♥ Kapitel 2 ♥
Yara Blake.
13:00 '' Företag. '' Eldoria.
Fredag.
Jag går in i byggnaden och omges genast av platsens storslagenhet. Hallen är enorm, med blanka marmorgolv som ser ut som om de aldrig har blivit beträdde. Stora kristallkronor hänger från taket och sprider ett mjukt ljus som reflekteras på alla ytor, vilket ger rummet en känsla av absolut förfining. Väggarna är dekorerade med moderna konstverk, och allt runt mig utstrålar lyx och sofistikering, något jag aldrig sett förut.
Jag känner mig obekväm. Jag tittar ner på mina enkla kläder, som trots att de är rena och väl sammansatta, verkar malplacerade mitt i all denna lyx. Jag tar ett djupt andetag och försöker skaka av mig nervositeten som börjar ta över. Jag kan inte låta det påverka mig nu. Jag måste hålla mig fokuserad.
Jag går fram till receptionen, där en elegant kvinna sitter bakom en glaskur. Hon ler professionellt när hon ser mig närma mig.
"God morgon. Vad kan jag göra för dig?" frågar hon, hennes röst mjuk och artig.
"God morgon." svarar jag, och försöker låta mer självsäker än jag egentligen är. "Jag... jag har kommit för en intervju. Jag heter Yara Blake." säger jag, och försöker hålla rösten stadig.
Receptionisten skriver in mitt namn i datorn och efter några sekunder nickar hon lätt.
"Såklart, fru Blake. Här är ditt besöksmärke." säger hon och räcker mig ett litet kort med ett band som jag sätter runt halsen. "Intervjun är på tjugonde våningen. Du kan ta hissen till höger."
Jag tackar henne igen, känner en blandning av lättnad och ångest, och går i den angivna riktningen. När jag kliver in i hissen, trycker jag på knappen för tjugonde våningen och tar ett djupt andetag, försöker lugna mitt hjärta som verkar vilja hoppa ur bröstet på mig. Hissen börjar stiga och känslan av nervositet bara ökar.
När dörrarna öppnas på tjugonde våningen möts jag av en elegant, modern lounge där flera kvinnor sitter eller står, alla klädda i lyxiga, stiliga kläder. De pratar med varandra, verkar fullständigt avslappnade, medan jag känner mig ännu mer malplacerad i mina enkla kläder.
Min mage knyter sig av ångest. Jag känner att alla ögon är på mig, även om ingen verkar egentligen lägga märke till mig. Jag tar ett djupt andetag igen. Jag måste koncentrera mig och göra mitt bästa.
Jag ser en soffa med en ledig plats, och med stor bävan går jag dit. Jag sätter mig långsamt ner, försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men jag märker snart några nyfikna blickar i min riktning. Eleganta kvinnor, med sina dyra kläder och oklanderliga smink, tittar på mig. Några viskar sinsemellan och skrattar tyst, tydligt dömande min enkelhet.
Jag sänker huvudet och känner mig helt malplacerad. Varje skratt och varje blick får mig att känna mig ännu mindre. Men jag måste vara fast för att komma ihåg varför jag är här. Den här möjligheten kan vara min chans att åtminstone lite befria mig från det fängelse som min man har förvandlat mitt liv till.
Jag blundar ett ögonblick och tar ett djupt andetag. Det spelar ingen roll vad dessa kvinnor tycker om mig. Jag måste ta den här chansen, vad det än kostar.
Medan jag väntar försöker jag ignorera skratten och blickarna som jag fortfarande känner när dörren till intervjurummet öppnas. En kvinna kommer ut, hennes ansikte är blekt och hennes ögon är vattniga, som om hon är på väg att gråta. Hon går snabbt förbi mig, och strax därefter dyker en elegant kvinna, som jag antar är sekreteraren, upp i dörröppningen.
Hon ser sig omkring, granskar alla kandidater med ett kritiskt öga. När hennes ögon stannar på mig känner jag hur mitt hjärta börjar slå snabbare.
''Du är nästa, kom.'' säger hon med en fast men inte fientlig röst.
Jag reser mig snabbt, känner de andra kvinnornas arga och avundsjuka blickar på mig. Jag försöker ignorera dem och följer sekreteraren till intervjurummet. När jag når dörren stannar hon och öppnar den för mig, gestikulerar att jag ska gå in.
''Lycka till.'' säger hon med ett svagt leende innan hon lämnar mig ensam.
Jag tar ett djupt andetag och kliver framåt, redo att möta vad som än kommer.
Så fort jag går in i rummet känner jag hur mina ben skakar vid synen av de tre männen som sitter vid bordet. De är inte bara eleganta, utan också otroligt vackra. Mitt hjärta rusar, och den osäkerhet jag kände tidigare känns nu som en lavin som är på väg att krossa mig.
''Välkommen. Varsågod och sitt.'' säger en av männen med en fast men välkomnande röst.
Jag tar ett djupt andetag och, med all ansträngning jag kan uppbåda, går fram till stolen framför dem. När jag sätter mig ner håller jag händerna i knät, försöker dölja min nervositet.
Mannen som talade till mig, sittande i mitten, lutar sig lite framåt.
''Mitt namn är Magnus.'' presenterar han sig själv med ett svagt leende på läpparna. ''Det här är mina bröder, Kael och Damien. De kommer att vara med under intervjun.''
Magnus är imponerande, med välkammat svart hår och intensiva bruna ögon som verkar observera varje detalj. Hans uttryck är allvarligt, men det finns något varmt i hans blick, som om han kunde läsa mina tankar.
Kael, sittande till höger om Magnus, har en mer avslappnad hållning. Hans hår är lite längre och faller nonchalant över pannan. Hans bruna ögon har en busig glimt, som om han har roligt med situationen, men det finns också en underliggande allvarlighet som gör att jag inte vill underskatta honom.
Damien, till vänster, är den tystaste av de tre. Hans drag är slående, med en stark käklinje och genomträngande ögon. Han håller en stel, nästan kall hållning, men det är omöjligt att inte märka den naturliga charm som strålar från honom.
Jag känner mig liten framför dem, men jag vet att jag måste behålla min fattning. Jag försöker kontrollera min andning medan jag väntar på att intervjun ska börja, hoppas att mina nerver inte ska förråda mig.