Kapitel 3 Två blodiga incidenter
Edward höll på att runka!
Han hade lämnat mig för att onanera till en bild på Anne!
Jag kunde inte avgöra om jag var mer generad för min egen skull eller om jag försökte rädda Edwards värdighet, men något fick mig att gömma mig bakom dörren. Snart hörde jag några ganska suggestiva ljud komma från garderoben.
Stående där barfota, kände jag en rysning genom kroppen som frös mig på plats som om jag var under en besvärjelse.
Jag hörde Edward ta några näsdukar, och trodde att han var klar, men nej, han var på väg att börja om igen.
Mitt hjärta krossades; den här gången gjorde det verkligen ont. Varje stön från Edward kändes som en dolk i mitt bröst.
Jag gick tillbaka till mitt rum och stängde dörren, försökte stänga ute världen. Tystnaden var öronbedövande, med endast mitt hjärtslag som dånade i mina öron. Tårar strömmade nerför mitt ansikte och suddade ut min syn.
Jag satt på sängkanten, kände mig fullständigt besegrad, tårarna flödade fritt, fyllda av besvikelse och ilska mot Edward. Jag spelade upp alla Edwards konstiga beteenden i mitt huvud. Mitt hjärta kändes som om det höll på att bli uppskuret, smärtan sköljde över mig som en våg. Jag torkade bort mina tårar, fast besluten att inte bara sitta där. Jag behövde hitta bevis på hans svek.
Först då kunde jag få mer tillgångar i skilsmässan! Ärligt talat, det handlade inte om pengarna, men jag ville inte att Anne skulle få en krona av det! Jag tvättade snabbt mitt ansikte och lade på lite smink; jag var tvungen att komma till sjukhuset innan Edward gjorde det.
Jag gick in i sjukhusrummet, och där var Anne, klistrad vid sin telefon, såg ut som om hon inte brydde sig ett dugg om världen. Hon verkade okej, men när hon såg mig förändrades hennes uttryck.
"Diana, vad gör du här?"
Anne kallade mig alltid vid mitt namn. Jag brukade tro att det var ett tecken på vår närhet, men nu ser jag att det är för att hon inte stod ut med att kalla mig "Mrs. Howard."
"Anne, mår du bra?" frågade jag, försökte låta avslappnad.
Anne tittade upp, hennes ansikte blev rött, gnuggade sitt ansikte mot min handflata och gav mig sedan ett blygt leende. "Edward är så jobbig, jag sa till honom att inte berätta för dig, jag ville inte att du skulle oroa dig." Hennes röst var mjuk, som en kattunges spinnande.
"Vill du ha något att äta?" frågade jag.
"Jag vill ha ett äpple." Hennes ögon lyste upp som ett barns på julafton. Hon fortsatte att bete sig gulligt, höll handen över hjärtat och såg surt på mig.
"Okej, jag ska skala ett åt dig." Jag nickade, tog en fruktkniv och började skala äpplet, bladet gjorde ett krispigt ljud när det skar genom skalet.
Innan jag kom till sjukhuset var jag helt inställd på att hitta bevis på Edwards otrohet och ville inte vara snäll mot Anne. Men när jag hörde henne prata med mig så där, och tänkte på vårt förflutna, kunde jag inte låta bli att mjukna.
Trots allt brydde jag mig om Anne. Vi bodde tillsammans i fyra år, och jag behandlade henne väl; vad jag än hade, hade hon också. Hon kunde ta vad hon ville från mitt rum.
Om Anne verkligen hade varit otrogen, skulle det vara som att sticka mig i ryggen, rakt under min näsa. "Du är så snäll mot mig." Anne tittade på mig, log, hennes ögon glittrade.
"Såklart, jag är din svägerska." Jag skar äpplet i små bitar och räckte dem till henne, "Här, prova."
Anne tog en tugga, hennes ansikte lyste upp med ett nöjt leende. "Så sött! Bara Diana kan skala äpplen så här bra."
Hon åt äpplet medan hon visade mig foton på sin telefon. "Titta på de här bilderna jag just tog, är de inte fina?" På bilderna såg Anne rosig och frisk ut under skönhetsfiltret, mer som någon som låtsas vara sjuk än en verklig patient.
