Kapitel 4
Athenas Perspektiv
‘Athena…’ kallade en mjuk röst när jag sakta började vakna till, efter att ha gett efter för mörkret när min farbror och kusin hade lämnat mig ensam i källaren i vårt hus.
“Huh?” mumlade jag, fortfarande groggy.
‘Athena? Är du okej?’ frågade rösten som långsamt blev tydligare och tillät mig att äntligen förstå vem det var som försökte tala till mig.
“A-Artemis?” frågade jag, osäker på om jag hörde rätt, eftersom min varg borde ha sovit tack vare vargbanen som min farbror hade injicerat i oss precis innan hans sjuka lek började.
‘Ja, min kära, det är jag, jag är så ledsen att jag inte var stark nog att hjälpa dig’ grät Artemis medan hon började gnälla och gny djupt inne i mitt sinne, upprörd över att hon hade svikit sin människa.
“M-Men hur? Du borde fortfarande sova” sa jag till henne, oförmögen att förstå situationen som låg framför oss. “Jag trodde du skulle sova till morgonen, det är så det brukar vara när de injicerar oss med vargbane.”
‘Athena… det är morgon, vi har varit nere i källaren hela natten. Jag har långsamt tagit hand om dina sår när familjens Omega kom ner för att tvätta och bada dig från allt blod’ svarade Artemis.
“Omöjligt” sa jag till henne. “Jag skulle ha känt det om någon annan hade försökt röra mig.”
‘Inte om du är medvetslös, min kära, vi har varit här hela natten medan vi var fastkedjade vid den där förbannade stödjepelaren efter att vår farbror och hans son plågade oss’ viskade Artemis sorgset som om hon önskade att det inte var sant.
Frowning, försökte jag röra mina armar, bara för att inse att mina armar verkligen hade domnat av att hållas ovanför mitt huvud så länge, vilket betydde att min familj hade lämnat mig här nere hela natten utan att ens befria oss.
Förbannad över det, började jag vrida mig, försökte röra mina armar när en våg av frustration slog mig när jag plötsligt hörde källardörren öppnas och ljudet av fötter som började göra sin väg nerför källartrappan och till där vi hade varit kedjade.
“Oh Athena” kallade en röst jag kände alltför väl, och efter gårdagens händelser en som jag för alltid skulle frukta tills jag var långt borta från flocken.
“Dags att vakna, kära söta Athena” spann rösten när de långsamt närmade sig mig, mina blå ögon långsamt höjda för att möta min farbrors gröna. Vid ljudet av hans röst kunde jag inte låta bli att rysa, ogillande vad som skulle hända om jag inte lydde som den duktiga lilla flickan jag förväntades vara.
“God morgon, farbror” muttrade jag, min mun öm från munkavlen som fortfarande hade varit i min mun natten innan och nyligen blivit borttagen medan jag försökte behålla min fattning när Artemis började morra åt honom, förbannad över att han hade skadat oss när han skulle vara familj och vår beskyddare.
“Det är min duktiga lilla flicka” flinade Collin medan hans ögon började svepa över mig vilket fick mig att rysa när han betraktade mig upp och ner som en godisbit innan han talade igen. “Glöm inte, du hjälper Diana och Brian med balen idag, så om jag hör något annat så är vi tillbaka här förstår du?”.
Nickande försökte jag hålla mina tankar för mig själv. “Ord, Athena” morrade Collin som inte gillade det när jag inte använde mina ord som en stor flicka.
“Ja… farbror” mumlade jag, mitt huvud hålls lågt medan jag kände honom flytta för att lossa mina bojor som hade hållit mina armar ovanför mitt huvud hela natten. När jag blev fri, sänkte jag försiktigt mina armar medan jag började gnugga tillbaka känslan i dem eftersom mina sår nu nästan var läkta tack vare Artemis.
“Bra, nu klä på dig. Diana och Brian väntar på dig vid packhuset så skynda dig” och med det vände han sig snabbt om och gick bort, vilket tillät mig att klä mig i tystnad medan jag rörde mig för att se att nya kläder hade lagts ut för mig eftersom mina gamla var sönderslitna tack vare Brian och hans dumma kniv.
“Vår familjs Omega måste ha tagit med dessa” viskade jag när jag rörde mig för att ta på mig kläderna som bestod av svarta bomullstrosor, en svart t-shirt-bh, ett ljusblått linne, svarta jeansshorts och ett par svarta canvas-skor.
När jag var klar fixade jag snabbt mitt hår innan jag rusade upp och ut ur källaren innan min farbror snabbt kunde ändra sig, och skyndade mig till packhuset där Parbalsen skulle hållas om bara två dagar.
-Packhuset-
“Var är den där subban?” skrek Diana som inte ville vara där, hon hade velat tillbringa dagen med Jacob, men till hennes förvåning tvingade hennes föräldrar henne att vara där precis som Brian.
