Camillas POV fortsätter
Jag springer ut fortfarande genomblöt och med tårar som fördunklar min syn så mycket att jag stöter in i ett skåp och stannar upp. Jag behöver min mobil, jag behöver Ryan, men jag kan inte gå tillbaka in i klassrummet och se ut så här. Mina öron ringer fortfarande efter att Raquel slog mitt huvud mot väggen.
"Föll hon i poolen eller havet?" hör jag en manlig röst säga. Den kommer rakt framför mig. Jag kan inte se dem genom min suddiga syn men jag försöker torka bort tårarna för att få en bättre blick när de går mot mig och stannar precis framför mig och jag tappar all känsla i benen och faller till marken.
Jag skakar inte bara för att jag är genomblöt, ljudet av mitt hjärta som slår kan höras på en mils avstånd. Mina tänder skramlar ofrivilligt, jag vill skrika men jag verkar ha förlorat rösten.
Framför mig står ingen mindre än Alfa Adrian och Beta Santiago. Alfa Adrians blick är fixerad på mig medan han tar beräknade andetag. "Adrian, varför stannade du? Kom igen, låt oss gå, vi är redan här." Beta Santiago säger och tittar mellan Alfa Adrian och mig.
Alfa Adrian sträcker ut sin hand och när jag tar den känner jag en rusning av elektricitet och adrenalin pumpa in i mig men ändå känner jag mig svag, han måste känna det också för han drar sig tillbaka. "Fan!" Han svär.
Det är han.
Det är verkligen han!
Alfa Adrian är mannen från förra veckan. Jag kom just ansikte mot ansikte med djävulen och han är min partner.
Nej, han kan inte vara min partner. Nu är jag säker på att jag är förbannad, vad gjorde jag mot dig Mångudinna, varför para mig med Alfa? Av alla män, varför honom? Jag tittar på honom och hans Beta medan fler tårar strömmar ner för mitt ansikte.
Jag skakar av kylan och även av rädsla som rasar genom mig. De går bort från mig och innan de vänder sig om springer jag iväg, jag springer till rektorns kontor, utan att bry mig om att knacka när jag går in.
"Fröken Burton, du kan inte bara storma in, det här är inte ett..." Hon stannar när hon tar en bättre titt på den gråtande röran jag är, "Vad hände med dig?" Oförmögen att tala gråter jag ännu mer, hon ger mig en medlidsam blick, jag hatar den blicken men folk har gett mig den hela mitt liv, det är patetiskt, jag avskyr det.
Hon nickar och gestikulerar mot stolen, "Kom igen, sätt dig där borta så ringer jag Alfa Ryan för att hämta dig. Skolan är inte slut på ytterligare en timme men detta är ett nödfall." Hon säger och plockar upp sin telefon.
"Vad hände, gjorde någon detta mot dig?" Hon frågar. Jag talar inte, jag nickar och torkar mina tårar. Hon suckar, "Mobbning är oacceptabelt! Jag kommer att ta hand om förövarna men snälla berätta inte för din bror om denna lilla incident." Hon vädjar.
Jag nickar igen och torkar tårarna. Jag är ingen tjallare, speciellt inte till Ryan, han skulle ha hennes och Raquels huvud för vad hon gjorde mot mig.
"Vad heter de?" Hon suckar. Jag gjorde inget mot Raquel och hon gjorde detta mot mig. Föreställ dig vad hon skulle göra om jag faktiskt gjorde något mot henne, hon skulle döda mig och jag skulle låta henne för jag gav ett löfte. Jag torkar några tårar och rycker på axlarna, "Jag vet inte." Jag ljög.
Hon skulle tro på det förstås, jag dök just upp här och jag känner ingen ännu.
"Okej, kan du snälla sluta gråta." Hon säger och erbjuder mig en näsduk.
Någon knackar på dörren, rektorn växlar sin blick från mig till dörren. "Det måste vara din bror, han sa att han var nära. Kom in." Hon ropar.
När dörren öppnas ler hon. Jag lutar mitt huvud för att torka tårarna för Ryan kommer att riva ner den här platsen om han ser mig gråta här.
Jag tar min tid att samla mig medan hon rycker till från sin stol, "Alfa, Beta! Wow, vilken ära att ha er här, på Winter Bloom Academy." Hon säger, hennes ton uppspelt, som ett barn. "Var så god och sätt er."
Jag hör fotsteg och de stannar när jag gissar att personen sätter sig, det är inte Ryan. Den enda andra Alfa jag har sett är...
Jag höjer mitt huvud för att bekräfta min misstanke och jag hade rätt, det är Alfa Adrian som sitter bredvid mig. Mina ögon vidgas och jag känner att mina kontaktlinser är på väg att falla av. Jag spänner mig i stolen och han rycker snabbt till. "Adrian?" Beta ropar oroligt men Alfa Adrian svarar inte, han stirrar på mig med ett tomt uttryck men det är långt ifrån tomt, jag kan inte läsa det ännu.
Beta ropar till honom igen och den här gången svarar han, hans blick genomborrar min själ medan jag drar mig undan från den, rädd att den kanske ser rakt igenom mig, genom hela denna förklädnad. "Vad är fel?" Beta frågar, först då känner jag hans blick lyfta från mig, lämnar med en ny rädsla.
"Inget, rektor Jones, jag vill bara prata med dig om en överföring för mina systrar." Han säger och tittar mellan mig och rektorn. Jag tittar inte längre på honom men jag kan känna hans ögon på mig.
