Kapitel 1
Innan skymningen gick Elizabeth Spencer ut genom fängelseportarna.
Hon hade tillfälligt släppts mot borgen, med bara en dags ledighet.
Elizabeth höll en adress i handen och tog en bil från fängelseporten. När hon kom fram till en gammal villa halvvägs uppför en kulle, var det nästan mörkt.
Portvakten ledde Elizabeth till ett inre rum.
Det inre rummet var becksvart. Så fort hon kom in, kände hon en stark doft av blod. Innan Elizabeth hann vänja sig vid mörkret, drog ett par starka armar henne in i en hård omfamning.
Sedan kände hon en het andedräkt mot sig. Den mystiska rösten frågade, "Är du den prostituerade de hittade för mig att ha sex med innan jag dör?"
Prostituerad?
Elizabeths ögon fylldes av tårar av rädsla.
Hon talade plötsligt med en darrande röst, "Ska du dö?"
"Ja! Jag kanske dör medan jag har sex med dig! Ångrar du att du tog det här jobbet?" sa mannen och skrattade kallt.
"Nej," sa Elizabeth sorgset.
Hon hade inget utrymme för ånger.
För hennes mamma väntade fortfarande på att hon skulle rädda hennes liv.
Rummet var insvept i mörker, vilket gjorde det omöjligt för henne att se mannens ansikte. Hon kände bara hans dominerande närvaro och råstyrka, egenskaper som verkade motsäga någon som var på dödens rand. Efter två eller tre timmar somnade mannen äntligen.
'Är han död?' tänkte Elizabeth.
Elizabeth brydde sig inte om att vara rädd; hon rusade ut ur villan.
Ett tätt, kallt regn föll från natthimlen när hon sprang genom regnet mot Guise-herrgården.
Klockan var elva på kvällen, och portarna till Guise-herrgården var tätt stängda. Men Elizabeth kunde höra firandet inifrån, som om något betydelsefullt hände.
Piskad av vinden och regnet kände Elizabeth sig yr och ostadig, men hon måste ändå samla styrka för att banka hårt på dörren. Elizabeth skrek desperat, "Öppna dörren! Öppna dörren! Ge mig pengarna, jag måste rädda min mamma."
I det ögonblicket öppnades dörren, och ett hopp tändes i Elizabeths desperata ögon.
Personen innanför såg på Elizabeth med förakt och avsmak.
Elizabeth visste att hon såg värre ut än en tiggare.
Hon brydde sig inte om sitt utseende och kastade sig framför personen som öppnade dörren, hennes ögon fulla av vädjan. "Jag har gjort vad ni bad om, ge mig pengarna. Min mamma är kritiskt sjuk och kan inte vänta, snälla..." vädjade Elizabeth.
"Din mamma är redan död, så du behöver inte pengarna," sa personen hårt, kastade sedan en svart fotoram ut i regnet och stängde dörren obarmhärtigt.
"Vad?" flämtade Elizabeth medan hon stod kvar chockad i regnet.
Efter en lång stund lät hon ut ett genomträngande skrik, "Mamma!!!"
"Mamma, är jag för sen? Missade jag tiden att rädda dig? Min mamma är död, min mamma är död..." Elizabeth höll om sin mammas porträtt, ihoprullad i regnet, mumlande för sig själv.
Senare reste hon sig upp och bankade frenetiskt på dörren. Elizabeth skrek, "Lögnare! Jag gjorde vad ni bad om, men ni räddade inte min mamma. Ge tillbaka min mamma! Lögnare! Er hela familj kommer bli förbannad, lögnare, lögnare! Jag förbannar er hela familj att dö en plågsam död!"
Elizabeth grät i smärta och svimmade sedan utanför portarna till Guise Herrgården.
När hon vaknade var det tre dagar senare, och Elizabeth hade skickats tillbaka till fängelset.
Hon hade tagits till sjukstugan medan hon var medvetslös på grund av en ihållande feber. Tre dagar senare, efter att febern hade lagt sig, skickades hon tillbaka till sin ursprungliga cell.
Några kvinnliga fångar samlades runt henne och skvallrade sinsemellan.
Någon kommenterade, "Jag trodde hon blev frigiven för gott, men hon är tillbaka efter bara tre dagar?"
En annan lade till, "Jag hörde att hon lånas ut och lektes med av en man hela natten?"
En kraftig kvinnlig fånge grep Elizabeths hår och skrattade ondskefullt. Hon sa, "Vilken tur du har! Ska vi se om jag slår ihjäl dig idag!"
Elizabeth lyfte inte ens på ögonlocken.
Slå ihjäl henne, så hon kunde återförenas med sin mamma.
Precis när gruppen av kvinnor skulle börja slita av Elizabeths kläder, hördes en sträng röst från dörren som frågade, "Vad håller ni på med!"
De kvinnliga fångarna log genast inställsamt. De påstod, "Elizabeth är sjuk, vi är bara oroliga för henne."
Vakten svarade inte, utan ropade bara ut Elizabeths nummer, "036, kom ut!"
Elizabeth gick ut och frågade bedövat, "Har jag gjort något fel igen?"
"Du har blivit frikänd och frigiven," sa vakten uttryckslöst.
"Vad?" utbrast Elizabeth och trodde att hon hallucinerade. Det var inte förrän hon gick ut genom fängelseportarna som hon insåg att det var sant.
Hon grät av glädje och mumlade, "Mamma! Jag kunde inte rädda ditt liv, kan du förlåta mig? Jag kommer för att se dig nu, var är du begravd?"
"Är du fröken Spencer?" frågade en kall mansröst.
Framför Elizabeth stod en man i kostym, med en svart bil parkerad bakom honom. Inuti bilen kunde hon svagt se en man med svarta solglasögon som tittade på henne.
Hon nickade till svar. Elizabeth svarade, "Det är jag. Vem är du?"
Mannen svarade inte, utan vände sig respektfullt till mannen i bilen och sa, "Herr Windsor. Det är hon."
"Ta in henne!" beordrade mannen med solglasögonen.
Elizabeth, fortfarande i ett töcken, knuffades in i bilen och satte sig bredvid mannen med solglasögon. Hon kände genast en kall, mordisk aura emanera från honom.
Elizabeth kände att hennes liv låg i hans händer.
"Mitt namn är Alexander Windsor," presenterade Alexander sig kallt.
Elizabeth kunde inte låta bli att rysa och frågade med svag röst, "Blir jag inte egentligen frigiven, utan tagen för att avrättas?"
"Jag tar dig för att registrera äktenskap!" sa Alexander föraktfullt, utan att ens vilja titta på henne.
Elizabeth kände plötsligt att hans röst var bekant, mycket lik rösten av mannen som hade dött den natten.
Men mannen som hade haft sex med henne den natten var redan död.
"Vad sa du?" frågade Elizabeth och trodde att hon hade hört fel.