Han har en förälskelse på dig
Virgil blinkade snabbt som om han var förvirrad. "Av allt jag sa, var det det du tog med dig?" frågade han. Uttrycket i hans ansikte var nästan förolämpande.
"Finns det något annat sätt att förstå det? Jag inser att han är vaksam på grund av hur aggressiv jag var. Jag vill bara försäkra honom om att jag aldrig skulle göra något som skulle få honom att tvivla på sitt beslut att hjälpa till att finansiera min utbildning. Han är med rätta beskyddande om sina tillgångar och sin integritet. Och det respekterar jag."
Han skrattade igen. "Jag är glad att du fick en del av det rätt." Han skakade på huvudet och hans ögon svepte runt i huset. "Är du packad för att åka imorgon bitti?"
"Kan du uppskatta hur lång den här resan kommer att vara? Jag planerade att flytta till Quentin med min vän om några veckor."
"Jag vet," sa Virgil kryptiskt.
"Ska jag fråga hur du vet?" Jag smalnade med ögonen igen.
"Det finns lite jag inte vet om dig. Som jag sa, jag är bäst i branschen." Han gav mig ett självsäkert leende och jag fnös.
"Okej, Mr. Allvetande, kan du svara på min fråga?" Jag korsade armarna över bröstet och stirrade på honom. Jag hade den skrämmande tanken att jag skulle vara omgiven av arroganta män från och med nu.
Han ryckte på axlarna. "Jag kan inte ge dig information jag inte har. Hur länge du stannar beror helt på dig, enligt min mening."
'Det var ju till hjälp!' Jag rynkade pannan och tittade ner på min telefon, undrandes om jag skulle ringa Mr. Rowe eller inte. Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle packa eller vad jag skulle ta med mig på den här resan. Kanske behövde jag Lory för att dra mig ur min misär och omvärdera allt.
"Jag kanske kan packa klart ikväll," mumlade jag mest för mig själv.
"Det skulle vara bra." Jag tittade på honom igen. "Mr. Rowe kanske inte låter dig smita iväg när han väl har dig i sitt grepp." Han såg besvärad ut när han accentuerade uttalandet med en blinkning. Jag hade inte förväntat mig det från honom.
"Det är löjligt." Jag var i misstro.
Virgil retade mig, men insikten hindrade inte fladdret av spänning i min mage från att försvinna. Jag rodnade när jag undrade om jag var över huvudet.
Han bröt till slut tystnaden. "Kan jag hjälpa till med packningen?"
"Nej, nej. Jag kan göra det själv. Dessutom kommer jag inte ta med mig mycket för den här resan. Studentrummet kommer inte tillåta studenter att flytta in så här tidigt och jag har ingen annan plats att bo på. Det är ingen mening att resa med mycket saker."
Han log som om han visste något jag inte visste. Jag kunde inte få några raka svar från honom.
"Som du säger." Han sträckte fram handen för att skaka min. "Det har varit trevligt att prata med dig, Miss Taylor. Jag kommer att vara här prick åtta på morgonen. Var redo då." Han sträckte sig in i sin kostym och tog fram ett kort för att ge mig. "Om du behöver hjälp innan dess, ring mig på det här numret."
Han reste sig från sin stol och gick mot dörren. Jag följde efter honom. Precis innan han gick vände han sig om med vänliga ögon. "Miss Taylor, du har ingen anledning att känna dig skrämd av Mr. Rowe. Du har en enorm kraft och du vet bara inte om det än."
Han vände sig om och gick ut omedelbart, lämnade mig mållös i dörröppningen. Jag vinkade lite när han startade bilen. När bilen var utom synhåll stängde jag dörren och sjönk ner i soffan för att samla mina tankar.
'Vad i hela friden händer?'
"Åh. Min. Gud. Willow!" Lory skakade när hon läste brevet igen. Jag hade berättat allt som hände efter att Virgil kom och hon hade skrikit sedan dess.
"Jag vet!" Jag hade sedan länge skakat av mig spänningen och rädslan. Jag tejpade bara lådor fyllda med böcker. Lory slutade gå fram och tillbaka och lade händerna på min gamla resväska packad med kläder för min resa till Quentin. "Vad tycker du om situationen?" frågade jag.
"Jag tror att Mr. Rowe är förtjust i dig."
Jag började skratta. När hon inte följde med tittade jag förvånat på henne och såg att hon var allvarlig! Men förslaget var löjligt.
"Var inte absurd, Lory. Han är en mycket framgångsrik man medan jag är en hopplös lantlolla. Som om det inte vore nog, känner han inte mig. Jag har bara pratat med honom i telefon. Sedan måste du ta med i beräkningen att han är äldre och... han." Även tanken på att han skulle gilla mig var skrattretande.
