Kapitel 3-Miles
Jag kände hur Katrinas rygg stelnade när jag lade min hand på hennes midja, och jag började undra om hon kände samma starka koppling till mig som jag kände till henne. Jag kunde se att mina kusiner också hade börjat intressera sig för henne. De kände inte henne och hade inte sett hennes krafter i aktion, men av uttrycken i deras ansikten att döma ville de sluka henne precis som jag, till och med Samael, arvtagare till underjorden, Mr. Mörk och Dyster själv, visade intresse för henne.
"För det första, Beckett, jag låg inte med henne. Jag vakade över henne medan hon sov efter att hon hade tömt sina krafter på att bekämpa en succubus. För det andra, Aphelion, hon är fantastisk, därav mitt behov av att ständigt röra vid henne, och slutligen, Samael, kan du sluta se så förbannad ut, du skrämmer henne."
"Vänta, vad?" frågade Katrina och drog sig bort från mig, vänd mot mig. "Vilka krafter?"
"Kisse," svarade jag lugnt och sträckte ut handen för att greppa hennes armar, ifall hon skulle ta nyheten illa. "Det vita ljuset du såg innan den där ormen, Raphael, flög bakåt, det var verkligt."
Katrina skrattade hysteriskt. "Okej, okej, är det nu killen med kameran kommer ut och ropar 'lurad'?"
Mina kusiner såg förvirrat på mig, jag hade inte nämnt att Katrina var uppvuxen i människovärlden, helt ovetande om att gudarna existerade och att vi inte bara var en "mytologi" som historikerna skrivit om.
"Nej, älskling, det här är på riktigt." svarade jag och iakttog hennes ögon noga.
"Självklart, du måste vara helt jävla galen." Hon skrattade och skakade på huvudet. "Du var för bra för att vara sann, en otroligt het man som var attraherad av mig och charmig, ja, jag borde ha förstått att du var galen. Röd flagga varning." Hon svarade, tydligt inte skämtande.
Aphelion reste sig från sin plats och gick försiktigt över till oss innan han ställde sig bredvid mig. "Vi skämtar inte, prinsessa." Han svarade och lyfte sin hand och smekte henne med en mild bris.
"Det... det är bara en tillfällighet." svarade Katrina och tittade över axeln. "Jag är säker på att någon satte på en fläkt. Lyssna, jag fattar, reta den stackars naiva tjejen, ha lite kul med henne, men jag borde verkligen gå nu." Hon svarade och backade mot dörren.
"Nog." Röt Samael, blåa lågor sprutande över hela hans kropp. Han var alltid den med kortast stubin.
"Åh herregud," viskade Katrina innan hon svimmade, lyckligtvis var Aphelion snabb nog att fånga henne i sina armar.
"Wow." sade han andfått när hon var i hans armar. "Känner du gnistorna när du rör vid henne?" frågade han.
"Mer som en kraftig energivåg." svarade jag och höll ett vaksamt öga på Katrina.
"Det måste vara det jag känner också."
Aphelion var arvtagaren till himmelriket, han var Zeus och Heras förstfödda son, så det var logiskt att en kraftvåg skulle kännas som gnistor som exploderade.
"Var du tvungen att skrämma henne?" frågade Beckett och vände sig mot Samael, hans ögon virvlade med havets kraft.
"Varför informerade du oss inte om att hon var helt omedveten om sin kraft?" frågade Samael och ignorerade Beckett, medan han blängde på mig.
"Jag hade inte direkt tid att fylla i er alla." svarade jag. "Hon använde Himlaljus, en kraft jag inte sett sedan Mikael steg ner. När jag informerade rektor Simmons, kallade han omedelbart till ett möte."
"Jag trodde inte att du skulle ta med flickan." svarade rektorn, "Detta är en fråga som behöver diskuteras mellan Arvingarna, om du inte vill att jag tar upp det med de nuvarande Kungarna och Drottningarna?" Han höjde ögonbrynen mot oss. Om han tog upp det med dem, skulle de förgöra Katrina, hon hade en okänd kraft, det var mer än bara himlaljuset i henne, som de skulle se som ett hot.
"Vad skulle jag annars göra med henne?" frågade jag. "Om jag lämnade henne i mitt rum skulle hon ha försvunnit, eller ännu värre, sprungit in i någon av de andra eleverna i korridorerna."
"Berättade du för henne att hennes vänner dog igår kväll?" frågade Beckett och tittade på Katrina, hans ögon fulla av oro, jag kunde se att han också kände dragningen till henne.
"Nej," svarade jag och kände mig skyldig. "Jag visste inte ens hur jag skulle berätta för henne om hennes kraft. Hur skulle jag kunna berätta för henne att genom att se hennes kraft, skulle vem som helst utan gudomligt blod dö."
"Vad gjorde de på översta våningen i klubben ändå?" frågade Samael och fortsatte blänga på mig. "Den våningen är strikt för individer som delar Gudarnas blod."
"Jag kände en dragning till henne, jag ville hålla ett öga på henne. Jag kunde se att hennes vänner var dödliga, men henne kunde jag inte få något grepp om. Min kraft dras till henne, som om hon var skapad för mig. Jag visste då inte vad hon var, men nu vet jag att hon åtminstone är delvis ängel, en art vi trodde var utdöd, och något annat. Jag kan känna en annan stark kraft inom henne, men jag kan inte upptäcka den, det är en kraft jag aldrig känt förut."