"Oh," utbrister hon, "Flickorna kan inte byta skola, andra skolor har redan registrerat sina elever för proven så det är inte möjligt för tolvorna." Han svarar inte, rummet är tyst och jag tittar upp på honom, mina ögon möter hans omedelbart, han morrar, hans blick är isande när han stirrar på mig med ren förakt. "Ha en bra dag, fru Jones." mumlar han och går ut, med sin Beta bakom sig.
"Jag ser att du är skakad av vår Alfa." Hon ler medan hon räcker mig en flaska vatten. Jag dricker med ögonen stängda men bilden av Alfa Adrian och hans dödliga blick får mig att sätta i halsen.
Jag skakar mentalt på mig själv och tar bort flaskan och hostar lite, fru Jones går till dörren och jag tar en annan klunk av mitt flaskvatten bara för att sätta i halsen ännu mer. Plötsligt känner jag någon som klappar mig på ryggen, det är min bror.
"Prinsessa, andas ut. Stressa inte över det." säger Michael och klappar mig på ryggen. "Bra, så där ja." Han ler när jag äntligen slutar hosta.
Hans hand smeker mitt våta hår, "Vad hände med dig?"
Åh, du vet inte att jag blev terroriserad och nästan utplånad av blicken som min partner gav mig men jag säger inte det, istället skakar jag på huvudet, snörvlar över min hand. "Jag hade en olycka."
Han tittar tillbaka på fru Jones "Kan jag ta hem henne?..."
När vi kommer hem går jag direkt upp till mitt rum och faller på min säng för att fortsätta gråta. Jag vill inte gå till skolan längre. Alla är elaka, de mobbar och skrattar åt mig.
Jag kan helt enkelt inte gå tillbaka och vad som är värre är att jag träffade djävulen, nu varje gång jag stänger ögonen ser jag hans ansikte rakt framför mig stirra in i min själ med avsky (hat).
Bilden flimrar för mina ögon så många gånger att jag känner att jag ska kissa på mig. Han instiftade rädsla i mig, riktig rädsla och inte den skenbara rädsla jag är van vid.
Hans doft dröjer sig kvar i varje rum jag går in i, och den där tjejen Belle, hon luktade som honom. Självklart gör hon det, hon måste vara hans lillasyster, hur jag missade det innan förbryllar mig, bara hon kan vara så vacker.
"Milla, älskling." suckar Arielle och sätter sig på sidan av min säng. Jag reser mig för att krama henne, lägger mitt huvud i hennes knä och gråter ännu högre.
"Mi amour, vad är det som är fel?"
"Jag vill inte gå till skolan längre."
"Jag gillar det inte där Ryan, du hade rätt, det är inte bra, jag vill aldrig gå dit igen."
"Prinsessa." Jag hör Ryan sucka från dörren.
"Snälla tvinga mig inte att gå tillbaka dit, de gillar mig inte, de mobbar och skrattar åt mig hon... hon kommer att döda mig Ryan snälla jag vill inte gå till skolan igen!"
"Okej, du behöver inte gå mer, jag kommer inte att tvinga dig."
"Ryan!" snäser Arielle.
Han ger henne en blick, "Vad?"
"Hon måste gå i skolan."
"Hon kan lära sig härifrån. Jag kommer inte att tvinga Milla om hon inte vill gå, det är bäst att hon stannar här. Jag menar titta på henne, hon skakar." säger han och pekar på mina nuvarande reaktioner.
"Så vadå? Hon skakar när hon är rädd. Camilla är inte ett litet barn längre och du kan inte förmå dig att förneka henne något men det kan jag. För hennes bästa, kommer jag att göra det och därför säger jag att hon måste gå." Hon kräver.
"Ari snälla." snyftar jag, min röst kommer ut gnällig och bruten.
"Titta bara på henne Älskling, hon gråter ännu mer! Vet du vad, oroa dig inte prinsessa du behöver inte gå." försäkrar han mig.
Arielle suckar, hennes blick fäst på mig, "Älskling snälla vänta utanför."
"Varför?"
"För att jag kommer att belöna dig." Hon låter som om hon ställer honom en fråga men hon säger det och han vet det så han vänder sig om och stänger dörren. Arielle väntar tills hans fotsteg dör ut innan hon börjar övertala mig, men jag vill inte bli övertalad. Jag hatar det där.
"Jag vill inte Arielle, snälla tvinga mig inte." säger jag och torkar bort mina tårar.
"Titta älskling, det är gymnasiet du kan inte sluta för att ditt hår ser dåligt ut eller för att du inte kommer att ha en baldejt inte ens om de mobbar dig. Camilla människor är sådana de kommer att skada dig för att du är bättre än dem de känner sig hotade och dessutom...om du slutar varje gång något går fel kommer folk att kalla dig en fegis och pappa kommer inte vara stolt är det vad du vill?"
Smart, att ta fram pappa-kortet.
"Nej. Jag vill inte att han ska vara det." snyftar jag.
"Nåväl, kommer du att gå till skolan eller sluta?"
"Jag kommer att gå tillbaka till skolan, Ari."
"Bra och du kommer att visa vem som än mobbar dig att du inte är rädd, du kommer att slå tillbaka när du blir knuffad och om de inte lämnar dig ifred. Jag kommer att ta hand om dem själv. Nu kom igen, ta en dusch och jag tar dig för att äta glass." säger hon och kittlar mig.