Parad med en varulv
Victorias perspektiv
”Maka.” hörde jag honom jämra högt.
I samma ögonblick som jag hörde de orden från honom, kände jag mina ben bli svaga, och jag kunde inte slita blicken från honom. Jag låste ögonen med honom och märkte att färgen på hans ögon blev mörkare, vilket skrämde mig rejält.
Jag försökte flytta blicken från honom, men jag kände mig berusad av den och kunde inte röra mig en tum.
Jag såg att han knöt nävarna och gav ifrån sig ett djurliknande ljud som jag inte kunde förstå eller förklara.
Vi stod där en stund och stirrade på varandra, tills jag såg honom blinka och flytta sig bort från mig.
Snabbt flyttade jag mig bort från honom och gick in i rummet, där jag mötte mannen som log som om något var riktigt roligt.
"Hej, herrn." hälsade jag,
"Kom och sätt dig."
Jag log mot honom innan jag tog platsen bredvid honom.
"Tack för tidigare idag."
"Det var inget, herrn." svarade jag.
Jag kände att någon stirrade på mig bakifrån, och nervöst vände jag mig om, bara för att hitta hans blick på mig. Nervöst vände jag mig om igen och tog ett djupt andetag.
"Möt min son, Eric. Eric, möt Victoria, den unga damen som räddade mitt liv."
Den unge mannen lämnade dörren och gick fram till oss men sa inte ett ord, utan fortsatte bara att stirra på mig, och han dolde det inte.
"Trevligt att träffas." Jag log mot honom och sträckte fram handen för en handskakning, men han ignorerade mig, vilket fick mig att klumpigt dra tillbaka handen och le mot hans far.
"Jag kom bara tillbaka för att kolla till dig och ska nu gå." Jag sa de orden och reste mig snabbt upp, önskade att jag kunde försvinna.
"Är du rädd för min son?" frågade den gamle mannen när han märkte att jag hade bråttom att lämna.
"Naturligtvis inte." skrattade jag nervöst.
"Det borde du vara." en grov och dominant röst hördes bakom mig.
När jag hörde tonen i hans röst, kände jag mig kall och en rysning gick genom min kropp och mina ben skakade av rädsla.
"Sluta skrämma henne, Eric," varnade hans far.
"Jag måste gå, herrn." Jag hann inte ens säga orden innan jag sprang ut ur rummet.
I samma ögonblick som jag lämnade rummet, släppte jag en andedräkt jag inte visste att jag höll.
Vad i helvete var det där? Varför agerade jag så där, i samma ögonblick som jag mötte honom? Denna mystiska man agerade som någon med andliga krafter eller något ovanligt.
Jag skakade på huvudet, förvirrad, och lämnade sjukhuset.
När jag kom hem var min rumskompis redan hemma.
"Hur mår han?" frågade hon,
"Han mår bra," svarade jag.
"Är det någon där med honom?" frågade hon, oroligt. Detta var en sak jag älskade med Sonia. Hon var alltid bekymrad över alla.
"Sluta oroa dig, hans son var där." när jag nämnde hans son, kände jag min kropp skaka och jag mindes allt som hände på sjukhuset.
"Är allt okej?" frågade Sonia,
"Något konstigt hände på sjukhuset." mumlade jag.
"Berätta." krävde hon.
Jag förklarade allt som hände på sjukhuset och Sonia höll sig tyst hela tiden.
"Du sa att han kallade dig maka?". Hon frågade,
"Ja." svarade jag.
"Fan!" utbrast Sonia högt och tog fram sin laptop.
"Vad är det?" frågade jag, medan jag flyttade närmare henne för att se vad hon skrev på sin laptop.
"Vicky, du har just träffat en varulv."
"Vad menar du med att jag just träffat en varulv?" frågade jag förvirrad.
"Titta på detta." hon räckte mig sin laptop och det jag läste förvånade mig.
"Det kan inte vara möjligt. Jag trodde att varulvar bara fanns i filmer och berättelser." mumlade jag, chockad.
"De är verkliga Vicky, de är jävligt verkliga. Och du är en maka till en." hon lät chockad men också glad.
"Stopp där, vad menar du?" frågade jag, förvirrad.
"Du är hans maka, mer som en själsfrände, det är därför han kallade dig maka när han såg dig."
"Aldrig." skrek jag,
"Aldrig vad?" frågade Sonia med höjda ögonbryn.
"Jag kan inte vara hans maka, jag känner inte honom, och som det ser ut, är det uppenbart att han inte gillar mig."
"Hur vet du det?" frågade Sonia, misstroget.
"Hans agerande mot mig sa allt."
Sonia himlade med ögonen åt mig och reste sig upp.
"De flesta varulvar skulle offra sina liv för sina makor. Så stark är bandet mellan er två." Sonia stod framför mig med en allvarlig blick,
Jag stönade, frustrerad, innan jag talade upp. "Kanske hörde jag honom fel."
"Nej, det gjorde du inte. Du vill bara inte acceptera det. Du är maka till en varulv. Herregud, han kan till och med vara en alfa!" Sonia utbrast lyckligt.
Jag himlade med ögonen åt hennes ord och undrade varför hon var så glad för min skull.
"Vet du vad det innebär att vara maka till en alfa?" frågade hon upphetsat.
"Jag föredrar att inte veta." Jag reste mig snabbt från sängen och gick till badrummet, satte på duschen och stod under den, medan mina tankar vandrade till honom.
Jag kunde fortfarande minnas hans vackra gröna ögon och hur mörka de blev när vi låste ögonen med varandra.
