Kapitel 4
Blå
Efter att nästan ha blivit fångad av den där killen slår mitt hjärta som galet. Jag känner mig också superparanoid och kan inte låta bli att titta omkring mig medan jag skyndar mig mot järnvägsområdet. Glöm parken! Dessutom svär jag på att folk tittar på mig, men jag kan inte lista ut varför.
Vad är det som händer?
Är det något konstigt med hur jag ser ut idag?
Jag gjorde mig i ordning noggrant innan jag gick till Monica, men kanske missade jag något. Fast jag är ganska säker på att hon skulle ha sagt något om hon märkte att jag såg konstig ut.
"Ursäkta." Jag stannar abrupt när en ung tjej stannar bredvid mig.
"Ja?" Jag ser mig omkring för att se om någon tittar på oss.
Hon måste vara fjorton, så jag tror inte att hon är ett hot mot mig. Kanske har det här inget att göra med varför den där killen närmade sig mig.
"Du är tjejen från Twitter-hashtaggen!" Hon ler mot mig som om hon just träffat sin favoritkändis. "Jag kan inte tro att jag hittade dig! Kan jag ta en bild med dig?"
Vad pratar hon om?
"Hashtag?" frågar jag henne.
"Ja! Ser du?" Hon vänder sin telefon mot mig och jag ser ett foto av mig från en konstig vinkel.
Vem skulle lägga upp det här? Jag läser meddelandet på inlägget också.
Hjälp oss hitta denna #blåhårigaskönhet
Herregud!
"Det är du, eller hur?" frågar flickan och drar tillbaka sin telefon.
"Nej, det är det inte." Jag går runt henne och ökar takten.
Jag måste komma härifrån.
Blicken jag fick var för kort för att se kontot som lade upp bilden, men det lät inte som polisen. Så vem vill hitta mig tillräckligt mycket för att skapa en hashtag och lägga upp ett foto? Åtminstone var hashtaggen ganska söt.
Inte för att det spelar någon roll eftersom jag officiellt går under jorden. Kanske borde jag lämna stan tidigare än planerat. Om inte detta följer mig ut ur staden eller till och med staten.
Det spelar ingen roll. Jag måste röra på mig och snart.
Jag bestämmer mig för att ta en genväg där det inte går så många människor. När jag är ensam stannar jag och tar fram kuvertet Monica gav mig. Jag är nära att gråta när jag ser nästan hundra dollar inuti. Det finns ingen chans att jag tjänade så mycket i dricks, men just nu kan jag använda varenda cent. Det kommer att hjälpa mig att betala för min resa härifrån. Jag önskar bara att jag kunde ha tackat henne och sagt hejdå till alla.
Det finns ingen tid.
Med beslutet fattat går jag mot närmaste huvudgata. Jag har alla mina saker med mig så jag kan gå direkt till busstationen nu. Det tar inte lång tid innan jag hör ljudet av trafik och kliver ut på en trång gata. Jag tittar omkring för att hitta busshållplatsen och ser den på andra sidan gatan. När en stor grupp människor passerar smyger jag in bland dem och försöker gömma mig tills jag når övergångsstället.
Mitt hjärta har inte slutat slå snabbt och jag börjar känna mig yr. Detta är vanligtvis ett tecken på att en panikattack är på väg, men jag försöker mitt bästa att trycka ner det. Jag kan inte tappa mig själv i mitt sinne just nu. Jag kan inte bryta ihop.
Ljudet av övergångslarmet får mig nästan att snubbla ut på gatan, men jag återhämtar mig tillräckligt för att snabbt ta mig över. Jag saktar inte ner förrän jag når busshållplatsen. Det finns en reklamskylt bredvid den, så jag använder den för att gömma mig tills bussen kommer.
Några människor sitter på bänken på andra sidan, men jag tror inte att de vet att jag är här. En av dem tittar på något på sin telefon och jag kikar ut för att se att det är någon sorts nyhetskanal.
"Alla pratar om hashtaggen som blev viral på bara några timmar. Många undrar varför tech-miljardären Artemis Rhodes skulle posta något sådant, men oavsett har denna tjej blivit ett mysterium som alla vill lösa. Faktum är att vi har bilder från flera personer som har sett tjejen i verkligheten."
Telefonens skärm är liten, men jag ser flera bilder av mig blinka förbi på skärmen. Det här kan inte hända!
Du vet den där panikattacken jag hade tryckt ner? Ja, den kommer tillbaka med hämnd. Det känns som om all luft sugs ut ur mig och mitt bröst blir tight. Min syn blir suddig och jag inser att jag faller precis innan allt blir svart.
