1. Alfakungen.
Kapitel 1.
BerÀttarens perspektiv.
"Daphne, kan du kliva ur bilen?", vÀste den medelÄlders kvinnan medan hon försökte dra ut sin olydiga dotter ur fordonet. Den yngre flickan kÀmpade sig ur sin mors hÄrda grepp. "Sluta, du gör bort dig", kvinnans ögon svepte över den trÄnga platsen med skam i blicken.
"Det var tillrÀckligt svÄrt att du försökte tvinga mig i en vit klÀnning", sa den omogna tjugotvÄÄringen och korsade armarna över bröstet.
"Vilket jag tydligt minns att du spillde kaffe pÄ - med flit", hennes mor sÄg pÄ henne med avsmak. "Av alla klÀder, varför just den hÀr?". Daphne tittade ner pÄ sin outfit och fann absolut inget fel med den. Det var en svart jumpsuit - mycket bÀttre Àn en vit klÀnning, bara Luna's ska bÀra sÄdana.
"Jag gillar den", ryckte hon pÄ axlarna. "Varför vill alfa-kungen ens att alla ska vara hÀr?", hon nickade mot det stora slottet framför dem och korsade armarna igen, agerande som ett trotsigt barn.
"Det vet jag inte, Daphne", den Àldre kvinnan suckade frustrerat och lutade sig ner igen för att tala med sin kvinna-barn, "TÀnk om jag sa att din far var dÀr inne? Skulle du dÄ komma ut?", Daphnes öron spetsades vid omnÀmnandet av sin far. Hon hade inte sett honom pÄ mÄnader eftersom han var ute och arbetade och försökte försörja sig som en Delta. Hon nickade och klev slutligen ner frÄn bilen.
"Du kommer att Ängra detta om du ljuger för mig", hotade hon medan hennes mor himlade med ögonen.
Att kliva in i det större Àn livet-slottet var som att gÄ in i en helt ny vÀrld. Det var slottet dÀr den ökÀnda alfa-kungen sjÀlv bodde. Han hade bott dÀr i Ärhundraden. Ja, den mÀktigaste, mest hÀnsynslösa, arroganta, dominanta och makthungriga vargen genom tiderna var över tvÄhundra Är gammal men hade kroppen av en man i sena tjugoÄrsÄldern.
Rykten sa att balsalen i slottet kunde rymma över fyra miljoner mÀnniskor. Det var ett enormt antal.
NÀr hon tittade pÄ de andra flickorna, klÀdda i sina dyra utstyrslar och mÄlade ansikten, kÀnde Daphne sig malplacerad men hon lÀt det inte pÄverka henne. Det var hennes beslut att bÀra detta sÄ hon skulle inte Ängra det.
Balsalen var vÀl dekorerad och alla rangordningar hade sina egna sektioner. Alforna var lÀngst fram, klÀdda i sina dyra klÀnningar, smycken och skor. De sÄg alla fÄfÀnga ut, sÀttet de satt och Ät pÄ. Man kunde se att deras leenden var falska pÄ lÄngt hÄll.
Betorna var nÀsta i raden med sina ocksÄ dyra ornament. De sÄg falska ut. Allihop.
Gammas var ocksÄ under den proletÀra klassen men de hade fortfarande pengar. Massor av pengar, tillrÀckligt för att se sofistikerade ut.
Sedan Daphnes klass, Deltorna. De lyckades Ă€ndĂ„ klĂ€ upp sig men hon, Daphne, sĂ„g malplacerad ut. Ărligt talat brydde hon sig inte. Detta var oplanerat och hon blev överraskad.
LÀngst bak satt de blyga omegorna. De hade försökt för tillfÀllet men att lÀgga ihop alla deras klÀder kunde inte ens köpa en alfas skor. SÄdan var verkligheten.
