♥ Kapitel 4 ♥
Yara Blake.
14:00 ''Företag.'' Eldoria.
Fredag.
Så fort jag lämnar rummet följer jag efter Amelia nerför den långa korridoren, försöker bearbeta allt som just hänt. Mina steg är fortfarande tveksamma, som om någon när som helst ska ropa tillbaka mig och säga att allt var ett misstag. Men Amelia håller ett stadigt tempo och leder mig in i ett mindre rum där hon äntligen vänder sig mot mig.
''Jag ska förklara för dig hur saker och ting fungerar i Mr. Darkmores herrgård,'' börjar hon med en klar, professionell röst. ''Så snart du anländer på söndag kväll kommer huvudhushållerskan, Mrs. Thompson, att tilldela dig det jobb som bäst matchar dina färdigheter. Om du är bättre i köket kommer du förmodligen att ansvara för att förbereda måltider. Om du är bättre på städning kommer du att bli tilldelad det.''
Jag nickar och försöker ta in all information. Amelia fortsätter:
''Lönen kommer att vara femton tusen dollar i månaden, med alla levnadskostnader och mat inkluderade. Du kommer att ha två lediga dagar i veckan, vilket blir lördagar och söndagar. På de andra dagarna kommer du att stå till husets förfogande.''
Femton tusen dollar i månaden? Mina ögon vidgas av siffran. Det är mer än jag någonsin kunnat föreställa mig att tjäna på ett jobb som detta. Jag försöker hålla mig lugn, men inombords är jag överlycklig. Det här kommer inte bara att lösa mina ekonomiska problem, utan det kommer också att ge mig en chans att undkomma, åtminstone tillfälligt, från Ronan och hans kvävande kontroll.
''Okej,'' säger jag, fortfarande lite omtumlad. ''Jag förstår.''
''Bra,'' avslutar Amelia och räcker mig ett kort med adressen till herrgården och några instruktioner. ''Det här är adressen. Var snäll och kom inte för sent på söndag kväll. Punktlighet är mycket viktigt för Mr. Darkmore.''
''Ja, självklart. Jag kommer att vara där.''
Amelia ger mig ett litet leende, en av de få stunder när hennes professionellt neutrala ansikte verkar slappna av.
''Lycka till, Yara. Jag är säker på att du kommer att göra ett bra jobb.''
Jag tackar henne och säger adjö, lämnar byggnaden fortfarande lite otrolig över allt som hänt. När jag väntar på taxin kan jag inte låta bli att märka ett leende som formar sig på mitt ansikte. Äntligen, efter så lång tid, verkar en chans till frihet möjlig. En chans att komma bort från Ronan, om så bara för några dagar i veckan. Detta kan ge mig det utrymme jag behöver för att andas, tänka och vara mig själv.
När jag sätter mig i taxin känns mitt hjärta lätt, som det inte gjort på länge, men det är något jag inte kan få ur huvudet. Varför tittade Darkmore-bröderna på mig sådär? Och varför, hur obekvämt det än var, kände jag mig… attraherad av dem? Jag hade aldrig blivit sedd med sådan intensitet av så vackra män. Det är minst sagt förvirrande.
Jag tar ett djupt andetag och försöker fortfarande bearbeta allt som har hänt. Jag tittar ut över vår vackra stad, Eldoria. Med sina enorma moderna byggnader och breda gator breder den ut sig framför mig när bilen kör bort från byggnaden. Jag fortsätter att observera den snabbt förbiilande omgivningen. Träden som pryder trottoarerna är slående vackra och skänker lite grönska till betongen. Skyskraporna sträcker sig mot himlen med sina imponerande strukturer och reflekterar solskenet i sina spegelblanka fönster, som om de ville tävla med molnen.
Eldoria är en livfull stad full av liv, där gammalt och nytt möts på ett unikt sätt. Moderniteten i byggnaderna blandas med elegansen i de gamla, vilket skapar ett landskap som aldrig slutar fascinera mig. Bilar och människor rör sig i perfekt synk på de breda gatorna, där livet aldrig verkar stanna upp. Allt här är storslaget, från de oändliga avenyerna till trafikljusen som lyser starkt och styr den ständiga trafiken. Butikerna som säljer godis, kläder och alla deras varianter är vackra.
Jag har aldrig kunnat shoppa själv, och jag har aldrig kunnat njuta av stadens atmosfär. Men jag hoppas att genom att arbeta på Darkmore-brödernas herrgård kan jag få lite frihet att lära känna min stad bättre.
Jag är hemma på nolltid, men mina tankar är fortfarande förlorade i vad som komma skall. Jag tar pengarna ur min väska och betalar chauffören, tackar honom innan jag kliver ur bilen. Sedan går jag in i mitt hus och släpper min väska på soffan, som jag alltid gör, men idag känns det annorlunda. Det finns en lätthet i mig, ett hopp jag inte känt på länge.
Jag går till köket och minns att Ronan kommer att vara här om några timmar, och som alltid kommer han vilja ha middagen klar. Klockan är bara tre på eftermiddagen, men jag gillar att ha allt färdigt i förväg för att undvika klagomål. Jag börjar förbereda ingredienserna, men mina tankar är fortfarande någon annanstans.
Hur ska jag berätta för Ronan om det nya jobbet? Han har aldrig gillat idén att jag arbetar utanför hemmet, än mindre på heltid och bor i ett annat hus under veckan. Själva tanken på att försöka övertyga honom ger mig rysningar, men jag vet att jag måste vara bestämd. Detta är en möjlighet jag inte kan missa.
Jag fortsätter att hacka grönsakerna och försöker fokusera på uppgiften, men mina tankar återvänder ständigt till Darkmore-bröderna. Sättet de tittade på mig, som om de kunde se något inom mig som jag själv inte visste, och Damiens leende, hur diskret det än var, verkade ha en dold mening, något jag inte kunde tyda.
Jag tar ett djupt andetag och försöker skjuta bort dessa tankar. Jag kan inte låta mig distraheras av detta. Jag behöver fokusera på det som är viktigast nu: att säkra denna möjlighet och hitta ett sätt att hantera Ronan. Men hur mycket jag än försöker, kan en del av mig inte glömma intensiteten i de blickarna eller den märkliga känslan av attraktion som uppstod inom mig, något jag aldrig upplevt förut.
Till slut är middagen färdig och bordet dukat, redo att möta ännu en kväll med Ronan. Men den här gången, med en liten låga av hopp brinnande inom mig, hoppas jag att saker och ting kanske kan förändras.