"Ta det lugnt, pappa skickade precis ett tankemeddelande och sa att han just släppt ut henne från källaren, så hon borde vara här snart," svarar Brian som inte heller ville vara där men visste att de måste, eftersom de behövde hålla koll på Athena för deras pappas räkning.
"Vet du, jag förstår inte varför mamma och pappa tog hit henne från första början. Det är inte som att mamma och Luna Selene var riktiga systrar till att börja med, Alfa borde ha låtit Rogues döda henne," fräser Diana, som visste allt om deras relation till Athena.
"För att... Alfa inte kunde stå ut med att se henne dödas av Rogues. Även om Luna Selene och vår mamma bara var halvsyskon, visste Alfa att om något hade hänt henne skulle Athena vara älskad av sin familj. Synd för dem att de inte kan hitta hennes farbröder," flinar Brian, som också kände till Athenas familj och det faktum att hennes pappa var en trilling och hans två andra bröder var med i olika flockar, men ingen visste vilken flock, vilket lämnade Athena i deras händer.
"Förhoppningsvis bestämmer de sig för att stanna borta för gott, för om det någonsin kommer ut hur illa vi har behandlat Athena, skulle de där farbröderna slita oss i stycken," säger Diana ovetande om att Athena lyssnade på dem från säkerheten i skuggorna.
Halvsyster, farbröder... Vem? Vad? Var? Mina tankar är överallt. Jag visste inte ens att jag hade andra släktingar, men igen, jag minns inte mycket av min barndom eller den natten när allt hände, det är som om en del av mig också försvann.
"Oroa dig inte, vi kommer att lista ut det tillsammans," svarar Artemis som om hon kände Athenas oro.
"Och om vi inte kan? Är jag verkligen fast här med min så kallade familj? Alfa vet inte ens vad som händer med oss, så hur ska jag överleva detta om vi inte kan lista ut det?" frågar jag henne, mitt sinne rusande plötsligt.
"Älskling, du oroar dig för mycket, låt oss för nu bara fokusera på parningsbalen, okej. För något säger mig att vi kommer att hitta vår andra chans till en partner där," spinner Artemis som blev upphetsad vid tanken på att hitta vår nya partner.
"Partner?" blinkar jag, försöker minnas hur det kändes att ha en partner eftersom det hade gått över ett år sedan vår senaste och allt vi fått var hjärtesorg.
"Ja, nu gå innan dina elaka kusiner får dig i mer problem," muttrar Artemis medan hon försöker få mig att gå ut i balsalen innan Diana och Brian verkligen kunde göra någon skada.
Tar det som min signal, rör jag mig snabbt för att gå in i balsalen. "HÄR! Förlåt att jag är sen," ropar jag medan jag långsamt närmar mig paret.
"ÄNTLIGEN! Vi har väntat på dig i över en timme," rynkar Diana pannan, ovetande om att Athena hade hört hela deras samtal bara minuter tidigare.
"Förlåt, jag var... Förhindrad," viskar jag, vetande att de båda visste att jag var fast nere i källaren natten innan och plötsligt agerade som om jag var sen av eget val.
"Ja, ja, vi vet. Nu då, mamma och pappa sa att du måste hjälpa oss annars blir det konsekvenser," säger Brian medan han tittar mellan de två flickorna, vetande att Diana lätt kunde flippa ut på Athena när hon ville.
"Jag vet," säger jag. "Vad ska jag göra först?"
"HA! Du? Du ska hjälpa Omegas med maten och dryckerna, men för nu får du hjälpa till med dekorationerna," hånar Diana som nu pekade på lådor fyllda med alla möjliga dekorationer.
Grimaserande, vänder jag mig för att se vart Diana pekade och bleknar. "Hur ska jag klara det?" säger jag till Artemis när jag märker alla möjliga ljus och banderoller och andra diverse saker som antingen krävde hjälp av två personer eller en stege.
"Få inte panik," säger Artemis som kände till mitt plötsliga obehag.
"Men -" försöker jag.
"Inget men," och precis så stänger Artemis sin sida av länken vilket får mig att känna mig avvisad.
Suckande, går jag långsamt över till lådorna för att se vad det hela var, tacksam att det inte såg överdrivet hemskt ut. Vändande mig ser jag på mina kusiner. "Kommer ni båda att hjälpa mig?"
"Vi? Himlen nej, vi har våra egna uppgifter att göra, detta är ditt och det måste vara klart innan middag annars kommer pappa att informeras," säger Diana med ett flin medan hon och Brian går iväg och lämnar mig att ta itu med balsalen själv.
"Nåväl, här går inget," mumlar jag medan jag går för att göra som jag blivit tillsagd, inte vilja bli slagen eller värre våldtagen när jag började känna mig lite hoppfull med balen som något Artemis hade sagt om att hitta vår partner gav mig hopp.