Prolog
"Hur länge måste vi hoppas; hoppas på hjälp, hoppas på frälsning, hoppas på hämnd, hoppas på att ondskan äntligen ska förlora? För att vara ärlig, jag är redo att slänga hoppet åt sidan och säga åt henne att flytta på sig medan jag sparkar någon elak häxa i baken. Se, jag kan låta bli att svära om jag vill, så bit mig, kärringar." ~Jen
"Jag sa ju att hon skulle vara vacker," sa Decebel och höll deras lilla dotter i sina armar, och stirrade ner på henne med mer beundran än Jen någonsin sett i någons ögon. Han verkade ännu större än vanligt när han höll en så liten person i sina armar.
"Såklart, hon kommer ju från mig, vad annars skulle hon vara?" fnös Jen.
Decebel tittade upp från Cosmina och log mot henne. "Hon är till hälften min, vet du?"
Jen lät ett elakt leende sprida sig över hennes läppar, "Så vitt du vet."
Decebel släppte ut ett lågt morrande. Jen visste att han inte kunde hämnas medan han höll deras dotter. Jen pumpade sin näve i luften. "Åh, jäklar ja! Du kommer att hålla henne hela tiden för du kan inte göra ett skvatt när hon är i dina armar, din stora nallebjörn."
Decebel reste sig långsamt, såg ut precis som den rovdjur han var. Han gick över till den frilly gula vagga som stod vid foten av deras säng. Den var hemsk men Jacque och Sally hade varit så stolta över den så Jen uthärdade dess närvaro, men himlade med ögonen varje gång hon såg den. Han lade ner Cosmina försiktigt och smekte hennes lilla kind med ett finger. Sedan lyfte han sitt ansikte och hans ögon, uh, gör det lysande ögon, lade Jen till för sig själv, mötte hennes. Jen gjorde ett stort taktiskt misstag när hon såg det hungriga utseendet i sin partners ansikte. Hon tog ett steg bakåt. Aldrig, aldrig retirera från ett rovdjur, det gör dem bara mer upphetsade att jaga.
"Har det slagit dig Jennifer, att jag kanske bara kunde lägga ner henne?"
Jen försökte tala, men bara ett pip kom fram. Hon harklade sig och försökte igen.
"Självklart har det slagit mig," sa hon nonchalant. "Jag räknade bara med att du aldrig låter henne ur sikte." Jen förbannade sig själv när hon lyfte foten för att ta ännu ett steg bakåt. Decebel log och det var hennes tur att morra. Hon var inte byte. Hon skulle inte bete sig som byte. Men när hon såg sin partner huka sig i en attackställning bestämde hon sig för att kanske idag var hon bytet, och byte springer som tusan när någon vill äta dem.
"Jennifer," spann Decebel. "Erbjuder du dig själv till lunch?" Hans bländande leende som bara var hörntänder fick henne att rysa.
Hon tog ett steg bakåt till och kände dörrhandtaget i ryggen. Seger, tänkte hon. Hon visste att Decebel inte skulle lämna deras lilla Cosmina ensam för att jaga efter henne. Decebel måste ha sett triumfen i hennes ögon för precis när hon vred om handtaget och ryckte upp dörren, kastade han sig fram med ett stort vrål. Jen sprang som om helvetets hundar var efter henne, och vad annat kunde man jämföra Decebel med?
Hon hörde sin partner morra, och sedan i sitt sinne hörde hon, "Kyckling."
"Kanske," svarade hon. "Men denna kyckling lever för att slåss en annan dag."
Hon hörde Decebel skratta och kände de bekanta fjärilarna av åtrå väckas inom sig. Förbannade varg, tänkte hon.
"Du måste komma tillbaka till vårt rum någon gång Jennifer, du kan inte springa för alltid."
Jen himlade med ögonen, "Jag springer inte. Jag... väljer helt enkelt att ta en lång omväg."
"Var inte borta för länge. Jag behöver dig." Jen hörde något förändras i hans röst, en sorts desperation som var helt olikt honom. Det verkade kanaliseras genom deras band.
"Dec, är du okej? Är Cosmina okej?"
"Cosmina?" han sa hennes namn långsamt som om han hade glömt det.
"Decebel, prata med mig."
"Jag försöker. Jag fortsätter att säga att jag skulle rädda dig om jag kunde. Jag fortsätter att försöka nå dig, men du fortsätter bara att dö och skrika och sedan föds vår bebis och hon är så liten och andas inte. Jag försöker älskling, jag vill inte att han ska röra dig igen, men jag kan inte nå dig, jag kan inte rädda dig. INTE IGEN, JAG KAN INTE SE DETTA IGEN. JENNIFER!"
Jens ögon flög upp när hon flämtade efter andan. Hon blinkade flera gånger och satte sig långsamt upp.
"En dröm," muttrade hon, "Det var en jäkla dröm."
Men inte den sista delen. Inte Decebel som ropade på henne. Det hade varit verkligt. Hon kunde känna honom, känna värmen från helvetet han uthärdade smeka hennes hud och bränna hennes själ. Han hade på något sätt kontaktat henne i sömnen och en del av henne ville somna om så hon kunde gå till honom, säga att hon var okej. Nåväl, inte riktigt okej, hon var förbannad men annars oskadd. Hon ville försäkra honom om att hon var på väg till honom och att hon skulle riva ner portarna till Mellanvärlden till grus för att nå honom. Den andra delen ville döda något, vad som helst. Hennes varg var rastlös och gick ständigt fram och tillbaka inom henne. Partner, partner, partner var ett mantra i hennes sinne medan hennes varg längtade efter honom. Det var galenskap, och ändå tröstande eftersom hon inte var ensam i sin smärta och rädsla. Men hennes varg kunde göra något som Jen inte kunde. Jens varg hade inga känslor som störde hennes hjärna. Hennes varg var fokuserad på två saker; få tillbaka sin partner, skydda sitt barn. Hon skulle göra vad som helst för de två sakerna. Det fanns inga tårar, ingen rädsla eller ilska. Bara beslutsamhet att återta det som var deras. Vår partner, hörde hon sin varg i sitt sinne, han är vår, och vi kommer att döda den som tog honom.
Jävligt rätt, tänkte Jen, vi kommer att döda henne och sedan sätta hennes huvud på ett spjut mitt på slagfältet så att alla kan se vad som händer när man bråkar med honorna av Canis lupus. Blodtörstig, mycket? Kanske lite!