♥ Kapitel 5 ♥
Yara Blake.
18:10 '' Yaras Hus. '' Eldoria.
Efter att ha duschat klär jag mig snabbt och tar på mig en enkel men bekväm outfit. Jag går försiktigt nerför trappan och känner kylans kyla i golvet mot mina bara fötter. Så snart jag når sista steget öppnas ytterdörren med en smäll och avslöjar Ronan. Han ger mig en kall blick, och hans första ord, som vanligt, är fulla av otålighet.
''Är middagen klar?'' frågar han, utan ett spår av tillgivenhet i rösten. ''Jag är utsvulten.''
Jag nickar snabbt och försöker undvika någon form av konfrontation.
''J-Ja, den är klar. Jag gjorde den tidigare, men den måste vara kall nu... Varför tar du inte en dusch medan jag värmer upp den?'' Min röst är skakig, och innan jag vet ordet av, tittar jag bort.
Hans blick är genomträngande—den typen av blick som får mig att känna mig liten och obetydlig. Han ser på mig med förakt innan han exploderar av ilska.
''Du vet att jag kommer vid den här tiden, och du har inte värmt upp maten än?'' Hans röst höjs, fylld med frustration. Vad höll du på med? Du är värdelös!
Han går förbi mig, stöter till min axel, och går mot sovrummet. Jag känner tårarna börja bildas, men jag sväljer dem och kämpar för att hålla kontrollen. Jag försöker skjuta undan tankarna som plågar mig, men det är ingen idé. Frågorna jag alltid ställer mig själv kommer tillbaka med full kraft.
Varför är han så här? Varför gick han med på att gifta sig med mig om han inte ens respekterar mig? Och varför måste jag gå igenom allt detta? Jag hatar vad mina föräldrar gjorde, de tog ifrån mig chansen att vara fri och välja min egen väg. Mitt liv har alltid bestämts av andra.
När dessa frågor förtär mig, känner jag en tår rinna nerför min kind, men jag torkar snabbt bort den. Jag vill inte ge honom tillfredsställelsen att se mig gråta. Jag går in i köket och börjar värma upp maten. Mina rörelser är mekaniska, och mitt sinne är långt borta.
Precis när jag är klar, kommer Ronan in i köket. Han har bytt sin kostym mot bekväma kläder, men hans hållning är fortfarande stel och skrämmande. Han sätter sig vid bordet utan att titta på mig.
''Servera mig snart.'' beordrar han bryskt.
Jag gör som han säger, placerar tallriken framför honom, mina händer skakar lite. När han börjar äta känner jag en våg av rädsla skölja över mig. Jag måste prata med honom, men rädslan för hans reaktion paralyserar mig i några sekunder. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mod.
''Jag har blivit accepterad som tjänsteflicka på herr Darkmores herrgård.'' säger jag, och försöker hålla rösten stadig.
Ronan tittar upp från sin tallrik och stirrar kallt på mig, hans ögon smalnar.
”När börjar det?” frågar han, med förakt i rösten.
''På söndag kväll...'' börjar jag förklara, men känner hur min röst sviktar. ''J-Jag måste tillbringa veckan där. Jag kommer inte hem förrän på fredag kväll.''
Så snart jag har avslutat meningen slår han så hårt i bordet att tallrikarna faller till golvet, ljudet skrämmer mig. Hela min kropp skakar när han reser sig, hans blick nu fylld med en intensiv, nästan galen ilska.
''Jag tillåter det inte! Du ska inte bo i någons hus, Yara!'' skriker han, hans röst ekar genom köket.
Jag blev förskräckt, och glimten av ilska i hans ögon skrämmer mig. Jag måste vara stark, jag måste försöka argumentera, så jag viskar, min röst nästan brister.
''L-Lönen är bra... Det är femton tusen dollar... Jag vill kunna hjälpa dig."
För ett ögonblick höjer han hakan, och jag ser girigheten blixtra till i hans ögon. Leendet som formas på hans läppar är grymt, och han ser på mig som om han redan har bestämt sig.
''Ja, med så mycket pengar är det värt det. Jag låter dig gå,'' säger han, hans röst nu lugnare men fortfarande med en farlig underton.
Han går runt bordet, närmar sig mig med långsamma steg, varje steg ökar min rädsla. När han till slut stannar framför mig, greppar han mina axlar hårt. Smärtan är omedelbar, och ett stön undslipper mina läppar.
''Jag ska säga dig en sak,'' säger han, hans ögon fulla av galenskap. ''Om jag hör att du har gett någon man moraliska lektioner, kommer du att ångra det."
''Du gör mig illa, Ronan.'' viskar jag, försöker att inte visa rädslan.
Han klämmer mina axlar ännu hårdare, och jag känner hur min kropp krymper av smärta.
''Hörde du vad jag sa?'' skriker han, hans ansikte nu nära mitt. ''Om jag får reda på att du har smitit från någon man, kommer jag att få dig att lida. Hörde du mig, Yara?"
Jag nickade bara, oförmögen att tala, rädslan helt förlamande mig. Jag känner mitt hjärta slå så snabbt att det känns som om det ska sprängas ur bröstet. Han släpper mina axlar, men innan han drar sig tillbaka kysser han mig på läpparna - en lång, obekväm kyss.
''Duktig flicka.'' viskar han med ett sadistiskt leende innan han lämnar köket, lämnar mig paralyserad.
Mina händer skakar när jag försöker bearbeta vad som just hänt. Jag känner tårarna välla upp, men den här gången kan jag inte hålla dem tillbaka. De rinner nerför mitt ansikte, bärande på vikten av förnedringen jag just har utstått. Jag känner mig liten och trasig, som tallrikarna som nu ligger utspridda på golvet. Jag tittar på skärvorna, och med en tung suck böjer jag mig ner för att börja plocka upp dem. Varje bit jag plockar upp verkar skära in i min själ, och smärtan av att veta att jag inte har någon att prata med äter upp mig.
En känsla av ensamhet omsluter mig, vilket gör atmosfären ännu mer kvävande. Jag avslutar att plocka upp bitarna, noggrant rengör golvet. Jag ställer undan resten av maten och diskar. Ljudet av rinnande vatten är det enda som fyller den tryckande tystnaden i köket. När allt är rent och snyggt stänger jag av ljuset, låter mörkret ta över.
Jag går in i vardagsrummet och ser Ronan ligga på soffan, tittandes på en match på TV. Han verkar omedveten om vad som just hänt, som om inget annat spelar någon roll för honom än den där matchen. Jag säger ingenting, jag bara går förbi honom i tystnad, min kropp utmattad och mitt sinne ännu mer så. Jag går långsamt uppför trappan, varje steg känns som en extra vikt på mina axlar.
Så snart jag kommer in i rummet går jag direkt till sängen. Jag lägger mig ner, önskande att sömnen ska ta mig bort från allt detta, om så bara för några timmar. Men den fysiska och emotionella utmattningen är så stor att tårarna kommer igen, och allt jag kan göra är att låta dem falla, hoppandes att morgondagen ska ge lite hopp.