När jag vaknar är jag orolig att jag på något sätt blivit blind eftersom det är vitt överallt. Efter några blinkningar börjar saker och ting bli mer begripliga. Jag är på ett sjukhus. Jag försöker anstränga hjärnan för att förstå hur jag hamnade här men jag kan inte minnas. Det jag minns är att jag såg mitt ansikte överallt på nyheterna.
Påminnelsen får mitt hjärta att slå snabbare och jag ger ifrån mig ett överraskat ljud när ett högt pipande börjar. Jag täcker snabbt mina öron och tittar åt sidan för att se en monitor som blinkar. Vad i hela friden? Varför är det så högt?
Dörren till mitt rum öppnas och en kvinna i lila sjukhuskläder rusar över till maskinen och börjar trycka på knappar. När ringningen upphör låter jag mina armar falla till sängen.
"Du är vaken!" Säger hon alldeles för glatt. "Hur känner du dig?"
Hur jag känner mig?
Låt oss se...en man försökte ta tag i mig...en tjej bad om att få ta en bild med mig...mitt ansikte var på nyheterna i bilder tagna av främlingar när jag gick nerför gatan...
Jag mår inte bra. Självklart säger jag inget av det.
"Jag mår okej. Vad hände?"
"Du svimmade vid en busshållplats. Någon ringde ambulansen och de tog dig hit." Säger hon medan hon fipplar med kablarna som är anslutna till mig.
"Hur länge har jag varit här?"
"Bara några timmar. Din hjärtfrekvens var väldigt ojämn men du var stabil tills du vaknade."
"Ja, att vakna på en främmande plats kan göra det med en person," muttrar jag.
Hon skrattar. "Det kan det verkligen. Jag ska hämta läkaren så att han kan prata med dig."
Jag nickar men innan hon når dörren öppnas den och en man kliver in. Bakom honom kommer en fantastisk rödhårig kvinna.
"Ursäkta, är ni familj? Endast en besökare åt gången får vara här inne." Säger sköterskan, men hon slutar prata när en man i läkarrock också går in.
"Ta det lugnt fröken Riley, detta är herr Rhodes, en donator till vårt sjukhus. Denna kvinna är hans fästmö. Jag tar över härifrån." Säger läkaren och stiger åt sidan för att låta sköterskan gå ut.
Jag ser henne skynda iväg innan jag fokuserar på läkaren. Han är en äldre man med vitt hår och ett vänligt ansikte men han ger mig konstiga vibbar.
Vänta...sa han just fästmö?
"Ursäkta, vad sa du?" frågar jag.
"Om vad, kära du?" Säger läkaren och går över till datorn bredvid sängen.
"Att jag är...någon annans fästmö!"
Han skrattar. "Du måste ha slagit i huvudet hårt när du svimmade. Herr Rhodes var lättad att höra att du fördes hit."
Herr Rhodes?
Namnet från parkbänken...
Jag tittar på den enda andra mannen i rummet. Han tittar redan på mig och det är inte direkt på ett vänligt sätt. Det är mer kalkylerande.
"Hej! Jag är Abigail Simmons, jag är herr Rhodes assistent." Säger den rödhåriga och rör sig till andra sidan av min säng.
Hon verkar trevlig med det genuina leendet hon ger mig.
"Hej. Vad handlar allt detta om att jag är...hans fästmö?" Jag pekar på mannen som fortfarande står vid dörren.
Han ser bekant ut nu när jag tänker efter...
Herregud!
"Jag stötte på dig i morse! Är det detta det handlar om? Gick din telefon sönder? För jag kan försöka betala tillbaka för den."
Han måste ha sagt att han är min fästman för att ta sig in i rummet. Nu förstår jag.
"Hon ser bra ut, herr Rhodes. Jag ska börja med hennes utskrivningspapper." Säger läkaren innan han sträcker sig ner för att klappa min hand. "Krya på dig, kära du."
Jag drar undan handen och håller den mot mitt bröst. Han ger mig verkligen obehagliga vibbar, men han verkar oberörd av mitt beteende.
Jag ser honom viska något till mannen i kostym innan han lämnar rummet. Ett rum som blir dödligt tyst.
"Okej, så om din telefon..."
"Det här handlar inte om min telefon. Jag har ett förslag till dig." Säger mannen.
"Ett förslag till mig? Vad menar du?"
"Ett förslag? Det betyder-"
Jag viftar med handen. "Inte det! Jag är inte dum. Jag menar vilket förslag?"
"Jag vill att du gifter dig med mig." Säger han med ett allvarligt ansikte.
Vi stirrar på varandra en minut innan jag brister ut i skratt.
Friade han just till mig?