Daphne spanade runt i Delta-omrÄdet och letade efter en sÀrskild brunhÄrig man. Sedan fick hon syn pÄ honom. Hennes pappa hade sparat tvÄ platser för sin fru och dotter, han Àlskade dem mycket Àven om han knappt var hemma eftersom han inte tillhörde överklassen och var tvungen att försörja sin familj pÄ nÄgot sÀtt.
"Pappa", hÀlsade hon medan han kramade henne hÄrt.
"Jag har saknat dig, Àlskling", viskade han i hennes öra och hon nickade. De slÀppte taget om varandra och han gick vidare till sin fru och gav henne en lÀtt kyss pÄ lÀpparna.
EfterÄt satte de sig alla ner och började prata om allt de hade missat, det var en sÀllsynt familjestund för dem eftersom de sÀllan var fulltaliga och Daphne inte var lika nÀra sin mamma som hon var med sin pappa. Hon hade alltid varit en pappas flicka och inget skulle Àndra pÄ det.
"Vad vill egentligen Alfa-kungen?", frÄgade Daphne eftersom det hade oroat henne sedan hon kom dit.
"Daphne, jag sa Ät dig att slÀppa det hÀr Àmnet", snÀste hennes mamma.
"Det Àr okej", sa han till sin fru och vÀnde sig sedan till sin dotter, "Han letar efter en partner", viskade hennes pappa till henne.
"Varför bjuda in alla nÀr han förmodligen bara kommer vÀlja frÄn alfaerna?", undrade hon.
"Man kan aldrig veta", ryckte hennes pappa pÄ axlarna och fortsatte prata med hennes mamma i dÀmpade röster. Hon reste sig upp, plötsligt kÀnde hon en stark lust att strÀcka pÄ benen.
Alfa-kungen letar efter en partner? Men varför nu? Han har levt i Ärhundraden, varför skaffade han sig inte en partner för lÀnge sedan?
Hennes tankar flög överallt utom dÀr hon faktiskt var. Varför bekymrade hon sig över nÄgot som inte angick henne?
Kanske var det för att hon i förvÀg tyckte synd om den som han skulle vÀlja som partner. Han var hÀnsynslös, mörk och kunde inte Àlska. De flesta som hade mött honom hade sagt det, naturligtvis hade ingen av dem levt tillrÀckligt lÀnge för att berÀtta hela historien.
Djupt försjunken i sina tankar lÀt hon sina ben ta henne vart de ville. Tills hon stötte pÄ nÄgon, det vill sÀga. Ett högt skrik kom frÄn munnen pÄ personen hon krockade med nÀr vinet i hennes hand spillde över hela hennes vita klÀnning.
Vitt?
Daphnes ögon vidgades nÀr hon insÄg att hon var i Alfa-sektionen. Hur hade hon ens kommit sÄ lÄngt? Hur kunde hon vara sÄ förlorad i sina tankar att hon inte insÄg att hon gick in pÄ förbjudet omrÄde? Var hon i trubbel? à h nej.
"Herregud! Vad Àr det för fel pÄ dig? Kan du inte sÀga förlÄt?", skrek den blonda kvinnan Ät henne med avsikt att dra mer uppmÀrksamhet till dem. Daphne var inte förvÄnad, alfa-blod var precis sÄdana, sökte onödig uppmÀrksamhet.
"FörlÄt?", sa Daphne men det lÀt som en frÄga.
"Ăr du dum i huvudet?", skrek hon igen. Daphne var verkligen förvirrad över hur flickan betedde sig, tydligen var de i samma Ă„ldersgrupp men hon betedde sig som ett barn.
"Jag sa förlÄt, eller hur?", sa hon tyst.
"Svarar du emot?", skrek hon igen, hon sÄg arg ut. "Pappa", skrek hon och en stilig man med en kvinna fast vid honom kom mot dem.
"Var det verkligen nödvÀndigt?", frÄgade Daphne henne, medan den blonda rÀckte ut tungan och började fejka tÄrar. Daphne stirrade pÄ henne i misstro. Hur kunde hon vara sÄ hÀnsynslös?