"Vad tror du Virgil menade när han sa att hans chef var intresserad av dig?" Hon väntade på att jag skulle svara.
"Jag vet inte. Men det är inget romantiskt. Det här är inte en saga." Jag hatade att spräcka hennes bubbla men jag visste bättre än att dröja vid fantasier. "Han ser mig som ett välgörenhetsfall. Och om det är vad som krävs för att han ska finansiera min utbildning, så får det vara så. Jag sväljer min stolthet för en chans till ett bättre liv. Jag är en tiggare, Lory."
"Varför är du så cynisk, Willow? Du beter dig som en gammal kattdam. Bara för att ditt liv inte har varit en dans på rosor hittills betyder det inte att inget bra kan hända dig framöver." Hon suckade. "Du bad om ärlighet och det är vad jag ger dig. Som en utomstående säger jag att du är mer än ett välgörenhetsfall för Mr. Rowe."
"Du är galen. Visste du att skvallerpressen har utsett honom till den mest eftertraktade ungkarlen i Quentin? Han kunde välja och vraka bland kvinnor om han ville och ingen skulle höja på ögonbrynen. Men vet du vad som inte skulle fånga hans intresse? En olycksdrabbad tjej som han aldrig har sett förut. Det är en absurd idé, till och med för dig.”
"Kanske har han en fetisch?" Hon duckade för boken jag kastade mot henne och skrattade medan hon slängde några kläder i en hög. "Du kan slå vad om att han har sett dig, Willow."
Jag var förbryllad. "Vad menar du?"
"Jag menar..." Hon pressade ihop läpparna och skakade på huvudet medan hon plockade upp en topp. "Den här Virgil killen har följt efter dig i några dagar. Tror du verkligen att han inte tog några bilder och skickade dem till sin chef?"
Hennes ord hade tyngd. Jag skulle vara naiv om jag trodde det. Jag tänkte på hur jag kände att Mr. Rowe hade sett bilder på mig. Det förvirrade mig mer eftersom jag inte kunde föreställa mig att jag skulle vara av intresse för någon som honom. Han hade setts med flera högt profilerade och vackra kvinnor vid flera tillfällen.
"Du får Mr. Rowe att låta som en seriemördare som använder sin rikedom för att lura intet ont anande kvinnor till sitt gömställe för att döda dem. Men det är mer troligt än den fantasi du har målat upp," sa jag dystert till henne.
Jag visste att jag var vacker. Jag hade fått komplimanger för mitt utseende och tänkte detsamma. Men jag var också realist.
Lory var min största hejarklack, så hon skulle aldrig lyssna på mig när jag ansåg mig själv vara långt ifrån Miss Universe.
"Det verkliga hindret för din Askungesaga är innehållet i din garderob." Hon såg besegrad ut av vad hon såg i min resväska. Lory var smart och hon gillade att klä upp sig. Jag, å andra sidan, hade aldrig haft lust att klä upp mig för att imponera på någon. Men jag skulle till Quentin för att träffa Mr. Rowe och jag var tvungen att se mitt bästa ut.
"Vad ska jag ha på mig när jag träffar honom?" frågade jag slutligen.
Jag kunde ringa honom och ta reda på vad schemat för de närmaste dagarna var.
Lorys svar var att ge mina kläder en kritisk blick. "Jag tog med de kläder du hade hos mig. Valen är begränsade." Hon gnällde till och med över min brist på en enkel kjol.
"Jag ber om ursäkt för mina brott."
"Skoja inte nu. Det finns en extremt attraktiv man som längtar efter dig och du har inte ens en uppsättning kläder att ha på dig framför honom." Hon följde upp med ett fniss och jag kastade ännu en bok mot henne.
"Den meningen var så fel att jag inte ens vill börja kommentera den." Jag tjurade.
"Jag hade ett storleksproblem med ett av mina kläder. Jag tror de kommer passa dig. Det skulle vara perfekt."
Hon drog upp en väska som jag hade gömt i nedersta lådan och skakade på huvudet. "Du har aldrig haft på dig det här setet, eller hur?" frågade hon.
Jag grimaserade, kände mig skyldig att jag inte hade burit underklädessetet hon hade gett mig på en av våra shoppingturer.
"Jag är ledsen, du vet att jag inte gillar trosor som går upp i rumpan."
Lory himlade med ögonen. Hon drog fram setet. "Ett bra par underkläder kan få dig att känna dig mäktig. Även om du är den enda som någonsin ser dig i dem."
Jag ryckte på axlarna. "Jag har ingen anledning att känna mig sexig."