"Sluta tänka på honom, sluta." uppmanade jag mig själv innan jag lämnade duschen.
När jag kom in i rummet satt Sonia fortfarande upptagen med att skriva på sin dator.
"Du måste komma och se det här." Sonia vinkade åt mig att komma och sätta mig bredvid henne.
"Jag vill inte," mumlade jag.
Hon hoppade ur sängen och ställde sig framför mig. "Du måste bli märkt av din partner," uttryckte hon med ett stort leende på läpparna.
"Och vad innebär det?" frågade jag, förvirrad.
"Han måste märka dig på halsen under sex för att göra anspråk på dig," sa Sonia med ett djävulskt leende.
"Vad i helvete!" skrek jag.
"Varför skriker du?"
"Jag klarar inte av allt det här," sa jag till henne och satte mig på sängen.
"Du måste, och vet du att de är väldigt beskyddande om sina partners," fortsatte hon.
"Kan du vara snäll och sluta."
"Det viktigaste är att du kommer att gå igenom en period som kallas värmeperioden," lade hon till exalterat.
"Kan du vara snäll och sluta," skrek jag argt och satte mina händer över öronen.
Hon märkte att jag var arg och släppte ämnet för tillfället, men jag visste att hon definitivt skulle ta upp det igen vid ett annat tillfälle.
Hon suckade mjukt och gick tillbaka till sängen.
"Förlåt," bad hon om ursäkt.
"Det är okej, jag är inte arg på dig," sa jag till henne med ett leende, som hon besvarade innan hon återgick till sin dator.
Vi tittade tyst på några filmer hela dagen och somnade till slut.
Nästa dag!
"Sonia, kan du ge dig, jag är inte redo att lyssna."
"Lyssna, din partner är en av de rikaste ungkarlarna i det här landet, han har flera företag under sig," sa Sonia med så mycket entusiasm.
"Hur vet du det här?" frågade jag misstroget.
"Tja, du sa att hans namn var Eric, och jag kollade upp rika killar som heter Eric och hittade honom lätt," sa hon upphetsat.
"Det är löjligt," sa jag irriterat. Jag var trött på hennes babbel.
"Skojar du, vännen? Du är ju rik," fnittrade hon glatt.
"Sluta med det här nonsens, och hur fick du den här informationen?" frågade jag medan jag stirrade på henne.
"Jag gjorde min research om honom igår kväll," sa hon med ett stort leende.
"Du menar att du var vaken hela natten," frågade jag chockat.
"Det var värt det," svarade hon med ett stort grin.
"Jösses, du är något annat," sa jag och gick för att ta en dusch.
Vi skulle gå på en jobbintervju den här morgonen på en populär BDSM-klubb. En vän till oss hade berättat att de sökte bartenders och att lönen var bra.
Vi klädde oss och lämnade lägenheten, men Sonia fortsatte att prata om Eric. Det verkade som om hon visste mer om honom än jag gjorde, trots att hon aldrig hade träffat honom.
Vi kom till klubben och blev ombedda att sitta och vänta på chefen.
Några minuter senare blev jag kallad in för min intervju.
Efter intervjun blev vi tillsagda att vänta, att de skulle kontakta oss och meddela resultatet av intervjun.
"Jag tror att jag gjorde bra ifrån mig," sa jag till Sonia.
"Det kan jag säga om mig själv också," svarade Sonia, och vi skrattade båda och gick hem.
Vi var hemma och tittade på en film när Sonias telefon ringde. Hon pratade med personen ett tag innan hon avslutade samtalet. Jag var på väg att fråga henne vem det var som ringde, men då ringde min telefon.
"Jag tror att de ringer dig."
"Vem?" frågade jag.
"Ta upp först."
Jag svarade och insåg att det var från BDSM-klubben. De hade accepterat mig och bad mig att börja redan nästa dag eftersom det skulle vara en stor fest då. Exalterad tackade jag och avslutade samtalet.
"Det verkar som om vi båda har fått jobbet," fnittrade jag glatt.
"Jag visste att vi skulle klara det," sa Sonia med ett stort och stolt leende på läpparna.
"Vi borde fira," sa jag och gick för att hämta drycker.
Men när jag kollade i kylen var alla drycker slut.
Jag vände mig om och såg att Sonia låtsades vara upptagen med sin telefon.
Argt ställde jag mig framför henne med armarna i kors.
"Sonia!"
"Ja," svarade hon utan att möta min blick.
"Var är dryckerna?" frågade jag med höjda ögonbryn.
"Åh, det," mumlade hon.
"Ja," svarade jag.
"Jag drack upp allt igår kväll," viskade hon.
"Seriöst?" frågade jag och satte mig på sängen.
Hon ignorerade mig och fortsatte att skriva på sin dator.
Jag gav henne en hård och arg blick innan jag tittade bort.
Resten av dagen var händelselös, och jag kunde knappt vänta tills morgondagen skulle komma.
Senare på kvällen nästa dag gick Sonia och jag till klubben. Vi blev visade runt i klubben och introducerade för all personal. Vi fick en uniform bestående av en svart kort kjol och en vit T-shirt.
Vi bytte om till våra uniformer och förberedde oss för arbete.
Jag tittade på Sonia och märkte hur avslappnad hon var, och undrade hur hon kunde vara så avslappnad i en situation som denna.
Vi skulle träffa en massa rika män och kvinnor ikväll, och av någon konstig anledning kände jag mig nervös och rädd.
Sonia blev tilldelad bar 3 medan jag blev tilldelad bar 2.
Nervöst tog jag ett djupt andetag och började jobba.