insatserna. Fan också!'
Elizabeth tittade på Alexander med en blandning av ilska och klagan.
Hon tänkte i sitt hjärta, 'Hur kunde världen vara så liten?'
Elizabeth krävde, "Jag förstår inte vad du insinuerar. Släpp mig! Annars ringer jag polisen." Hon kämpade för att bryta sig loss från Alexanders grepp men kunde inte röra sig en tum.
Elizabeths panna bröt ut i ett tunt lager svett från smärtan.
Chefen, skräckslagen, skällde ut Elizabeth, "Victoria, du är alldeles för fräck!"
"Victoria?" Alexander hånlog, "Du gömde till och med din identitet och bytte namn till Victoria efter att ha kommit ut ur fängelset?"
I detta ögonblick anlände huvudservitören och den kvinnliga servitrisen som hade bett Elizabeth att täcka hennes skift tidigare, men de var för rädda för att tala.
Elizabeth kände sig fullständigt hopplös.
Hon var bara två dagar ifrån att få sin månadslön!
Men nu var allt förstört.
"Varför fortsätter du att plåga mig? Varför!" Elizabeths ögon blev röda av klagan och ilska. Hon höjde sin handled och bet Alexander i armen. Alexander, i smärta, släppte Elizabeth.
Elizabeth vände sig om och sprang eftersom hon inte var kapabel att slåss mot någon.
När Alexander insåg vad som hade hänt hade Elizabeth redan sprungit ut ur restaurangen och snabbt hoppat på en buss. Hon gick av efter några hållplatser.
När hon gick längs gatan brast Elizabeth plötsligt ut i gråt.
Hon hade tagit Claras plats i fängelset, förlorat sin mest dyrbara oskuld till en död man, och efter att äntligen ha kommit ut kunde hon inte längre se sin mamma.
Var hon inte tillräckligt olycklig?
Vem exakt var denna Alexander, och varför fortsatte han att plåga henne?
Varför?!
Var det för att han såg att hon just kommit ut ur fängelset och var lätt att mobba utan någon att förlita sig på?
Elizabeth grät tills hon kände sig illamående. Till slut satte hon sig på huk vid vägkanten och kräktes okontrollerat. Eftersom hon inte hade ätit något, spydde hon bara grön galla.
En förbipasserande kvinna klappade Elizabeth på ryggen och försökte trösta henne, sedan frågade hon, "Fröken, upplever du tidiga graviditetssymptom?"
'Tidig graviditet?' Elizabeth ryste vid tanken.
Hon hade känt sig illamående på sistone men hade aldrig övervägt möjligheten att vara gravid. Kvinnans ord påminde henne om att det hade gått över en månad sedan den ödesdigra natten.
Elizabeth, i panik, gick till sjukhuset och höll krampaktigt i de få kronor hon hade, vilket inte räckte till några tester.
Läkaren gav Elizabeth en teststicka för ett urinprov.
Tio minuter senare kom resultatet. Och läkaren bekräftade. "Du är gravid."
Elizabeth stapplade i förnekelse. Hon mumlade, "Nej, jag kan inte vara gravid."
"Du kan avsluta graviditeten," sade läkaren kallt, sedan tittade han ut, "Nästa."
Elizabeth gick ut och satte sig ensam på en bänk på sjukhuset, kände sig förlorad och hjälplös.
"Gråt inte, gråt inte, torka dina tårar," en barns oskyldiga röst hördes framför Elizabeth. Hon tittade upp och såg en liten flicka fortfarande i blöjor.
Flickan höjde sin knubbiga hand för att torka Elizabeths tårar men nådde inte, så hon klappade Elizabeths ben för att trösta henne.
Elizabeths hjärta smälte omedelbart.
"Förlåt, min bebis är väldigt kärleksfull," den lilla flickans unga mamma stod mittemot Elizabeth och log.
"Din bebis är så söt," svarade Elizabeth artigt.
När hon avundsjukt såg mamman och dottern gå iväg kunde Elizabeth inte låta bli att röra vid sin mage. Hon hade ingen familj kvar; bebisen i hennes mage var hennes enda familj.