"Hur vÄgar du?", skrek hennes mamma efter att ha sett sin dotters förstörda klÀnning. "Vet du hur dyr den klÀnningen var, din smutsiga bitch?".
"Pappa, hur ska jag trÀffa alfakungen? Du lovade att han skulle vÀlja mig", sa den unga damen medan hon lÄtsades grÄta. Detta fick Daphne att instinktivt himla med ögonen.
"Rullade du just med ögonen Ät en alfa?", dundrade flickans far, hans ansikte formade en bister min. "Jag ska tala om för dig att jag Àr den framtida svÀrfadern till alfakungen och du Àr i trubbel". Han kallade pÄ nÄgra av sina mÀn och Daphne blev rÀdd för de hotfulla blickarna mÀnnen gav henne. "Ta henne till alfakungen", mannen behöll ett ondskefullt leende pÄ lÀpparna som skrÀmde henne Ànnu mer.
MĂ€nnen slĂ€pade ivĂ€g henne och hennes protestrop kunde höras av festdeltagarna. Ăven hennes förĂ€ldrar. NĂ€r de förde henne in i ett rum, försökte hennes far följa efter henne men det fanns ingen chans att hennes mor skulle lĂ„ta honom gĂ„. Hon var pĂ„ vĂ€g att förlora sin dotter och hon vĂ€grade förlora sin man ocksĂ„. Dessutom hade han ingen chans i strid med alfakungen sĂ„ det var ingen idĂ©.
Vad hade hon gett sig in pÄ under de fÄ minuterna sedan deras ankomst?
Ă andra sidan, det var Daphne vi pratade om, hon var svuren till uppror och handlade alltid impulsivt.
Daphne blev slutligen knuffad in i en lÄng hall och tvingades att knÀböja inför alfakungen, hennes huvud böjt ner av en av mÀnnen sÄ att hon inte skulle ha nÄden att se honom. Hon var inte lika skrÀckslagen som en normal lykan borde vara men det betydde inte att hon inte var rÀdd.
Vem skulle inte vara det?
Detta var alfakungen. Han var kÀnd för att vara hÀnsynslös och oförlÄtande.
"SlÀpp henne", hans röst skickade en rysning lÀngs hennes ryggrad och fick nackhÄren att resa sig. PÄ kommando slÀpptes hon och hon stÀllde sig upp, inte sÀrskilt graciöst. NÄgra sekunder senare gick den alfa som hon "förolÀmpat" in och böjde sitt huvud.
"Ers höghet", hÀlsade han formellt,
Alfakungen vÀnde sig om och Daphne fick Àntligen se hans ansikte. Personen som stod framför henne liknade en gud med sin perfekta kropp och sitt perfekta ansikte. Hans ansikte var skulpterat till perfektion dÄ allt pÄ hans ansikte verkade passa proportionellt. Men det var inte det första som fÄngade Daphnes uppmÀrksamhet. Det var hans strÄlande lila ögon och hur de glimmade.
"Vad kan jag göra för dig, Alfa Roland?", frÄgade alfakungen nÀr han satte sig pÄ sin tron.
"Herre, jag har fört dig denna fÄnge. Hon var oförskÀmd mot min familj och hon spillde medvetet min dotters vin över hennes klÀnning", hans lögn gjorde Daphne rasande, hon kunde tolerera mycket men hon skulle inte lÄta denna man ljuga om henne pÄ detta sÀtt,
"Vad? Nej! Du ljuger om mig", anklagade hon,
"Hur vÄgar du anklaga en alfa för att ljuga. Du Àr inget annat Àn en vÀrdelös delta", skrek han Ät henne men hon stod fast.
"Jag talar sanning och du förnekade det inte heller", log hon triumferande Ät alfas min. Aldrig hade han sett en delta stÄ upp för sig sjÀlv. Han bestÀmde genast att han inte gillade henne, hon var ett hot mot honom.