Anne fortsatte att bläddra igenom sina foton, visade mig varje. "Edward är så dålig," sa hon och såg surt ut. "Jag skickade dessa till honom, och allt han sa var 'fin.'"
Plötsligt slog det mig – Edward måste ha tittat på dessa foton när han onanerade. Jag kastade en blick på deras chattlogg, och Edwards svar var så ömma.
Anne: [Ser jag bra ut?]
Edward: [Ja, det gör du.]
Anne: [Edward, varför är du inte här än?]
Edward: [Jag är på väg.]
Anne: [Vilken tycker du ser bäst ut?]
Edward: [Den andra.]
Edwards meddelanden till Anne var mycket mer frekventa och ömma än något han någonsin skickat till mig. Hur hade jag kunnat missa detta?
"Han är upptagen," mumlade jag, förlorad i tankar.
Just då svängde dörren upp.
"Diana, vad gör du här?" röt Edward.
"Edward! Du är här!" Annes röst var full av glädje.
Deras röster överlappade, och innan jag visste ordet av hade Edward släpat ut mig ur rummet. Min axel slog i dörrkarmen, och jag bet mig i läppen för att inte gråta. I korridoren kavlade Edward upp ärmarna och talade långsamt men allvarligt, "Vad är det med dig idag?"
"Jag kom för att se Anne. Jag var orolig. Eftersom du är här, går jag," sa jag.
"Vad förväntade du dig att hitta? Jag sa ju att det bara är hennes gamla tillstånd," snäste Edward.
"Varför är du så orolig över att jag är här? Är du..." började jag, men mina ord avbröts av Annes höga rop inifrån rummet.
"Edward!" Annes rop fick Edward att hoppa som om han blivit elektrifierad. Han rusade tillbaka in i rummet, och jag grep instinktivt tag i hans ärm. "Älskling, då ska jag..."
Edward avbröt mig, "Okej, vi pratar om detta hemma. Jag måste stanna här för att ta hand om Anne."
Hans ängsliga uttryck lämnade mig för ett ögonblick förstummad, och jag glömde att släppa taget. Edward ryckte sin arm, och manschettknappen skrapade min tumnagel. Smärtan fick mig att snabbt släppa taget, och jag tittade ner och såg att min nagelbädd var en blodig röra.
Men Edwards ögon var bara på Anne.
Jag såg honom pyssla om en annan kvinna, och kände hur mina tjugo år av beundran föll samman bit för bit.
Smärtan i min tumme tilltog, och när jag tittade på den trasiga nageln kände jag en våg av obehag.
Trots detta bestämde jag mig för att gå till akuten själv. Lukten av desinfektionsmedel var stark, och folk skyndade omkring, alla upptagna med sina egna problem. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mig.
Efter en lång väntan blev jag äntligen kallad in till akutrummet. Läkaren undersökte min hand noggrant och rynkade pannan lätt. "Det här kommer att behöva en mindre operation. Det är bäst om någon är här med dig."
"Jag klarar det själv," sa jag och försökte hålla mig lugn men kände mig lite nervös inombords.
"Du är väldigt modig, men du kommer att behöva vård efter operationen," sa läkaren försiktigt, som om han uppmuntrade mig.
Jag nickade, men mina tankar var på Edward. Skulle han komma? Jag tog fram telefonen och ringde hans nummer, bara för att höra den kalla upptaget-tonen.
En våg av besvikelse sköljde över mig, men jag visste att jag inte kunde tveka längre.
"Jag går till operationssalen själv," sa jag bestämt till läkaren.
"Okej, låt oss fortsätta." Läkaren log svagt, som om han uppskattade mitt mod.
Utanför operationssalen tog jag ett djupt andetag, mitt hjärta bultade. Sjuksköterskan öppnade dörren och signalerade att jag skulle gå in. Operationssalen var starkt upplyst, instrumenten var prydligt ordnade, och luften fylldes av lukten av desinfektionsmedel.
"Slappna av, operationen kommer att vara över snart," sa läkaren bredvid mig, hans ton var mild. Jag nickade och försökte slappna av.
När operationen började kände jag mig lite spänd, men läkaren tröstade mig, "Du är väldigt modig, fortsätt så."
När operationen fortskred stängde jag ögonen och upprepade tyst för mig själv, 'Allt kommer att bli bra.'