"Hmm.. Intressant." svarade rektorn och strök sin långa skägg. "Känner ni alla den här dragningskraften mot henne?" Han tittade runt på mina kusiner.
"Ja," nickade de alla unisont.
"Det tänkte jag väl, med tanke på era reaktioner. Hon måste vara mycket stark."
"Så vad gör vi nu?" frågade jag och tittade på Katrina i Aphelions armar, medan han betraktade henne med beundran. Jag kunde känna svartsjukan växa inom mig, men jag tryckte ner den. Om de andra kände sig dragna till henne, vem var jag att säga åt dem att hålla sig borta.
"Vi anmäler henne till akademin, där vi kan hålla ett närmare öga på henne och hjälpa henne att få kontroll över sina krafter."
"Och om hon inte vill anmäla sig?" frågade Beckett och korsade armarna.
"Hon har inget val i saken. Antingen anmäler vi henne, eller så informerar vi gudarna om henne." svarade rektorn. "Ni borde gå till lektionerna nu. När hon vaknar, ska jag berätta nyheterna om hennes vänner och informera henne om att hon nu är en student på den gudomliga akademin."
"Var kommer hon att bo?" frågade jag och kände en smärta djupt inom mig över att vara ifrån henne.
"Hon kommer att flyttas till övervåningen, bort från de andra eleverna, för deras säkerhet såväl som hennes."
"Jag kommer också att flytta upp dit." svarade jag, inte som en fråga utan som en order, tekniskt sett var jag en högre makt än rektorn, hans blivande kung, när jag tog examen från akademin.
"Vi också." svarade Aphelion, och vände sig äntligen bort från Katrina för att stirra på rektorn, som om han utmanade honom att försöka trotsa honom.
"Jag hade inte förväntat mig något annat, nu gå till lektionerna."
Vi lämnade motvilligt kontoret och gick till vår första lektion, den jag var bäst på, Sparring.
APHELION
Jag grymtade när Beckett landade en spark på mitt lår, mina tankar vandrade bort från sparringen och tillbaka till den vackra kvinnan som låg i rektorns kontor. Jag hade aldrig känt mig så dragen till någon annan varelse förut. Visst hade jag haft flörtar, med de flesta tjejerna på den här akademin faktiskt, men jag hade aldrig känt att jag ville slå mig ner och tillhöra någon. Jag visste att jag som arvtagare till Himlens Rike, son till Zeus och Hera, skulle behöva hitta någon att slå mig ner med till slut, min far skulle föredra en av döttrarna från de nordiska gudarna för att stärka vårt rike, men jag hade inte varit redo att slå mig ner. Den här kvinnan, vars namn jag ännu inte visste, fick mig att vilja slå mig ner, hon fick mig att vilja vara hennes och bara hennes, till helvete med att stärka riket.
"Aphelion, försöker du låta mig spöa dig idag?" frågade Beckett och landade ett slag på min käke.
Jag skickade en blixt mot honom, som han snabbt undvek, innan han sköt en isstråle mot mig. Jag höjde en sköld och blockerade den.
"Hur kan du fokusera på sparring just nu?" frågade jag honom.
"Poseidon och Amfitrite uppfostrade mig att inte låta något distrahera mig." svarade han lugnt. Jag tyckte alltid att det var konstigt att Beckett kallade sina föräldrar vid deras förnamn, men jag visste också att vissa av gudarna inte var lika uppmärksamma på sina barn som mina var.
"Tror du att hon kommer att vara okej?" frågade jag och låtsades sparka mot midjan som han blockerade, medan jag skickade en blixt mot honom, som han inte såg förrän det var för sent att undvika. Han höjde en sköld, men min blixt var starkare än en magisk sköld, bröt igenom den och skickade en gnista elektricitet till honom. Jag skrattade när jag såg hans vanligtvis perfekta bruna lockar frizzla.
"Fuskare." grymtade han och sprutade mig med iskallt vatten. "Och ja, jag tror att hon kommer att vara okej. Miles sa att hon var starkviljad. Hennes namn är förresten Katrina."
Jag tittade förvirrat på honom, säker på att Miles inte nämnt hennes namn.
"Jag frågade honom medan vi gick till lektionen." svarade han nonchalant.
"Så du är nyfiken på henne." svarade jag.
"Naturligtvis är jag det, jag har aldrig träffat någon annan som har kunnat få min kraft att öka som hon har. Jag hade inte ens rört vid henne och jag kunde känna havets kraft virvla genom mitt blod."
Vi kände professorens blick falla på oss och avbröt vår konversation, inte vilja att någon skulle få reda på Katrina än. Vi ökade vår sparring med hjälp av våra gudomliga krafter, vilket drog professorens uppmärksamhet bort från oss.
Fan. Jag vet inte hur jag ska kunna koncentrera mig på resten av mina lektioner idag, med tankar på Katrina som snurrar runt. Jag ville skolka resten av mina lektioner, men visste att jag inte kunde. Hermes, min fars budbärare, som övervakade min närvaro och betyg i skolan, skulle rapportera tillbaka till min far omedelbart, och då skulle jag känna Zeus vrede.
Jag lägger upp ett nytt kapitel antingen senare idag eller imorgon. xoxo-Marriah