En känsla av glädje och förväntan över att bli mamma fyllde hennes hjärta.
Men hur skulle hon kunna försörja bebisen?
Hon hade inte ens råd med en abort.
Nästa morgon gick Elizabeth till fängelseporten med ett uns av hopp och vädjade till vakten, "Kan jag få träffa Esme Garcia?"
När Elizabeth precis hade kommit in i fängelset hade Esme redan avtjänat flera år. Esme tog väl hand om henne och hjälpte henne att undvika många svårigheter. Elizabeth visste inte mycket om Esmes bakgrund men kunde ana att hon kom från en rik familj.
Varje månad skickade någon utanför fängelset en generös summa pengar till Esme.
De få hundralappar Elizabeth hade när hon kom ut ur fängelset var från Esme.
"Esme släpptes för över en månad sedan," svarade vakten efter att ha räknat tiden som gått.
"Vad?" Elizabeth blev mycket förvånad.
"Är du Elizabeth?" frågade vakten plötsligt.
Elizabeth nickade som svar. "Det är jag," svarade hon.
"Esme lämnade ett telefonnummer till dig när hon släpptes. Du blev hämtad av en lyxbil den dagen du kom ut, och du svarade inte när jag ropade på dig," förklarade vakten och räckte fram telefonnumret till Elizabeth.
"Tack," sa Elizabeth tacksamt.
Två timmar senare befann sig Elizabeth i ett VIP-rum på det mest exklusiva privatsjukhuset i Sunwillow City, där hon mötte sin tidigare cellkamrat, Esme.
Esme låg i sängen och såg sjuklig ut, med ögonen halvt stängda. Hennes vita hår utstrålade fortfarande en känsla av elegans och förnämhet.
Elizabeth kunde se att Esme måste ha varit en skönhet i sin ungdom, men hon visste inte varför Esme hade varit fängslad.
"Tant Esme?" kallade Elizabeth mjukt.
Esme öppnade långsamt ögonen. När hon såg Elizabeth hostade hon upphetsat ett tag innan hon lugnade sig och sa, "Elizabeth, jag får äntligen se dig. Jag instruerade den där pojken att ta dig hit. Ändå sa han hela tiden att du hade åkt tillbaka till din hemstad. Idag är du äntligen tillbaka. Det är bra att ha dig tillbaka."
"Jag kom verkligen precis tillbaka från min hemstad, tant Esme." Elizabeth hjälpte till att täcka över lögnen.
Hon visste att pojken Esme nämnde måste vara Esmes son.
Elizabeth förstod äntligen att hennes tidiga frigivning berodde på att Esmes son hade dragit i några trådar för att få ut henne.
Det var redan vänligt av honom att rädda henne. I en sådan rik familj, hur kunde han tillåta att Esme hade en vän som henne?
Så att ljuga för Esme att hon hade åkt tillbaka till sin hemstad var inte en stor sak för Elizabeth att hantera.
"Jag glömde aldrig hur du tog hand om mig i fängelset. Utan dig skulle jag inte vara vid liv nu, och jag skulle inte ha sett min son," sa Esme, rörd till tårar.
Elizabeth skakade avvärjande på huvudet. Hon uppmanade, "Låt oss inte prata om det, tant Esme. Jag tog inte hand om dig för att förvänta mig något i gengäld."
Hon tänkte på hur hon skulle kunna be den sjuka Esme om pengar.
Med bitna läppar bestämde sig Elizabeth. Hon sa tveksamt, "Tant Esme, jag vet att jag inte borde fråga dig vid den här tiden, men jag har verkligen inget annat val. Jag..."
"Vad är det? Nu när du är här, berätta vad som bekymrar dig," frågade Esme.
"Tant Esme, kan du låna mig lite pengar?" frågade Elizabeth medan hon hängde med huvudet lågt, utan att våga titta på Esme.
"Hur mycket behöver du? Jag ska ge det till dig," sa en mild röst bakom henne.
Elizabeth vände sig om hastigt, så överraskad att hon inte kunde tala sammanhängande, "Varför är det du?"