Adrians POV fortsätter
Hon ljuger, hennes instinkter är alldeles för bra, hon kan känna av mig på en mils avstånd. Jag vet inte vilken lögn hon har på lager, men jag köper den inte eller kollar upp den, jag har haft en lång dag. "Tiago och jag är på väg att gå, Michelle kommer att kolla till dig och Racheal så försök inget dumt, sköt dig och säg till Racheal att sköta sig också."
"Otroligt!" utropar hon och släpper armarna, "Du vill att en artonåring ska vara barnvakt? Och mig? Jag är sjutton Adrian, jag behöver inte dina marionetter som barnvakt!"
"Nå, min flock mina regler," säger jag och går iväg.
När jag lämnar henne obevakad antingen blir hon hög och berusad eller blir kidnappad, det hände en gång men den skiten triggade något i mig som jag inte gillade. Jag vet att hon gillar att gå ut men hennes rum har allt som tjejer i hennes ålder gillar, om hon ville skulle jag sätta ett kylskåp där uppe också. Jag kommer aldrig att förstå varför hon klagar på min karaktär. Jag har den karaktär som krävs för att leda en framgångsrik och mäktig flock.
Exempel A: Midnight Saints Pack, denna flock dyrkas av andra flockar.
När jag går in på parkeringen möter jag två av mina flockläkare, Michelle och Bianca.
De böjer sina huvuden som ett tecken på respekt och hälsning, jag nickar och ger en komplimang som erkännande.
De fortsätter till där de ska. Jag hittar Santiago väntande vid BMW X7:an jag köpte online för över en månad sedan. Den kom medan vi arbetade idag.
"Åh min, är du inte en fröjd för en Alfas trötta ögon." Jag ler, syftande på bilen.
"Jag vet." Han klappar, med ett brett flin.
Jag ger honom fingret och tittar på bilen, "Jag pratade om den här skönheten." Jag knackar på motorhuven.
Hans hand kommer till bröstet, på ett mycket dramatiskt filmsätt, "Jag medger att jag är lite sårad."
"Nycklar?"
Han nickar mot bilen, "De är inne."
Jag börjar gå runt bilen, tar in henne. Den vackra lacken, hur den glänser, jag kan inte låta bli att le, "Wow." Jag sveper med händerna över registreringsskylten 'Moon 4373'.
"Ska du hångla med den där bilen eller förlora mot mig i din nya bil." Han retas.
Stänger boken med bilnamn jag har i huvudet, vänder jag mig mot honom, "Åh, du är på Beta. Jag ska sopa golvet med dig och Lexi." Jag flinar. Lexi är hans bil, nu undrar du säkert vem som namnger sina bilar? Jo, vi gör det. Och jag tänker att den här ska heta Bella, för hon är otroligt snygg.
Jag sätter mig i min bil och väntar på att Santiago ska sätta sig i sin. När han gör det tutar han för att låta mig veta att han är redo. Santiago låter mig vinna, som han ofta gör och tro mig det ser inte bra ut för min Alfa-status. "Du vet att låta mig vinna förnedrar mig."
Han flämtar, "Nej, jag lät dig inte vinna. Du blir bättre på att köra."
"Ja, visst." Jag fnysar.
Vi gör vår entré på födelsedags- eller invigningsceremonin. Är det? Jag vet inte vad de kallar denna gemensamma fest. Santiago tittar sig omkring "Hmm maskeradtema... varför blev jag inte informerad?"
Jag vände mig mot honom, han hade uppenbarligen inte läst inbjudan. "Läste du hela inbjudan?"
"Oops." Han gnisslar tänderna när vi går längre in i rummet.
Alla ögon är på oss, vänta sa jag oss? Låt mig omformulera det, alla ögon är på mig. Jag håller ett rakt ansikte medan vi går till det bord som är reserverat för oss och vi sätter oss. Folk fortsätter att stirra och mumla. Santiago sträcker sig efter ett glas whiskey och sveper det, avfärdar blickarna vi får.
"Återigen har du lyckats ta orden ur allas munnar, klassiskt." mumlar han, vilket får mig att skratta.
Jag tar en mask från en servitör och placerar den snabbt på mitt ansikte. Folk är rädda för mig och med rimlig anledning. Jag är Alfa Adrian trots allt, ingen kommer nära mig förutom kanske en person, Alfa Ryan. Det kan vara anledningen till att vi inte kommer överens.
