Kapitel 3
Blue
Jag kommer fram till Monicas precis när morgonrusningen börjar. Killarna bakom disken vinkar och ler mot mig när jag går mot den lilla scenen. Den här platsen brukade vara en liten bar med live karaoke, och när Monica köpte den bestämde hon sig för att behålla den lilla scenen och ha liveartister som spelar. Hon såg mig spela en dag i parken och frågade om jag ville spela på hennes café, och jag hoppade på möjligheten.
Det är inte så att jag förväntade mig att bli stor med min sång eller något. Egentligen har jag aldrig ens tänkt på att försöka bli känd med min röst. Jag använder vad jag kan för att tjäna pengar och råkar vara en okej sångare och gitarrist. Jag är ingen Adele men folk verkar njuta av mina framträdanden så jag fortsätter.
Scenen har en träpall, en mikrofon med stativ och en gitarr, allt redo för mig. Jag brukade släpa med mig min gitarr när jag kom hit men Monica sa åt mig att använda den som finns här så jag inte skulle skada mig. Även efter att jag protesterade flera gånger vek hon sig inte och jag gav in för hennes begäran. Dessutom är denna skönhet mycket finare än min och spelar som en dröm.
Monica går från bakom disken och över till scenen. Jag står vid sidan och väntar på att hon ska presentera mig.
"God morgon allihopa! Jag vet att de flesta av er är på väg till jobbet, men som vanligt har vi en underbar musiker som ska underhålla er medan ni väntar på ert kaffe. Allihopa, detta är Blue!" Hon vänder sig om och ler mot mig.
Hon applåderar entusiastiskt vilket uppmuntrar andra att också klappa. Det är sött och jag rodnar lite varje gång.
När hon kliver av scenen sätter jag mig och tittar ner på mina fingrar som vilar på gitarrens strängar. Jag blundar och tar ett djupt andetag. När jag öppnar ögonen försöker jag ignorera människorna som tittar på mig och låtsas att jag uppträder för en enda person. Den enda personen jag någonsin velat spela musik för.
Det är en dum fantasi men det hjälper mig att få kontroll över mina nerver. Sakta börjar människorna som sitter på de blandade vintage-möblerna och tittar på mig att suddas ut och min enda fan sitter där och ler mot mig. Jag ler tillbaka mot bilden och börjar spela.
Min första låt är en jag skrev när jag såg Grand Canyon för första gången. Friheten jag kände var som inget jag känt förut. Jag kände mig oåtkomlig vilket var något jag drömt om så länge. Min första låt smälter in i nästa och när jag är tre låtar in bestämmer jag mig för att lägga till några covers.
Min favoritlåt When I'm Alone av Lissie är nästa och övergår till Sea Breeze av Tyrone Wells. De är mycket lugnare och passar den mysiga caféatmosfären bättre. Min sista låt är B.O.M.O av Tatiana Manaois, och när jag sjunger den sista tonen bryter rummet ut i applåder. Ljudet rycker mig ur den dimma jag skapar när jag sjunger och jag ställer mig upp. Jag bugar och sätter försiktigt tillbaka gitarren där den hör hemma.
Några personer berättar för mig hur bra jag sjöng när jag går mot disken där Monica jobbar på en kunds dryck. Jag stannar vid den midjehöga svängdörren som de anställda använder och väntar på att hon ska bli klar.
"Det var fantastiskt Blue! Jag svär, varje gång du spelar är bättre än den förra. Jag önskar att du skulle låta mig kontakta min vän." Hon har berättat om sin vän som arbetar som talangagent, men jag har förklarat varför jag inte är intresserad.
Musikbranschen är skoningslös och jag vill inte ta något jag tycker om och förstöra det. När jag sjunger är det för att jag vill och inte för att jag har ett kontrakt.
"Hej, Tinker Blue." Jag himlar med ögonen åt det löjliga smeknamnet men det retfulla leendet det kommer med gör det svårt för mig att bli arg. "Hur mår du, vackra?"
"Vet din pojkvän att du flörtar med mig regelbundet?" frågar jag Diego, en av baristorna.
Han skrattar. "Han vet att jag är lojal mot hans galna jag, men eftersom han avgudar dig lika mycket kanske han blir lite avundsjuk på att han inte var här för att se dig."
Jag skrattar och skakar på huvudet. "Ni två är galna. Jag vet inte vad jag ska göra med er."
