♥ Kapitel 3 ♥
Yara Blake.
Magnus tittar direkt på mig och, efter en kort tystnad, börjar intervjun.
''Vad heter du och hur gammal är du?"
Mitt hjärta bultar, men jag försöker hålla mig lugn.
''M-Mitt namn är Yara Blake.'' säger jag, något stammigt. ''Och jag är tjugotvå år.''
Magnus skriver ner något i en anteckningsbok framför sig, medan hans bröder fortsätter att titta intensivt på mig. Rummet blir tyst för en stund, vilket bara ökar min obehag. Jag drar handen längs benet flera gånger, en vana jag har när jag är nervös. Till slut frågar Magnus:
''Varför är du intresserad av den här tjänsten? Du vet att den här tjänsten är som vår kock eller städerska.''
Min hals känns torr, men jag försöker koncentrera mig. Jag vet att detta är en viktig möjlighet, och jag måste ge ett övertygande svar.
''Jo, jag…'' börjar jag, tvekar lite, men hittar snart min röst. ''Jag har alltid gillat att laga mat och hålla ordning. Ända sedan jag var liten har jag lärt mig att värdera dessa uppgifter, och jag har alltid varit mycket dedikerad hemma. När jag såg den här annonsen kände jag att det var en möjlighet att använda dessa färdigheter i en annan, mer utmanande miljö.''
Jag märker att de tre fortsätter att titta på mig, och mitt obehag växer. Deras blickar är så intensiva att de verkar försöka se något i mig som jag själv inte kan se. Damien korsar armarna, fortfarande analyserande mig, medan Kael håller sin blick fixerad, som om han väntar på något mer.
Jag lägger handen på benet igen, försöker lugna mig, men gesten hjälper inte mycket. Jag vet att jag måste verka självsäker, även om jag inombords är ett nervvrak. Detta är en möjlighet jag inte kan låta glida mig ur händerna, och jag måste påminna mig själv om det varje sekund.
Kael, som varit tyst tills nu, okorsar sina armar och ser mig rakt i ögonen.
''Är du singel?'' Hans ton är fast och direkt.
Frågan tar mig på sängen, och för ett ögonblick känner jag magen vända sig. Jag biter mig i läppen, tvekar innan jag svarar.
''Nej.'' säger jag, min röst är lägre än jag skulle vilja. ''Jag är gift.''
De tre bröderna utbyter blickar, och något förändras i luften. En annan glimt passerar genom Magnus och Kaels ögon, medan Damien, som tittar på mig och ger ett litet leende, blir ännu stiligare. För ett ögonblick är mina tankar förlorade i beundran för det leendet, men sedan skäller jag mentalt ut mig själv. Detta är ingen tid för distraktioner.
Magnus tar till orda igen, med en ton som inte lämnar något utrymme för tvivel:
''Du vet att om du blir antagen, måste du bo i herrgården. Du kan åka hem på fredagskvällar och återvända på söndagskvällar.''
Jag sväljer när jag hör detta villkor. Tanken på att bo borta, även om det bara är för veckan, verkar omöjlig med tanke på hur kontrollerande Ronan är. Jag vet att han aldrig skulle tillåta det utan en ordentlig kamp. Ändå tar jag ett djupt andetag och nickar lätt.
''Jag förstår,'' svarar jag, försöker hålla mig lugn.
Damien, som hittills hållit sig mer avlägsen, lutar sig fram lite, fortfarande med det där gåtfulla leendet på läpparna.
"Din man kommer inte att ha något emot att du är borta?"
Frågan ställs med en nästan ointresserad ton, men jag känner tyngden av den. Mina händer börjar svettas, och jag drar handen längs benet igen för att dölja min nervositet.
"Han kommer att…" börjar jag, men rättar mig snabbt. "Han kommer bry sig, förstås. Men jag ska prata med honom. Om det är en bra möjlighet, är jag säker på att han kommer att förstå."
Även när jag säger dessa ord, vet jag att de låter mer som ett vagt hopp än en säkerhet. Inom mig känner jag en blandning av rädsla och beslutsamhet, medveten om att detta beslut kan förändra allt i mitt liv, till det bättre eller sämre.
Kael, fortfarande stirrande på mig, ställer nästa fråga, som gör mig ännu mer obekväm:
"Har du barn?"
Jag känner omedelbart hur mitt ansikte hettar upp. Bara tanken på att ha barn skulle vara surrealistisk för mig, med tanke på att jag aldrig har blivit rörd. Frågan träffar mig på ett märkligt sätt, nästan som om jag invaderar okänd och intim mark. Jag tar ett djupt andetag och försöker behålla mitt lugn innan jag svarar.
"Nej, jag har inga barn."
Så fort orden kommer ut, märker jag hur de tre männens blickar intensifieras. Magnus, Kael och Damien tittar på mig på ett sätt jag aldrig har upplevt tidigare. Det är som om de analyserar varje detalj och varje uttryck, och det gör min obekvämhet ännu större.
Det här är första gången jag har män som tittar på mig så intensivt, och det är en överväldigande känsla. Hela situationen gör mig djupt generad, och jag kan knappt hålla ögonkontakt. Mitt hjärta rusar, och mina händer svettas. Jag försöker att inte visa hur nervös jag är, men intensiteten i deras blickar är något jag aldrig trodde jag skulle möta.
Magnus rätar på sig i stolen.
"Amelia, kom hit." Han kallar på henne med en fast, auktoritativ röst.
Amelia kommer in i kontoret och närmar sig, behåller en professionell hållning. Hon hälsar på honom.
"Ja, herrn?"
Magnus tittar på mig och ger mig ett litet leende. Hans blick är intensiv och gåtfull.
"Vi har redan vår tjänsteflicka," säger han med en ton som visar beslutsamhet. "Avskeda de andra, intervjun är över."
Amelia svarar omedelbart.
"Ja, herrn."
Magnus fortsätter att titta på mig och säger:
"Gå med Amelia. Hon kommer att förklara saker för dig och ge dig adressen till vårt hus. Vi vill att du kommer på söndag kväll."
"Ja, herrn." Jag håller snabbt med, försöker hålla mig lugn.
När jag säger "herrn", märker jag att den intensiva glansen i de tre männens ögon verkar ha förändrats på ett subtilt sätt, vilket gör mig lite orolig. Det är en reaktion jag inte helt kan förstå, men det får mig att känna en blandning av nervositet och nyfikenhet.
Följande instruktionerna går jag med Amelia. När jag är på väg att lämna rummet, tittar jag tillbaka. De tre tittar fortfarande på mig med den där märkliga, men ändå annorlunda blicken. Det är en blick som blandar intensitet och något annat, ett mysterium som fascinerar mig och gör mig ännu mer nervös.