"Ers höghet, ser ni hur hon talar till mig utan respekt. Detta mÄste vara oacceptabelt", sa Alpha Roland igen, nu desperat att fÄ en reaktion frÄn den tysta kungen som bara hade ögonen fÀsta pÄ Daphne. Han var ocksÄ chockad eftersom det var extremt ovanligt att se en Delta stÄ upp för sig sjÀlv. Han var ocksÄ imponerad över att hon inte brydde sig om att hon talade tillbaka till en alfa rakt framför honom. "Ers höghet", ropade han igen och fick slutligen kungens uppmÀrksamhet.
"Du och dina mÀn kan gÄ. Jag tar hand om henne", sa han till alfahanen. MÀnnen bugade sig, men innan de lÀmnade sa Alpha Roland,
"Min herre, jag hoppas att ni övervÀger min vackra dotter Emilia som en friare för er, jag skulle vara hedrad att ha er i min familj", mÀnnen vÀnde sig om för att gÄ och Daphne kunde inte lÄta bli att himla med ögonen Ät mannens maktbegÀr. Denna handling fÄngade alfakungens uppmÀrksamhet och han roades av hennes eldiga attityd.
Ărligt talat, han hade aldrig riktigt gillat Alpha Roland eftersom han hade en tendens att trycka sin dotter pĂ„ honom. Han gillade inte heller flickan, det visste han redan utan att ens ha mött henne. Ingen avkomma till Alpha Roland skulle bli hans partner.
Alfakungen var djupt försjunken i sina tankar tills nÄgon började nynna. Det var Daphne. Platsen var kusligt tyst och hon ogillade tystnad. Endast de tvÄ var kvar i rummet och spÀnningen verkade öka nÀr han vÀnde sina förtrollande lila ögon mot henne, "Vad heter du?", frÄgade han, hans röst dryp av auktoritet.
"Daphne Rosen", svarade hon. Normalt sett krÀver protokollet att man bugar sig som ett tecken pÄ respekt nÀr man presenterar sig för alfakungen, men Daphne gjorde det inte. För det första var hon inte en för stereotypa beteenden och för det andra skulle hon ÀndÄ dö, vad var poÀngen med att fjÀska för honom?
Trots att hon rakt av hade visat honom respektlöshet, kÀnde han en kÀnsla av... förÀlskelse mot henne? Aldrig hade nÄgon vÄgat visa honom den minsta respektlöshet, men nu nÀr nÄgon faktiskt tog det steget, kÀnde han sig dragen till personen. "Du visade en alfa respektlöshet", konstaterade alfakungen.
"NÄ, hans dotter betedde sig som en bitch. Och jag menar det inte pÄ ett trevligt sÀtt", sa hon utan att bry sig om vem hon stod framför. "Jag rÄkade spilla hennes dryck pÄ henne och hon kallade pÄ sin far efter att jag bad om ursÀkt. Han började prata och jag himlade med ögonen - det Àr mitt fel. Han sa sedan att han Àr alfakungens framtida svÀrfar...", dÀr tappade han henne men hon fortsatte att babbla.
Denna alfa var helt absurd och övermodig, han berÀttade för andra att han skulle para sig med sin dotter. "Hej, lyssnar du pÄ mig?", knÀppte hon med fingrarna framför hans ansikte och han gav henne en frÄgande blick innan han grep tag i hennes hand. För nÄgon sÄ kall, hade han verkligen varma hÀnder.
"Du Àr verkligen respektlös", konstaterade han, vanligtvis skulle han ha varit rasande men överraskande nog var han inte det.
"Det har jag hört förut", svarade hon honom. Detta nyfunna mod hon hade utvecklat skulle sÀkert sÀtta henne i trubbel. Han slÀppte hennes hand och reste sig med en suck och gick till andra Ànden av hallen.
"GÄ, jag tar hand om dig senare sÄ försök inte ens att fly eftersom mina mÀn kommer att hÄlla dig under noggrann uppsikt. Jag har saker att göra". Utan ett ord till lÀmnade Daphne. Alfakungen suckade, inte ens ett tack eller en bugning, han hade just skonat hennes liv. Vem var denna flicka?