Natten börjar bra. Tjejer kastar sig över oss, men jag kan på något sätt inte flirta tillbaka. Min varg är arg. Han har aldrig varit fascinerad av tanken på att ligga, han ser det som otrohet mot sin partner.
Jag har inte träffat henne än, fast det skulle ha hänt innan jag fyllde 18, och jag ber att det inte sker eftersom partners är absurda, de gör dig bara svag och drar ner dig. Vem behöver en partner? Inte jag, det är vem, och om jag någonsin träffar henne kommer jag att avvisa henne, för jag skulle hellre dö än att slösa min dyrbara tid på en partner.
Sandy, en tjej från min flock som ibland värmer min säng, närmar sig oss och sätter sig bredvid mig. Hon är bra i sängen, inget mer, jag kan omöjligt bli kär i någon kvinna, jag är mer av en ensamvarg.
"Alpha Adrian, jag tänkte..." Min hand stryker över hennes kind, "Du är inte bra på att tänka, älskling."
"Sant." Hon fnissar. "Men det här är en idé som du kommer att gilla väldigt mycket."
"Berätta."
Hon log och lutade sig mot mitt öra, "Jag tänkte att vi kunde göra det där du gillar, jag har två vänner som vill vara med."
"Desto fler desto bättre, älskling." Jag nafsade lekfullt på hennes öra.
Genom Sandys fnissande hörs min varg, Hunter. Du vet den där rösten i ditt huvud? Inte ditt samvete, den andra, ja, det är Hunter för mig, bara jag kan höra honom. Han lever i bakhuvudet på mig precis som varje persons varg. Vi kommunicerar mentalt så ingen annan hör mina och Hunters samtal. Jag har ignorerat honom sedan vi kom hit men han slutar inte oroa mig.
"Vad är det, Hunter?" väser jag.
"Hon är här."
"Börja inte igen med det där struntpratet, du är ensam, hon kommer aldrig, glöm det, det har gått över sex år och du säger fortfarande samma sak... inte bra, Hunter."
"Det är annorlunda. Jag kan känna att hon är här. Hon är i den här byggnaden. Jag kan känna henne." Han morrar.
Jag vet att detta kommer att sluta med mental tortyr eller fysisk tortyr, så för att undvika detta gräl sparkar jag mig upp från marken. Sandys ögon flyger till mina. "Umm Alpha, vart ska du?" Jag lägger en hand i fickan och ler mot henne. "Bara tar en promenad, varför håller du och dina små vänner inte Beta sällskap?" Jag blinkar. Hon fnissar och tittar på Santiago som hatar mig och förmodligen skriker på hjälp i sitt huvud. Han är inte ett fan av Sandy men till skillnad från mig kommer han inte att putta bort en tjej från sitt knä.
Jag bestämmer mig för att titta uppåt men innan det tar jag en snabb tur till badrummet i östra flygeln. Lamporna slocknar och jag tar mig fram med hjälp av min ficklampa, rusar genom folkmassan utan att stöta in i någon, bara för att stöta in i en tjej.
Jag sträcker ut handen för att hjälpa henne upp men istället för att ta den känner jag hennes mjuka, försiktiga, darrande hand på min kind. När ljuset tänds igen vaknar jag till. Jag knuffar bort hennes hand och letar efter närmaste utgång, mitt hjärta rusar, min varg skriker och värst av allt kan jag fortfarande känna hennes hand på min kind.
Mitt sinne verkar ha tappat kartan till den här byggnaden som jag har varit i en miljon gånger.
Till slut befinner jag mig utanför. Luft, så mycket luft. Jag behöver denna luft!
"Varför gjorde du det där?" frågar min varg.
"Håll tyst!"
"Det var hon!"
"Jag vet."
"Hon behöver oss."
"Vem är oss, Hunter?" Jag morrar irriterad över att han drog mig till henne. Jag kan inte komma över rädslan i hennes ögon, hur hon skakade.
"Hon är vår partner, vår Luna."
"Svag. Svag, svag." Jag mässar, "Säg inte att du inte kunde känna rädslan i den där tjejen och de där händerna som aldrig har hållit ett vapen eller en träningsgårdsport." Jag snäste.
"Vilken flock är hon från?"
"Jag bryr mig inte, Hunter, och glöm att vi såg henne."
Jag tar fram min telefon och sms:ar Santiago att möta mig utanför. Min varg och jag har inget gemensamt. Han är känslig när det gäller partnerfrågan men jag å andra sidan, ja, du vet redan vad jag tycker om saken.