Kapitel 1 - Varför jag?
Alyssa
Jag sitter på mitt kontor och försöker se till att jag får allt mitt arbete gjort så att min chef inte har någon anledning att hålla mig kvar sent. Mitt kontor ligger intill min chef, herr Sutton. Han gillar att ha mig nära när han behöver mig. Dörren måste vara öppen om han inte är i ett samtal eller har kvinnligt besök på sitt kontor. Tack och lov verkar väggarna vara ljudisolerade eftersom jag vet vad han gör där inne med alla dessa kvinnor. Han är lite av en kontrollfreak.
Dörren mellan oss öppnas plötsligt. Jag suckar och förbereder mig för vad han vill. Han är extremt krävande. Han är också en arrogant, dryg, hjärtlös skitstövel. Jag stannar bara för att jag gillar mitt jobb och lönen är bra.
"Alyssa, kom in på mitt kontor." Han kräver, utan någon känsla i rösten.
Jag nickar, "Ja, herrn."
Han försvinner tillbaka in i sitt. Jag suckar, reser mig och går in. Jag stannar framför hans skrivbord och väntar på att han ska tala. Jag vet bättre än att öppna munnen innan han gör det. Han lutar sig tillbaka i sin stol och ser på mig med sina vackra bruna ögon. Ja, han är en skitstövel, men han är också så förbaskat snygg. Lång, muskulös med vackra djupbruna ögon och svart hår. Hans käklinje är perfekt skulpterad, och han har ett charmigt leende, men det ser vi inte mycket av. Jag hatar att erkänna att han är så förbaskat snygg. Jag har ögon, dock. Han är en av de där männen som, när du går förbi, kan du inte låta bli att ta en andra titt på honom. Han drar in dig och får dig att glömma hur man andas för en sekund. Jag är inte förtjust i honom; det skulle vara för kliché, men jag kan inte förneka att han ser ut som en grekisk gud.
Sättet han stirrar på mig gör mig obekväm. Jag förstår inte varför han tittar på mig på det sättet. Han har aldrig ägnat mig så mycket uppmärksamhet under det år jag har arbetat här.
Jag är nervös. Mitt huvud sjunker, mina ögon på golvet. Jag kunde inte stå ut med den intensiva ögonkontakten längre.
"Ögonen upp och på mig." Han befaller.
Ett litet pip faller från mina läppar, och jag lyfter snabbt huvudet för att titta tillbaka på honom.
"Vad gör du i helgen?" frågar han.
Jättebra, han kommer att få mig att jobba i helgen. Jag har inga planer och hatar att jobba på helgen, men jag får dubbel lön om jag gör det. Han är kanske en skitstövel, men han ser till att hans personal får bra betalt.
"Ingenting, herrn. Behöver du något av mig?"
Han ställer sig upp och kommer runt för att luta sig mot framsidan av sitt skrivbord.
"Ja. Jag behöver att du är min dejt."
"D-d-din vad?" stammar jag fram.
Han måste skoja, eller hur?
"Min dejt. Jag har ett familjebröllop att gå på i helgen. Jag är trött på att folk frågar när jag ska slå mig ner och så vidare. Så du kommer som min dejt och låtsas vara min flickvän för helgen." säger han, självsäkert promenerande mot mig.
"Nej. Du har gott om kvinnor. Fråga någon av dem." utbrister jag.
Han kliver närmare mig, bara några centimeter mellan våra kroppar. Jag kan känna värmen från hans andedräkt fläkta mitt ansikte.
"Ingen av dem är lämpliga. Ingen skulle tro att de är min flickvän. Du, å andra sidan, är mer reserverad och skulle vara någon min familj skulle godkänna." svarar han.
Jag skakar på huvudet, "Jag tänker inte vara din dejt, herr Sutton. Jag gillar inte att ljuga för folk."
Jag försöker vara bestämd, men sättet han ser ner på mig eftersom jag är några centimeter kortare än hans nästan två meter långa kropp gör det svårt för mig. Jag sväljer hårt.
"Ja, det kommer du," säger han bestämt.
"Du kan inte tvinga mig att vara din dejt! Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra utanför jobbet," fräser jag.
Han skrattar mörkt, "Vem visste att du hade en tuff sida, fröken Corbet? Men du kommer med mig i helgen, annars kommer du inte på måndag."
Han kan inte mena allvar just nu.
Jag placerar min hand på höften och blänger på honom, "Du kan inte göra så. Du kan inte hota med att sparka mig bara för att jag inte gör som du säger."
Han ler hånfullt och minskar avståndet mellan våra kroppar. Jag kippar efter andan eftersom han aldrig har varit så nära mig. Han luktar lika bra som han ser ut. Jag klarar inte av detta.
"Jo, det kan jag. Jag gjorde precis det. Valet är ditt. Du har tills slutet av dagen att bestämma dig, fröken Corbet," säger han och går tillbaka till sitt skrivbord, koncentrerad på sitt arbete.
Jag står där i chock, vet inte vad jag ska säga.
"Du kan gå nu, fröken Corbet. Lämna dörren öppen."
Han tittar inte ens upp på mig. Jag stönar av frustration och stormar tillbaka till mitt kontor. Jag hör honom skratta bakom mig. Jag vill inget hellre än att smälla igen dörren bakom mig, men det skulle bara göra saker värre för mig. Han kan inte göra så här! Han kan väl inte hota mitt jobb, eller?
Jag stönar och sätter mig ner på min stol.
Jag förstår inte varför han behöver att jag följer med honom. Jag har sett kvinnorna som kommer in och ut från hans kontor. De är vackra. Jag är säker på att vilken som helst av dem kan spela flickvän för en dag. Jag är inget i jämförelse med dem. Jag är en vanlig tjej, inget speciellt. Jag är inte hans leksak att göra som han vill med.
Jag suckar och koncentrerar mig på arbetet. Jag behöver inte att den här dagen varar längre. Jag har inte råd att inte jobba. Jag sparar för att köpa ett eget ställe istället för att hyra. Jag vill också resa, och det här jobbet är perfekt för att tjäna tillräckligt för att göra de sakerna. Men är det verkligen värt att ge efter för hans krav för allt detta?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har bara två timmar på mig att bestämma eftersom det är då min arbetsdag slutar. Det är onsdag, så han ger mig inte mycket tid. Varför vänta till sista minuten? Jag undrar om hans ursprungliga dejt kanske drog sig ur i sista minuten, och jag var den närmaste att ersätta henne. Hur som helst, jag gillar det inte!
Jag är van vid att han är otrevlig och bossig, kräver att jag gör saker när det gäller jobbet, men det här är helt annorlunda. Det är mycket, även för en natt. Tänk om folk jag jobbar med får reda på det? Det sista jag vill eller behöver är att folk tror att jag ligger med chefen. Jag kommer bli känd som kontorets slampa, en titel jag inte vill ha. Ingen vill ha den titeln. Hur vågar han sätta mig i en sådan position? Det finns andra kvinnor som jobbar här med mig som gärna skulle låtsas vara med honom och hoppa i säng med honom om de fick chansen. Han är en populär man, men han verkar aldrig blanda business med nöje, vilket är ett bra sätt att gå.
Jag lägger mitt huvud på skrivbordet och stönar för mig själv. Jag svär, om det inte vore för otur skulle jag inte ha någon tur alls.