"Vad sägs om en kyss för den här fantastiska latten jag just gjorde åt dig?" Han lutar sig närmare och håller koppen precis utom räckhåll.
Jag kisar mot honom och lutar mig fram som om jag ska kyssa honom men vänder mig i sista sekund och rycker åt mig koppen.
Han skrattar. "Smart liten gatuflicka."
"Du kan ge dig på det, älskling." Jag blinkar åt honom och tar en lång klunk av den perfekt gjorda latten. "Var är din bättre hälft?"
"Han hade ett stort fall att jobba på idag." säger han med en axelryckning.
Diegos pojkvän är advokat och från vad jag har hört en ganska bra sådan. Han är också bisexuell och eftersom Diego har en konstig grej för mig har de försökt övertyga mig att prova ett polyförhållande, men jag har vänligt tackat nej. De är perfekta som duo och jag är bara på genomresa. Det är lustigt hur man kan möta så fantastiska människor men ändå känna den där driften att fortsätta vidare i livet.
"Nåväl, hälsa min skönhet att jag säger hej och håll er ur trubbel. Hej då Monica!" ropar jag och försöker göra en snabb sorti men hon hinner ifatt mig innan jag kan smyga ut.
Hon har redan betalat mig i förskott den här veckan, men hon försöker alltid smyga till mig lite extra varje gång. Jag vill inte få henne att känna att hon behöver hjälpa mig mer än hon redan gör men oavsett vad jag gör får hon sin vilja igenom. Jag har snabbt lärt mig hur envis hon kan vara.
"Blue..." Jag ryser och vänder mig om. "Inte en enda gång har du smugit ut härifrån utan att jag har fångat dig, så vad får dig att tro att idag skulle vara annorlunda?"
Jag suckar i nederlag. "En dag kommer jag åtminstone att hinna till dörren. Seriöst Monica, det du betalar mig är tillräckligt."
Hon skakar på huvudet. "Det är det inte. Mängden dricks vi får när du uppträder är galen, och du förtjänar en del. Visst är det så, grabbar?"
Det hörs några ord av samtycke från de andra anställda och jag vet att jag har förlorat. De är alla så snälla mot mig och ingen av dem har någonsin varit upprörd över att dela sin dricks med mig. Det är människor som dem som får mig att tro att vänlighet fortfarande finns. De känner mig inte väl, men de behandlar mig ändå som en av sina egna. Det gör mig känslosam varje gång.
"Ta bara pengarna, Blue." Cole, en av de andra baristorna, säger och låter utmattad av scenen vi spelar upp varje gång.
Om jag inte kände honom skulle jag vara generad, men hans kärleksspråk är snäsighet.
"Tack, grabbar." De ler mot mig och Diego skickar en kaxig blinkning.
"Lyssna Blue, du kan alltid komma till mig för hjälp. Om du vill ha fler dagar att uppträda eller till och med hoppa bakom disken så fixar vi det. Du vet det."
Det vet jag. Monica har varit så söt och erbjudit mig en väg ut ur min situation, men jag vet farorna med det. Att bero på människor på det sättet kan slå tillbaka, och jag vill inte riskera det. Dessutom är hon en småföretagare och det är inte lätt att anställa någon som mig som inte ens har ett hem.
"Jag klarar mig, Mon, men tack ändå." Jag tar kuvertet hon räcker mig och vinkar till henne och de andra när jag går mot dörren.
När jag kliver ut känner jag den bekanta åtstramningen i bröstet som jag får varje gång jag lämnar härifrån. Det är när rädslan och ångesten över att uppträda äntligen slår till. Jag kan trycka ner det för att klara av mitt set men jag kan inte ignorera det för alltid och ibland kraschar det ner på mig hårt. Det är förmodligen något jag skulle se en läkare om ifall jag hade sjukförsäkring men eftersom jag inte har det måste jag hantera det.
Jag uppmärksammar inte människorna runt mig när jag gör min väg till parken. Det är där jag går för att lugna ner mig.
"Hej, du!" Någon ropar och jag rycker till när en man kliver in i min väg. "Jag känner igen dig."
"Vad?" stammar jag medan jag ser mig omkring och ser fler människor stirra på mig. "Jag-jag är ledsen, jag måste gå."
Innan han kan få tag i mig springer jag iväg.
Vad var det där? Varför stirrade alla de där människorna på mig? Och varför försökte den där killen fånga mig?