Kapitel 9: Katrina
"Katrina, jag behöver fråga dig något." sa Samael och fick min fulla uppmärksamhet. "Vill du följa med mig till underjorden i helgen?"
"Lyssna, Samael. Jag vet att vi hade ett ögonblick i klassrummet idag, men det ändrar inte vad du sa igår kväll om att du inte ville ha mig för att du trodde att jag var en svag människa."
Samael morrade, vilket fick hela klassen att stirra på oss. "Jag sa aldrig att jag inte ville ha dig, Katrina, så lägg inte ord i min mun. I samma ögonblick som jag såg dig stannade mitt hjärta, dragningen jag kände för dig var så stark att jag ville binda mig till dig direkt. Mitt hjärta slår bara för dig, Katrina. Jag var rädd när jag trodde att du var människa. Jag trodde att ödet spelade ett grymt spratt genom att ge mig någon så perfekt och oskyldig som du, bara för att låta min värld förstöra dig. Hur skulle jag kunna skydda dig hela tiden från alla fasor som händer i den här skolan, mellan andra gudar och gudinnor, och mellan änglar och demoner; när jag själv tränas för att bli kung en dag? Jag ville inte förlora dig." Samael stirrade mig i ögonen, som om jag var den enda personen i rummet.
"Samael, varför sa du inte det igår kväll?" frågade jag och undrade varför han inte förklarade sig då om han kände så.
"För att jag är usel med ord, jag suger på att dela med mig av mina känslor. Katrina, jag växte upp i underjorden; om någon visar tillgivenhet där, livnär sig demonerna på det. Mina föräldrars förbund var påtvingat, min far kidnappade min mor för att han blev kär i henne vid första ögonkastet. Min mor besvarade så småningom den kärleken, men även då är känslorna mellan dem sällsynta. Jag kommer inte vara den partnern som ger dig blommor och choklad, inte heller den som skriver dikter och kärlekssånger till dig. Jag kommer inte ens vara den som kramar dig, men jag kommer vara den som är mest direkt med dig. Och dessutom," han skrattade, "Du gav mig inte riktigt en chans att förklara mig innan du blev arg."
Jag rodnade, generad över min reaktion från kvällen innan. "Var tog du vägen efteråt?" frågade jag, utan att lyssna på vår professor som malde på om Mikaels magiska kraft av himmelskt ljus.
"Jag gick hem, jag behövde gå igenom våra familjearkiv. Jag tror att jag hittade något som kan hjälpa dig att förstå ditt förflutna, det är därför jag behöver att du följer med mig hem."
"Okej," svarade jag, upphetsad vid tanken på att hitta information om vem jag är. "Jag följer med dig."
Samael log, visade sitt sneda leende tillsammans med sina smilgropar.
Kan den här mannen bli hetare tänkte jag för mig själv när jag kände hur mitt inre pulserade av längtan.
Klockan ringde och signalerade slutet på lektionen, och Samael tog min väska åt mig och följde mig ut ur klassrummet mot min nästa lektion; sparring. Vi stannade i korridoren precis utanför gymnasiet, och Samael överraskade mig genom att fånga mig mot väggen med båda händerna placerade ovanför mitt huvud, låsande in mig.
"Så är jag förlåten, lilla partner?" frågade han med hes röst, hans ögon virvlade av begär.
"Hmm.. jag vet inte än." svarade jag retsamt. "Du måste jobba lite hårdare för att få mig att förlåta dig."
"Hårdare hur?" frågade Samael och lutade sitt huvud mot mitt.
Jag bet mig i läppen i förväntan, längtandes efter att känna hans läppar mot mina.
"Så här?" frågade han, och sänkte sina läppar mot mina, kysste mig försiktigt.
"Mmm.. lite hårdare än så." svarade jag med hans läppar fortfarande mot mina.
"Vad sägs om det här?" Han morrade och pressade sig hårt mot mig, vilket fick den hårda bulan i hans byxor att gnida sig mot nederdelen av min kjol så nära min kärna, medan hans läppar kraschade mot mina och han tvingade upp min mun med sin tunga, strök insidan av min mun när han väl fått inträde vilket fick mig att låta ut ett litet stön, innan han drog sig undan och min åtrå för honom flammade upp.
"Det är definitivt en början," säger jag andfått medan jag smiter ur hans armar, mina läppar ömma från vår passionerade kyss och går mot gymnasiedörrarna. "Jag skulle vilja se hur din tunga fungerar på andra sätt," säger jag till honom och ger honom en liten blinkning när jag går genom dörrarna.
Jag tar till vänster och går in i damernas omklädningsrum och byter snabbt om till min sparringdräkt, som bestod av en röd sport-bh och svarta shorts. Jag antar att läraren vill att vi ska ha full rörelsefrihet, utan att kläderna kommer i vägen.
"Hora," fnös Hilda när hon gick förbi mig och stötte sin axel mot min.
"Kan du tro att hon är parad med alla fyra gudarna," säger hennes vän med rött lockigt hår.
"Mer som deras leksak," svarar Hilda när de går ut ur omklädningsrummet.
Jag tar ett djupt andetag och andas ut långsamt, försöker lugna mig. Jag kunde inte låta min vrede ta över, jag ville inte släppa lös mitt helvete. Jag bestämde mig där och då att när jag kom ikapp i sparringklassen skulle jag ta ner Hilda, slå ner henne från den piedestal hon så långt uppkört i röven. Klockan ringde, signalerade klassens början, och jag springer ut ur omklädningsrummet, bara för att bli omsluten av ett par bekanta armar.
"Hej Kisse," spinner Miles mot min rygg, "Du ser otroligt sexig ut i din sparringdräkt."
Jag kunde känna hans magmuskler mot min bara hud och jag ville verkligen ta en ordentlig titt på hans sparringdräkt. Jag vänder mig i hans armar, tar ett steg tillbaka, vilket får Miles att släppa sitt grepp om mig. Mina ögon vandrade över hans perfekt skulpterade kropp, trots att jag hade legat omsluten i hans armar hela natten kunde jag fortfarande inte komma över hur vacker den här mannen var. Han var barbröstad, hans magmuskler på full display, ledande ner till den läckra v-formen av hans midja, där han bar svarta gymshorts lågt, exponerande hans höftben.
"Du borde sluta stirra, kisse. Du kanske börjar dregla."
Jag himlade med ögonen åt honom och vände mig bort mot professorn som just hade kommit in i rummet. Hon var en vacker kvinna med mörk hud och långt lockigt svart hår, hennes ögon en vacker chokladfärg.
"Mitt namn är Herja, jag är er försvarslärare, för er som inte redan vet," sa hon och kastade en blick mot mig, "Jag är en valkyria, en skicklig krigare. Min sort bestämmer normalt vem som lever och vem som dör i strid. Jag har blivit välsignad av Oden med möjligheten att undervisa på Divine Academy och lära våra unga de nödvändiga försvarskunskaperna." Hon pausar ett ögonblick, sedan ser hon över hela klassen, hennes ögon stannar på Miles. Från blicken hon gav honom undrade jag om hon var en av hans erövringar. "Idag ska vi öva på nedtagningar. Jag har parat ihop er alla efter era färdighetsnivåer. Miles, eftersom du egentligen inte behöver ta den här klassen, har jag parat ihop dig med din partner, så att du kan träna henne ordentligt och få henne ikapp."
Miles gav mig ett elakt leende. "Efter den här klassen, kisse, kommer du att be mig att ta dig till ditt rum."